Förhöjda blyhalter i blodet hos barn – Flints dricksvatt

Av: Kenneth M Persson

Gränsvärdet för bly i dricksvatten hos användaren är 10 µg/l enligt Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter, bilaga 2. I kommentarerna till gränsvärdet anges att det skall användas för ett representativt veckointag av dricksvatten, men ändå tillämpas rakt av för alla prov.

I beskrivningen till var bly kan förekomma anges i Livsmedelsverkets kommentarer att råvatten kan innehålla bly på grund av externa föroreningar, från industrier eller soptippar. Bly kan också förekomma som förorening i processkemikalier och faktiskt i ledningsmaterial, särskilt i fastighetsinstallationer.

Ytvatten innehåller sällan bly, medan grundvatten ibland har viss förekomst. Enligt SGU finns högre halter i sedimentär berggrund i Dalarna och i vissa bergartstyper i bl.a. Småland, Mälardalen och på Västkusten. Medianvärdet i ytligt grundvatten är 0,03 μg/l och bara 10% av proverna har en halt överstigande 0,32 μg/l. Då användningen av tillsatsen tetraetylbly förbjöds i bensin 1995 ledde detta till en snabb minskning av blynedfall från luften. I marken binds bly kraftigt till humuspartiklar, järn- och manganoxider och olika slags leror. Låga och mycket höga pH (under 5 respektive över 10) ökar blys rörlighet i mark. I vatten, också dricksvatten, kan stigande halter organiskt material leda till att mera bly komplexbinds och blir lättrörligt igen. Adsorberat bly kan också transporteras med små suspenderade partiklar i vattnet.

Bly är ett mycket kraftfullt nervgift, som kan öka risken för skador framförallt på blodbildning och nervsystem men också vid utvecklingen av hjärnan och dess inlärningsprocesser. Foster och små barn är speciellt känsliga för dessa effekter. Barn som exponeras för förhöjda blyhalter riskerar att bli dummare än de barn som slipper bly.

Bakgrund

En dramatisk storskalig blyförgiftning av barn och vuxna har pågått i över två år i staden Flint, Michigan, USA, sedan staden bytt dricksvattenkvalitet från ett mineralfattigt och ganska rent Lake Huronvatten till ett mineralrikt vatten från floden Flint för att spara på pengar. Hanna-Attisha och medarbetare har undersökt hur detta byte inverkat på konsumenterna i staden Flint, vilket beskrivs i en färsk vetenskaplig artikel i tidskriften American Journal of Public Health.

Själva bakgrunden till i krisen har sin upprinnelse i att staden Flint är väldigt fattig och är drabbad av stor utflyttning. Den kallas post-industriell med amerikansk nomenklatur, vilket innebär att den gamla bilindustrin lagt ned utan att nya arbetstillfällen tillkommit. Flint har ungefär 100 000 invånare och ligger nära bilindustrins hjärtland i Detroit, Michigan. Detroits Water and Sewage Department (DWSD) levererades tidigare till Flint, men då överföringsledningen behövde förnyas valde man i Flint att sätta igång den gamla vattenförsörjningen från floden Flint istället i väntan på att en ny råvattenledning skulle leda vatten från sjön Huron till Flint. Denna ledning planerades vara i drift 2016. Till saken hör att staden Flints ekonomi var så dålig att delstaten Michigan tillsatt konkursförvaltare som styrde över besluten vid detta tillfälle.

Artikeln

Vattenkvaliteten från DSWD var acceptabel. För att motverka bakterieväxt i ledningsnätet används totalklor i halter omkring 3-4 mg/l. Med Lake Huron-vatten gick det att distribuera ett dricksvatten som inte innehöll för höga halter trihalometaner, men med denna klordos och med det mera TOC-haltiga flodvattnet från Flint överskreds THM-värdet. DSWD tillför också polyfosfat till dricksvattnet som korrosionshämmare. Ledningsnätet är rikt på fosfatavlagringar, inklusive staden Flints. Någon korrosionshämmare tillfördes inte då vattenkvaliteten byttes mot Flintflodvatten, vilket fick till följd att återväxten av bakterier i ledningsnätet fullständigt exploderade i staden Flint. Kunderna klagade på dålig lukt och smak och på missfärgning av vattnet. Vattenverket ökade då klordosen vilket ökade THM-halterna ännu mer.

Dricksvattnet från floden Flint kom att bli mycket korrosivt mot blylegeringar och blyledningar. Staden Flint har nio olika stadsdelar, där samtliga fick förhöjda blyhalter. USA:s gränsvärde för bly i dricksvatten är 15 µg/l. I de mest påverkade stadsdelarna hade mellan 28 och 32% av vattenproven blyhalter överstigande 15 µg/l sedan vattenkvaliteten bytts. I en grundskola hade blyhalten i kranvattnet uppmätts till 101 µg/l och i tre skolar var halterna högre än det amerikanska gränsvärdet på 15 µg/l.

Vid undersökningar av hur detta påverkade konsumenternas blyhalter i blod visade det sig att boende i alla stadsdelar har förhöjda blyhalten i blod och att befolkningen boende i de tre stadsdeler där det finns mest blymaterial kvar i ledningarna uppvisar högst blyhalter i blod. Generellt sett hade blyhalterna mer än fördubblats i blodet. I stadsdelar som helt saknat blyproblem för att ledningarna är nyare och i bättre skick hade 2-4% av de undersökta boenden där förhöjda blyhalter sedan flodvatten från Flint kopplats in. I de tre mest påverkade stadsdelarna hade som mest 15% av de boende förhöjda blyhalter. Exponeringen pågick i 18 månader innan krisen blev känd och åtgärder vidtogs. Korrosionshämmare började tillsättas i vattenverket, extra blyfilter delades ut till dem som behövde och US EPA, som är den federala myndigheten med ansvar för dricksvattenkvalitet skrev en PM med förtydligande om att alla vattens korrosionsegenskaper måste analyseras innan de får distribueras (Grevatt, 2015).

Slutsatser

Kan detta hända i Sverige? Javisst, det har ju redan hänt men i mindre skala. 2010 omtalade SvT att Trelleborgs lasarett hade förhöjda bly- och nickelvärden på grund av metallkorrosion av ledningar inne i lasarettets fastigheter. Och 2011 berättade SvT att kaffeautomater vid Karolinska institutet i Stockholm läckte upp till 100 µg/l bly till varmvattnet. Mässingskomponenter i automaterna läckte bly till vattnet på grund av metallkorrosion. Och så länge som regelverket om material i kontakt med dricksvatten är så otydligt, kommer detta att hända igen eftersom undermåliga material ostraffat får lov att kopplas in i fastigheter. Men under tiden måste vattenverken kontrollera hur korrosiva dricksvattnen är. Det är bara att mäta och att gå igenom kartverket över ledningsnät. Lämpligt kan också vara att identifiera alla de partier av ledningsnätet där det kan finnas kvar rester av blylegeringar, blytätningar eller till och med blyledningar för att säkerställa att åtminstone inte dessa material kan korrodera i kontakt med dricksvattnet.

Källa: Mona Hanna-Attisha, Jenny LaChance, Richard Casey Sadler och Allison Champney Schnepp. American Journal of Public Health, Feb2016; 106(2): 283-290.