I en studie har forskare analyserat innehållet av PFAS i dricksvatten, i odlad fisk, i vildfångad fisk och i ägg för en jämförelse.
Av: Kenneth M Persson
Livsmedelssäkerhet är viktigt i dricksvattenförsörjningen. Intaget av dricksvatten uppgår till 1-3 liter vatten per dygn per person så ett säkert dricksvatten är på många sätt avgörande för att skydda människors hälsa.
En besvärande grupp föreningar som kan detekteras i låga halter i dricksvatten är PFAS, polyfluoralkyl- och perfluoralkylsubstanser. De består alla av kolväten med mycket stabila kol-fluorbindningar. PFAS-föreningar har använts och används i flera industri- och konsumentprodukter eftersom de har många tekniskt önskvärda egenskaper. Utöver att vara stabila har de ytaktivitet vilket gör att lösligheten i vatten är förhållandevis hög. Dricksvatten och mat med lägre fetthalt kan bidra till oral exponering. Människan exponeras också genom luft- och damminandning särskilt i inomhusmiljöer och eventuellt via hudkontakt, men dessa exponeringsvägar ger ett lägre procentuellt bidrag till den totala exponeringen för befolkningen. PFAS påverkar immunförsvaret negativt. De är svårnedbrytbara, ackumuleras i näringsväven och kan transporteras långa vägar i luft och vatten, vilket gör att de hittas i prover över hela världen, också på avlägsna platser där de aldrig någonsin har producerats eller använts.
Stockholmskonventionen är en internationell överenskommelse om långlivade organiska föroreningar med allvarliga hälsofarliga och miljöfarliga egenskaper (POPs, Persistent Organic Pollutants). Konventionen syftar till att skydda miljön och människors hälsa och omfattar för närvarande 30 ämnen. Två PFAS-föreningar har inkluderats i Stockholmskonventionen (perfluoroktansulfonsyra PFOS och perfluoroktansyra PFOA). Dessa har också reglerats tidigare av europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten EFSA, men det finns många olika PFAS-föreningar, så 2020 införde EFSA för första gången en säkerhetsgräns på 4,4 ng/kg kroppsvikt för veckointag för summan fyra olika PFAS-föreningar: PFOA, PFOS, perfluorononansyra (PFNA) och perfluorhexansulfonsyra (PFHxS).
Intaget av PFAS kommer från olika källor, där livsmedel och dricksvatten är de dominerande. I en studie av förekomst av PFAS i vatten och mat i Grekland har Costopoulou och medarbetare tagit fram exponeringen av PFOA, PFOS, PFNA och PFHxS från dricksvatten, fisk och ägg och funnit att exponeringen överstiger EFSA:s säkerhetsgräns för tolerabelt veckointag (TWI, tolerable weekly intake) av PFAS. Dricksvatten svarade för en begränsad del av totalexponeringen av PFAS, medan fisk och ägg svarade för nästan 50 % av den grekiska befolkningens PFOS- och PFOA-intag.
I forskarnas studie uppskattades bidraget från dricksvatten, ägg och fisk till medelgrekens exponering av de fyra PFAS-föreningarna som EFSA föreslår skall regleras. Forskarna genomförde flera analyser av PFAS i dricksvatten, i odlad fisk, i vildfångad fisk och i ägg genom extraktion och analys i LC/MS-MS. Värdena jämfördes med uppgifter som EFSA samlat i en databas med livsmedelstabeller för olika ämnen. Konsumtion av mat och dryck hämtades ur EFSA:s databas för livsmedelskonsumtion och flera olika rapporter med dagböcker för olika människors matvanor. Dricksvattenkonsumtionen sattes till 2,25 l/pd och medelvikten sattes till 70 kg. Vid beräkning av medelkoncentrationen av olika PFAS-föreningar sattes ej detekterbara halter till noll, vilket följer EFSA:s rekommendationer. Annars förekommer att man sätter koncentrationen av ämnen som inte kan detekteras till halva den lägsta kvantifieringsgränsen (LOQ) men så inte i detta fall.
Totalt 24 olika arter fisk och skaldjur undersöktes och summan av halten av fyra PFAS i de 24 fisk- och skaldjursarterna varierade från <LOQ till 20,4 ng/g med ett medelvärde på 2,50 ng/g. Den dominerande PFAS-föreningen i fisk var PFOS som kunde detekteras i hälften av de analyserade proven, medan PFOA och PFNA detekterades i 10 % av proverna och PFHxS inte alls.
PFAS-nivåer uppmätt i 86 äggprover och 48 dricksvattenprover hade sammanställts, där summan av fyra PFAS i äggproven varierade från <LOQ till 9,70 ng/g med ett medelvärde på 0,89 ng/g. Av dricksvattnen kom 43 prov från kranvatten och 5 från flaskvatten. I fem kranvatten kunde PFOA detekteras, med värden från 0,8 till 3,6 ng/l. De tre andra molekylslagen (PFOS, PFHxS och PFNA) kunde inte detekteras i vattenproven.
För att beräkna livsmedelskonsumtionen användes EFSA:s omfattande databas över denna.
Medelkonsumtionsvärden för fisk/skaldjur och ägg/äggprodukter sammanställdes och en känslighetsanalys för storkonsumenterna av fisk och ägg undersöktes också genom att använda konsumtionsvärden för 95:e percentilen i beräkningen. Denna grupp för liten för att några tillförlitliga slutsatser om extrahög exponering skulle kunna dras. Summan av fyra PFAS dagliga intag från fisk och skaldjur överskred EFSA:s säkerhetsgränsen på 0,63 ng/kg kroppsvikt per dag. Däremot kunde inte PFAS detekteras i den odlade fisken i något fall. Odlad fisk svarar för cirka 25% av all fisk konsumerad i EU. Följer en person Världshälsoorganisationens rekommendation om 1–2 fiskmåltider per vecka för att förebygga hjärt-kärlsjukdom blir det beräknade veckointaget av PFAS omkring 4,64–9,28 ng per kg kroppsvikt motsvarande till ett dagligt intag 0,66–1,32 ng/kg kroppsvikt räknat på normalportion och normalvikt. Det grekiska köket baseras i stor omfattning på fisk och skaldjur jämfört med det europeiska medelvärdet. Ett överskridande av tolerabelt intag av PFAS pågår redan i Grekland eller kommer att ske inom en snar framtid, tror författarna.
Relativt lågt PFAS-intag beräknades från äggkonsumtion, där hemproducerade ägg hade högre PFAS-halter än kommersiellt producerade. För vuxna beräknades ett genomsnittligt dagligt äggintag på 0,16 ng/kg kroppsvikt, som i så fall skulle svara för nära en fjärdedel av säkerhetsgränsen på 0,63 ng/kg kroppsvikt per dag.
För dricksvatten motsvarar de koncentrationer som uppmätts till ett dagligt intag på 0,006 ng /kg kroppsvikt, vilket är en bråkdel av det totala intaget. Men i fall där grundvatten eller ytvatten kontaminerats av brandskum eller andra ämnen kan signifikant exponering från dricksvatten dokumenteras.
Beräknad summa av fyra PFAS-intag från fisk och skaldjur, ägg och dricksvatten motsvarar ett dagligt intag på 1,09 ng/kg kroppsvikt och ett veckointag på 7,6 ng/kg kroppsvikt för vuxna. Detta värde är högre än den TWI – säkerhetsgräns som föreslagits av EFSA på 4,4 ng/kg kroppsvikt.
Bortsett från miljöförorening kan nivåer av PFAS i livsmedel också påverkas av tillagning (t.ex. genom användning av teflonklädda kokkärl) eller annan livsmedelsbearbetning som användning av förpackningsmaterial, men tidigare mätningar om hur tillagningen påverkar fisk har inte visat några signifikant högre halter efter tillagning menar forskarna.
Det är viktigt att övervaka PFAS-nivåer i dricksvatten och livsmedel, parallellt med miljöskyddsåtgärder och reglerande åtgärder. Föreningarna är mycket svårnedbrytbara och åtgärder mot spridning och användning av PFAS i samhället får bara långsam effekt på bakgrundshalterna. Överskridandet av den föreslagna TWI understryker också behovet av kontinuerlig övervakning av nivåerna av PFAS i livsmedel parallellt med ansträngningar att sänka dessa nivåer. PFAS kommer inte att försvinna utan ansträngning.
Källa: Danae Costopoulou, Irene Vassiliadou, Leondios Leondiadis: PFASs intake from fish, eggs and drinking water in Greece in relation to the safety limits for weekly intake proposed in the EFSA scientific opinion of 2020. Chemosphere, 286, 3, 2022, 131851.
