Det nyinvigda reningsverket på Ön i Umeå är den största satsningen i Umevas historia. Nu ska verket klara Umeås växande befolkning fram till år 2050.
Ön i Umeå är en oas nära centrum. På den knappt tre kilometer långa ön mitt i Umeälven finns idag ett hundratal hushåll och runt 300 invånare. När universitetsstaden Umeå nu växer så ska även Ön bli en idyll för flera. År 2050 beräknas Umeå ha en befolkning på 200 000 invånare och på Ön ska 3 600 lägenheter byggas under en tioårsperiod.
Som en sorts startskott på all nybyggnation har Umeås centrala reningsverk nu byggts om i grunden och uppgraderats. Reningsverket har funnits på Ön sedan 1972 men i praktiken var det nästan ett helt nytt reningsverk som nyinvigdes den 22 oktober. I början av planeringsprocessen utreddes även andra lägen för placering av det nya reningsverket.
– Vi stannar på Ön. Vi kom fram till att det var den bästa möjliga lokaliseringen med en bra grundinfrastruktur med ledningsnätet på plats, berättar projektchef Anna Carlsson.
Vi träffas i början av oktober tillsammans med Robert Hansson, produktionschef för VA och Tomas Johansson, produktionsledare Avlopp. Mötet håller vi i Umevas rymliga och ljusa kontorslokal på reningsverksområdet på Ön. Det stora träklädda kontorshuset med glasfasad mot Umeåälven uppfördes 2009.
Grunden i ny- och ombyggnationen handlar alltså om ett slitet och underdimensionerat reningsverk från 1972 och en befolkning som fram till år 2050 beräknas öka från dagens knappa 120 000 till 200 000 invånare. Förutom kapacitetsökningen och en förbättrad arbetsmiljö har en mängd andra mål satts upp med utbyggnaden. Bland annat ska nyttjandegraden för egenproducerad biogas öka till 90 procent redan under 2016, år 2014 låg nyttjandegraden på 50 procent. Ett annat mål är att elanvändningen ska minska med tio procent, trots den ökade produktionen.
Den mest iögonfallande byggnaden på området är B1 med ett gräsbevuxet veckat tak som sluttar ned till asfalten i båda ändar. Där finns grovrening och försedimentering. Den biologiska reningen är utbyggd med ett nytt reningssteg som fungerar parallellt med det gamla biosteget. Även rötningen är utbyggd med en helt ny rötkammare som fördubblar kapaciteten.
I anslutning finns också en ny externslamhantering där såväl avloppsslam som fett och pumpbart matavfall tas in. Fettet kommer från avskiljare och matavfallet är kvarnade rester från framförallt skolkök som körs från mottagningsstationer, inga kvarnar är anslutna till VA-nätet.
Anläggningen är spännande rent arkitektoniskt.
– Vi har jobbat mycket med gestaltning. Det är tänkt att det ska synas i anläggningen att det går från smutsigt till rent, säger Anna Carlsson.
Även alla gamla verksdelar har renoverats så att fasaderna är enhetliga. Robert Hansson fyller i att Umeva dock stoppade arkitekternas planer när de presenterade hur det renade vattnet skulle gå ut i ett vattenfall till Umeälven. Något vattenfall blev det aldrig.
Arkitekturen är annars genomtänkt och finns inte bara för att det ska se fräckt ut. Till exempel är vinklarna på det veckade taket på B1 är för framtiden optimerade för möjligheten att sätta upp solceller.
Den stora utmaningen har varit att hålla verket i drift under hela utbyggnaden. Med viss stolthet berättar de ansvariga att man bara bräddat allt vatten vid ett enda tillfälle. Då planerade man för tre dagars avbrott i reningen när inloppet till verket skulle bytas. Bräddningspunkterna vid pumpstationer förbereddes inför bräddningen och information gick ut till allmänheten men i slutänden gick jobbet smidigare än beräknat.
Efter ett och ett halvt dygn, den 24 september 2014, kunde personalen släppa på avloppsvattnet in till den nya delen där de fyra stora nyinstallerade snäckskruvarna lyfter upp vattnet till reningen. Sedan kunde de följa det första vattnets väg ut genom hela anläggningen. Då kunde man också stänga av de gamla delarna av reningsverket för att påbörja renoveringen av dem. Totalt har man under hela ombyggnadstiden bara haft 5 – 6 veckor där fosfornivåerna överstigits och 2 – 3 veckor med för höga BOD-tal. Någon kväverening finns inte, där finns ju undantaget för verk norr om Gävle.
Det var ingen självklarhet att lyfta vattnet upp i anläggningen med skruvpumparna men den sulfidjord som verket är byggt på blir till ett dyrt avfall om den grävs upp. Hellre då lyfta upp vattnet en nivå än att gräva ner anläggningen för djupt. Skruvpumparna fick för övrigt monteras först, innan huset byggdes runt om skruvarna.
Helt nytt är också två gasmotorer för elproduktion av rötgasen, som placerats i slamdelen där det tidigare fanns en torkning och pellettering av slam. Pelleteringen har inte fungerat som förhoppningarna var, inte minst så är efterfrågan begränsad.
Arbetsmiljön har varit en viktig del av ombyggnaden. Det ska inte minst märkas på ljus och luft i hela anläggningen. I alla gångstråk och vistelsezoner är ventilationen mycket god. Även bullernivåerna har ägnats stor uppmärksamhet med bland annat ljudisolerade operatörsrum och med blåsmaskiner inbyggda i ljudisolerade rum.
– Hör skillnaden på det här, säger Tomas Johansson när han visar runt på verket och vi går in i ett övervakningsrum och stänger dörren. Det blir verkligen tyst.
Ett försök gjordes också med att bygga tysta rännor för att minska skvalet vid bassängerna. En ny utformning på rännorna skulle ta bort fallet på vattnet men istället fick man problem med vågbildning i bassängerna. Rännorna var för veka och fick förstärkas med lite starkare kanter. Vågbildningen försvann men det är mindre tyst än tänkt.
– Vi fick en stående våg i bassängerna initialt. Det fick vi jobba ganska mycket med, säger Robert Hansson.
En annan processdel som behövt mycket arbete är luftningen. Syresättningen räcker inte riktigt till. I dagsläget, några veckor innan invigningen är det fortfarande oklart om det är för få dysor i bassängbottnarna eller om det är för dålig kapacitet på kompressorerna. Det pågår en diskussion med leverantörerna hur man ska få upp kapaciteten till dimensionerande syrehalter.
Även flödesvariationerna över dygnet har varit rätt svåra att få helt rätt i anläggningen. De stora intagspumparna varvtalsregleras mot inflödet men det har varit mycket intrimning för att hitta helt rätt.
En lösning som gått bättre än väntat är att man bytt kemikalier från järnsulfat och polymer till järnklorid i vattenreningen. Man slipper använda förtjockare och slammet går nu direkt från försedimenteringen till den nya rötkammareanläggningen och en traditionell mesofil rötning. Där har man nu en bra redundans, med två rötkammare på plats går det att stänga den ena för underhåll.
När vi går runt och tittar på det nya verket så är de stora anläggningarna för luktrening iögonfallande. Verket kommer att ha 250 meter till närmaste bebyggelse och kraven på luktreducering har varit hårda. Därför finns tre enheter för luktrening (två av dem parallella) som tar hand om all frånluft i ventilationen. Luften går först igenom en UV-belysning som bryter ned en del luktande gaser. Där produceras också ozon som följer med de illaluktande gaserna till ett filter med aktivt kol. Kolfiltret fungerar som en reaktionskammare och anpassas för att ge den uppehållstid som behövs för att ozonet ska hinna oxidera kvarvarande illaluktande bakterier. Samtidigt sker en viss efterpolering av luften i kolet. Ozonet regenererar också kolet till viss del vilket ska förlänga livslängden på kolet.
En fråga som behöver ha en långsiktig lösning är den eviga frågan om slamanvändning. I Västerbotten är det ont om åkermark för spridning och efterfrågan därför låg. Dessutom är slammet vid verket relativt fattigt på fosfor vilket gör att man trots rätt lågt kadmiuminnehåll får en dålig fosfor/kadmiumkvot i produkten. Just nu och för några år framåt går slamresten till deponitäckning.
– På sikt tror vi på förbränning, säger Robert Hansson och berättar att man inlett en dialog med det lokala energibolaget för att börja titta på långsiktiga lösningar.
Det gör också att man inte hanterat frågan om eventuell hygienisering eftersom det inte heller är ett krav.
– Vi har inte haft den ambitionen men kan komma att behöva det på sikt om man skulle gå vidare med slamspridning, säger Robert Hansson.
Den sista anhalten på rundvisningen är den nya dynamiska fordonsvågen för registrering av externa substrat till rötning. När bilen kör över vågen registreras vikten utan att bilen behöver stanna och chauffören visas till rätt lastficka beroende på innehållet.
När vi sedan går tillbaka mot kontoret på utsidan av anläggningen ser vi också den träbyggnad längre bort på reningsverksområdet där även Umevas underhållsavdelning för ledningsnät får nya lokaler. Samtidigt går vi förbi alla de dagvattenlösningar som gjorts på området. Ängsmarker, dammar, fördjupningar och gröna tak har anlagts. Det pågår också ett samarbete med Dag och nät på Luleå Tekniska universitet gällande dagvattenhantering. Hela reningsverksområdet blir ett exempel för lokala dagvattenlösningar där allt vatten infiltreras ned i marken på plats.
Hela projektet är kostnadsberäknat till 500 miljoner kronor och nu, när summeringarna börjar hamna rätt, ligger man bra till för att hålla det. Detta trots att projektet drivits från 2009 till 2015 och en hel del nya prioriteringar fått göras under resans gång. Inte minst har många nyckelpersoner slutat och bytts ut under de här åren, vilket naturligt leder till att de som kommit in efterhand har nya ideér och lösningar som får utrymme.
Vid de nya fasaderna tänds snart fasadbelysningen som lyser upp området, både en viktig arbetsmiljöfråga och något som får verket att se trevligt ut för allmänheten under det långa mörka vinterhalvåret.
– Det ser väldigt fint ut på kvällen här, avslutar Tomas Johansson.
