Kretsloppskrav på avlopp har svårt att få genomslag hos rättsinstanserna. Trots krav i lagstiftningen på resurshushållning förefaller den delen ha hamnat i skymundan.
Frågor om avloppsrening/avloppshantering i Sverige regleras huvudsakligen av Miljöbalken och Lag om allmänna vattentjänster (LAV). I båda regelverken finns krav på resurshushållning och i miljöbalken även krav på kretslopp av till exempel näringsämnen. Dessa delar av lagstiftningen tycks dock ha hamnat i skymundan till förmån för kraven på skydd för hälsa och miljön.
– Det är förvånande att kraven på resurshushållning och kretslopp av näringsämnen från avlopp, fortfarande närmare 15 år efter miljöbalkens ikraftträdande, inte fått genomslag i rättspraxis, menar Jonas Christensen, jurist, Ekolagen Miljöjuridik AB. Miljöbalkens krav på resurshushållning och kretslopp, formulerade i 2 kap. 5§ MB, har nämligen samma rättsliga status som kraven på miljö- och hälsoskydd.
Jonas Christensen har doktorerat i miljörätt och bedriver sedan 2007 konsultverksamhet inom miljörättsområdet. På uppdrag från Kungsbacka kommun, nämnden för miljö och hälsoskydd, har han begärt prövningstillstånd till Mark- och miljööverdomstolen i ett mål som handlar om tillstånd till enskild avloppsanläggning. Motpart är två privatpersoner, boende i kommunen. Bakgrunden till ansökan om prövningstillstånd har följande, mycket sammanfattade, bakgrund.
I Kungsbacka kommun sker sedan många år snabb befolkningsökning, vilket innebär dels många nya villor, dels omvandling av fritidshus till permanentbostäder. Många vattenförekomster är redan hårt belastade av bland annat kväve och fosfor. Därför krävs för stora delar av kommunen hög skyddsnivå. I början av 2010 antog kommunen en strategi för handläggning av ärende gällande små avlopp. Den innebär i princip att utsläpp från nya vattentoaletter inom områden med hög skyddsnivå inte tillåts. Syftet är att inte ytterligare belasta recipienten, men också att på sikt möjliggöra ett kretslopp av näringsämnen från små avlopp till jordbruksmark.
Det var i enlighet med denna strategi som en ansökan om installation av ett minireningsverk 2014 avslogs av ansvarig kommunal nämnd. Kungsbacka kommun ifrågasatte inte att det aktuella minireningsverket skulle uppfylla kraven på rening och skydd mot smittspridning, även på hög skyddsnivå, men strategin kom till för att man ansåg att recipienten inte tålde någon ytterligare belastning. Alternativet skulle vara ett förbud att bygga nytt. Dessutom ansåg nämnden att sökanden inte kunde visa att anläggningen ifråga även uppfyllde miljöbalkens krav på resurshushållning och kretslopp. Beslutet överklagades till Länsstyrelsen som gav sökande rätt att installera minireningsverk. Länsstyrelsens beslut överklagades senare av kommunen till Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, men utan framgång. I avsaknad på vägledande prejudikat inom just detta rättsområde (resurshushållning/avlopp) beslöt Kungsbacka kommun att ansöka om prövningstillstånd.
– Såvitt jag har kunnat se finns det hittills inte något fall där Mark- och miljööverdomstolen (hovrätt) tagit upp frågan om krav på resurshushållning och kretslopp inom avloppssektorn trots att detta är ett teknikområde där sådana krav förmodligen skulle kunna ställas ofta, säger Jonas Christensen. Men naturligtvis kommer det inte upp några mål till miljödomstolarna så länge som de flesta kommuner undviker att ställa kretsloppskrav. Däremot finns ytterligare några domar från Vänersborgs tingsrätt där krav på resurshushållande teknik har prövats.
Mark- och miljödomstolen har till exempel i ett ärende (Tanums kommun), som påminner om det från Kungsbacka, fällt ett avgörande i fråga om källsortering kontra prefabricerad avloppsanläggning. Därvid gjordes en helt annan bedömning och då till förmån för kommunens krav på källsortering i forma av urinseparering. Men, liksom i fallet Kungsbacka, var det anläggningens reningskapacitet i förhållandet till recipientens känslighet som var avgörande. Miljöbalkens krav på resurshushållning nämns inte ens i dessa båda domar från Mark- och miljödomstolen.
Men krav på urinseparering är ingen garanti för framgång vid rättslig prövning. I ett annat fall vid samma domstol förlorade Tanums kommun. I denna dom skriver domstolen bland annat dels att krav på urinsortering inte är allmänt förekommande i riket, dels att för att sådana krav ska anses rimliga bör därför krävas att de lokala förhållandena gör en sådan åtgärd särskilt påkallad. I just detta fall ansågs inte recipienten vara tillräckligt känslig varför kravet på urinseparering ogillades. Återigen tycks det vara reningseffekten och behovet av nivån på denna som huvudsakligen blev avgörande.
Domstolens resonemang är mycket märkligt, konstaterar Jonas Christensen. Att avslå med motiveringen att det inte är allmänt förekommande i riket skapar en rättslig låsning. Om ingen kommun »får vara först« så kan ingen kommun ställa dessa krav så länge man inte gör det i många kommuner samtidigt. Med denna syn från domstolarna kan ingen kommun, likt Uddevalla eller Kungsbacka, gå i bräschen. Dessutom är behovet att hushålla med exempelvis fosfor inte lokalt, eftersom det är en global fråga. Men det ska inte spela roll för hushållningsargumentets tyngd.
– Det verkar dessvärre som om domstolarna oftast har bortsett från att kraven på resurshushållning och kretslopp är erkända av rättsordningen och att dessa krav står på egna rättsliga ben, säger Jonas Christensen. Detta tillsammans med frånvaron av prejudikat gällande kretslopp av näringsämnen från avlopp gör nog att många tillsyns- och tillståndsmyndigheter fortsätter att tveka inför att ställa sådana krav, misstänker han. Samtidigt är det ju just tillsynsmyndigheterna som måste driva på både utvecklingen och bildandet av rättspraxis, menar Jonas Christensen.
Alltfler kommuner höjer dock ambitionsnivån och för närvarande är det cirka ett tjugotal kommuner som i samverkan med övriga nödvändiga aktörer skapat områden med källsorterande avloppsteknik för små avlopp och system för omhändertagande av toalettfraktioner från dessa. Sett till kraven i miljöbalken är sannolikt detta i särklass bästa lösning. Och det är därför Kungsbacka kommun vill slå in på samma väg.
– Enligt Havs- och vattenmyndigheten kan man med källsorterande teknik och omhändertagande av hushållens toalettfraktion uppnå en reningsgrad på cirka 99 procent beträffande mikroorganismer, fosfor cirka 90 procent och kväve cirka 90 procent. Det finns ännu ingen icke källsorterande reningsanläggning på marknaden som klarar det, säger förvaltningschef Annika Ekvall, Kungsbacka kommun. Källsorterad toalettfraktion innehåller därutöver mer växttillgänglig fosfor än den från kemisk fällning. Den innehåller färre och mindre mängd oönskade ämnen jämfört med slam från även certifierade kommunala reningsverk och är därför mer attraktiv för lantbruket att använda som gödsel. Men den största vinsten jämfört med andra lösningar gäller nog återföringen av kväve som i detta fall kan uppgå till drygt 90 procent, vilket är avsevärt mycket mera än vad exempelvis ett minireningsverk kan skapa förutsättningar för.
– Kväve är förvisso ingen begränsad resurs, men framställningen av kvävegödsel är oerhört energikrävande och beräkningar visar att mellan en och två procent av den totala globala energiförbrukningen går åt för att omvandla kvävgas till handelsgödsel, förklarar Annika Ekvall.
Svea Hovrätt har nu meddelat Kungsbacka kommun att något prövningstillstånd inte medgavs. Det har dock tidigare Uddevalla kommun fått i ett liknande ärende och säkert är det många som med spänning ser fram emot Hovrättens avgörande i det fallet.
