Svedala kommun får ingen ersättning för att slam förorenats av PFOS från Malmö Airport. Högsta domstolen har i en dom den 6 november 2019 ogillat en skadeståndstalan baserad på kapitel 32 i miljöbalken. Detta eftersom avtalsförhållandet mellan parterna uteslöt tillämpningen av bestämmelserna i lagen.
Det gäller avloppsvatten från Malmö Airports brandövningsplats som orsakat att slambäddar vid reningsverket i Svedala kontaminerats med PFOS i sådan omfattning av slammet inte längre kunde spridas på åkermark som planerat. PFOS har funnits i det brandsläckningsskum som tidigare användes vid flygplatsen. Kommunen fick istället deponera slammet, vilket innebar en betydande merkostnad för kommunen. Omhändertagandet av avloppsvattnet från flygplatsen och brandövningsplatsen reglerades först genom ett VA-avtal från 1971 mellan kommunen och Luftfartsverket och sedan 2011 i ett VA-avtal mellan kommunen och Swedavia AB som i dag bedriver flygplatsverksamheten vid Malmö Airport.
Svedala kommun stämde Swedavia och krävde skadestånd enligt 32 kapitlet miljöbalken för den merkostnad deponeringen medförde. Kommunen vann bifall till sin talan i mark- och miljödomstolen. Efter överklagande ogillades emellertid kommunens talan i Mark- och miljööverdomstolen, eftersom domstolen bedömde att avtalen mellan kommunen och flygplatsen reglerade den uppkomna situationen. Därmed kunde enligt Mark- och miljööverdomstolen inte en talan föras baserad på de utomobligatoriska bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken.
Svedala kommun överklagade till Högsta domstolen som gav prövningstillstånd i frågan om avtalsförhållandet mellan parterna utesluter tillämpningen av 32 kapitlet miljöbalken och, om så inte är fallet, om skadan har orsakats i verksamhetens omgivning i den mening som avses i 32 kapitlet miljöbalken.
Högsta domstolens bedömning i domen (mål T-3191-18) blev att de skador som kommunen åberopar som miljöskada sammantaget måste anses ha ett sådant samband med de centrala förpliktelserna i avtalen att frågan om ersättning ska bedömas enligt avtalsvillkoren och kontraktsrättsliga regler. Avtalen utesluter alltså enligt Högsta domstolen i detta fall en tillämpning av miljöbalkens ansvarsregler mellan parterna.
Enligt Tomas Fjordevik vid Foyen Advokatfirma, så har Högsta domstolen genom rättsfallet ”…tydliggjort att ett kontraktsförhållande utesluter tillämpningen av miljöbalkens skadeståndsregler om skadan har ett tillräckligt samband med de centrala förpliktelserna i avtalet. Den skadelidande kan då inte välja det mest fördelaktiga alternativet för honom eller henne. Motsatsvis har Högsta domstolen också tydliggjort att det inte enbart räcker med att ett avtal finns mellan parterna för att utesluta tillämpningen av det utomobligatoriska ansvaret enligt miljöbalken, utan det måste finnas en koppling mellan skadan och regleringen i avtalet.” (EW)
