Hur är dagsläget när det gäller dricksvattenrening i Europa. Vilka är utmaningarna och var finns forskningsbehoven? EUREAU har inventerat läget.
Av: Kenneth M Persson
Det mesta av svensk vattenpolitik avgörs av och definieras med EU-beslut. Sverige ingår som medlem i EU sedan 1995. De svenska vattentjänstföretagens intressen representeras huvudsakligen genom EUREAU, där Svenskt vatten är medlem. EUREAU är en sammanslutning av de nationella europeiska föreningarna för allmän vattenförsörjning och avlopp med såväl kommunala som privata intressen. Den representerar en europeisk VA-bransch som ger service åt cirka 400 miljoner människor och har sitt säte i Bryssel. EUREAU startades 1975 enbart med temat vattenförsörjning men slogs ihop med EWWG (avlopp) 1998. För närvarande är 24 medlemsländers nationella föreningar representerade i EUREAU, endast Estland, Lettland, Litauen och Slovenien saknas. Vidare är Norge, Schweiz och Serbien medlemmar i EUREAU.
EUREAU styrs av en generalförsamling (General Assembly), en styrelse och tre fackkommittéer i dricksvatten, avlopp och management.
Artikeln
Dricksvattenkommittén lät genomföra en stor enkät bland sina medlemsländer med frågor om vilka råvattentäkter som används för allmän vattenförsörjning, vilka beredningsmetoder som används för att bereda dricksvatten samt vilka frågor som vattentjänstföretagen ser som de stora utmaningarna inför framtiden. Enkäten besvarades mer eller mindre av 23 av EUREAU-medlemsländerna, motsvarande 73% av EU:s befolkning som försörjs av allmänna vattentjänstföretag. Av svaren framgår att knappt 49% av allt drickvatten i EU bereds av grundvatten, 45% av ytvatten och omkring 5% genom konstgjord grundvattenbildning eller inducerad grundvattenbildning (det engelsmännen kallar riverbank filtration). Konstgjord grundvattenbildning bereds nästan uteslutande i Sverige, Tyskland och Nederländerna, medan inducerad grundvattenbildning förekommer i Storbritannien, Nederländerna och Tyskland.
71% av grundvattnet bereds inte alls eller bara med konventionell beredning, det vill säga luftning och filtrering. 47% av ytvattnet bereds inte alls eller bara med konventionell bredning (kemisk fällning och filtrering). Med hänsyn till att också beredning sker sparsamt med konstgjort grundvatten innebär det att 59% av allt dricksvatten i EU inte bereds alls, eller bara med konventionell beredning. För övrigt vatten sker det som artikelförfattarna definierar som avancerad beredning, vilket är avancerad kemisk oxidation på olika sätt (fotooxidation, ozon, väteperoxid), membranteknik och biologiska reningssteg. Desinfektion sker dock oftare. 88% av allt dricksvatten som distribueras i EU är desinficerat. Det innebär att 12% av dricksvattnet distribueras utan desinfektion. Det är huvudsakligen grundvatten och i mindre omfattning konstgjort grundvatten som distribueras utan desinfektion. Så gott som allt ytvatten (99,9%) desinficeras.
Desinfektion sker huvudsakligen med olika kloreringsprodukter. Det kan vara klorgas, hypoklorit, klordioxid eller kloramin. I vissa vattenverk sker desinfektion med mer än en metod, men UV-ljus används likväl bara för 12% av allt desinficerat vatten. Ozon är mindre vanligt och förekommer bara för 2% av det distribuerade vattnet.
När vattenverken och vattentjänstföretagen får berätta om vilka utmaningar och olösta frågeställningar som ligger framför de, dyker såväl kemiska som mikrobiella frågor upp. På den kemiska sidan kan de flesta ämnen som används i samhället återfinnas också i det hydrologiska kretsloppet. Hormoner och hormonliknande ämnen, farmaceutiska preparat och nedbrytningsprodukter, narkotiska preparat och deras metaboliter, olika artificiella och modifierade sötningsprodukter, hygienprodukter, komplexbildare, nanopartiklar, perfluorerade föreningar, flamskyddsmedel, bekämpningsmedel och bekämpningsmedelsrester och olika bränsletillsatser till fordonsbränslen, det är inte få produkter som behöver avskiljas i vattenverken, även om normalt bara kan detekteras i halter i vatten omkring något nanogram per liter. Eftersom det är känt att traditionell beredning som bäst klarar av att avskilja ungefär 50% av de främmande ämnena i råvattnet, är det klart att de reningssteg som finns i merparten av vattenverken i Europa är otillräckliga för att hantera stigande halter restprodukter och främmande ämnen. Det handlar om betydande behov av nyinvesteringar i beredningsprocessteknik och även forskning om vilka processer som fungerar mot olika främmande ämnen. Baserat på hur molekylerna ser ut kan det också vara möjligt att göra prognoser på hur de bryts ned kemiskt och mikrobiellt, samt hur problematiska de kan tänkas vara i låga halter. Sådana prognoser kan göras med kvantitativa strukturaktivitetsförhållanden (QSAR, quantitative structure activity relationships) eller kvantitativa strukturegenskapsförhållanden (QSPR, quantitative structure properties relationships). Det är datamodeller som försöker modellera hur molekyler med vissa strukturer omsätts och metaboliseras i ett kemiskt eller biologiskt reningssteg. QSAR och QSPR kommer att användas mycket mera frekvent, tror författarna.
På den mikrobiella sidan kan konstateras att desinfektion i Europa är vanligare och mera utbyggt, men att likväl 12% av allt dricksvatten inte desinficeras alls. Dock är det klart att klorering har begränsad kapacitet för att avskilja protozoer och virus. För att kunna bedöma om använd desinfektionsteknik är tillräcklig behöver riskvärderingar typ QMRA, kvantitativ mikrobiell riskvärdering, genomföras. Kloreringstekniker kan också leda till att det bildas kloreringsbiprodukter, även bromerade sådana. Författarna propagerar därför för att WHO:s och IWA:s modell för att genomföra vattensäkerhetsplanering (Water safety plans) bör praktiseras i alla vattenskyddsområden.
Artikeln är inte lång och tyngs inte av väldigt mycket rådata. Däremot ger den en väldigt elegant inblick i dels hur tillståndet är för dricksvatten i Europa, dels vilka handlingsvägar som finns för dem som vill utveckla dricksvattenförsörjningen framöver. Artikeln visar handfast att det finns mängder av metoder, prognosverktyg och redskap att tillämpa för att förbättra vattenförsörjningen. De flesta är dessutom tillgängliga kostandsfritt. Det enda som krävs är arbete.
Källa: J.P. van der Hoek, C. Bertelkamp, A.R.D. Verliefde och N. Singhai . Drinking water treatment technologies in Europe: state of the art – challenges – research needs. Journal of Water Supply: research and technology – AQUA. 2014 63 2 124-130
Hela artikeln finns att köpa här.
