Läckor på markförlagda ledningsnät och inomhusinstallationer för dricksvatten innebär stora reparationskostnader och kan också indirekt påverka människors hälsa negativt. Som ett alternativ till traditionella åtgärder med reparation av läckor, presenteras här en metod med in situ behandling av ledningsnät medan dessa är i drift.
Av: Ann Elfström Broo
I artikeln sammanfattar författarna tre olika mekanismtyper för in situ behandling – självläkande metallisk korrosion, fysikalisk igensättning och utfällningsreaktioner – där inverkan av såväl fysikaliska som vattenkemiska faktorer är av stor betydelse. Trots begränsningar och osäkerheter tror författarna att metoderna kan användas för att förlänga livslängden på distributionsnät.
Distributionsnäten för dricksvatten innehåller flera olika material, i första hand järn, koppar, cement och plast. Inte sällan är de också åldersstigna och en stigande läckagefrekevens noteras. Genom åtgärder i form av förändrad vattenkvalitet kan livslängden, enligt författarna, förlängas.
I huvudsak tre olika mekanismer beskrivs där såväl fysikaliska som kemiska processer utnyttjas. Metalliska konstruktionsmaterial korroderar och beroende på vattenkvaliteten kan angreppen endera påskyndas eller inhiberas. Cementbaserade material är också beroende av vattenkvaliteten och en karbonatisering av nyanlagda ledningar ger ett förhöjt skydd. Även sprickor i denna typ av rör kan täppas till genom utfällning av kalciumkarbonat. I så kallade inerta material, såsom plaster, kan sprickor eventuellt tätas genom att i vattnet förekommande partiklar täpper till dessa.
För att en gynnsam miljö för läkning av rörskador ska upprätthållas krävs inte bara en anpassad vattenkvalitet, där bland annat syrehalt, alkalinitet och pH-värde är betydelsefulla, utan också att fysikaliska parametrar såsom vattenhastighet, vattentryck och temperatur är tillfredsställande. Även skadans omfattning påverkar möjligheten till läkning. Speciellt de fysikaliska parametrarna kan vara svåra att styra i komplexa distributionsnät.
Slutsatser
I Sverige har dessa strategier, medvetet eller omedvetet, delvis praktiserats under många år genom att tillämpa så kallad korrosionskontroll. Genom att anpassa vattenkvaliteten så att skyddande korrosionsproduktskikt bildas på insidan rörväggen begränsas korrosionshastigheten, samtidigt som också vattenkvalitetsförändringar till följd av distributionen begränsas. Även skydd av cementbaserade material genom karbonatisering praktiseras.
Däremot har vi i Sverige inte diskuterat dessa åtgärder ur perspektivet att täta redan bildade läckor och inte heller möjligheten att utnyttja partiklar, transporterade med eller bildade ur vattnet, som en parameter för att åtgärda sprickor i plastmaterial.
Det nya betraktelsesättet är intressant och förutom att det accentuerar betydelsen av en jämn, stabil och tillfredsställande dricksvattenkvalitet och kännedom om de hydrauliska förhållandena på distributionsnätet, kan det eventuellt öppna dörren för nya åtgärder, generella eller lokala. Dessa kan syfta till att förlänga livslängden hos enskilda, vitala ledningssträckningar eller hela distributionsnät där förnyelsearbetet på grund av ekonomiska skäl måste utsträckas över en längre tid.
Källa: Min Tang, Simoni Triantafyllidou, Marc Edwards, In situ remediation of leaks in potable water supply systems. Corrosion Reviews, 2013; 31(3-6): 105-122.
Hela artikeln i Corrosion Reviews kan du läsa här.
