Vattenkvalitet kan diskuteras inte bara när det gäller till exempel fluorid och mikroorganismer. Även mineralhalter har betydlse, skriver spanska forskare.
Av: Kenneth M Persson
I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Critical Reviews in Food Science & Nutrition nu i augusti 2015 redovisar en grupp spanska forskare under ledning av Ángela Casado en sammanställning av vad mineralinnehållet i dricksvatten betyder för vätskebalansen, välbefinnandet och hälsan hos äldre. Denna fråga önskar kanske indirekt varje svensk semesterfirare skall vara central under sommarmånaderna eftersom en varm och solig sommar ökar svettbildning och vätskeförluster i kroppen, vilket behöver kompenseras med ökat vätskeintag.
Vatten är ett viktigt näringsämne som krävs för allt liv. Utan vatten kan människor bara överleva i några dagar. Vatten är den viktigaste beståndsdelen i den mänskliga kroppen. Totala kroppsvattnet minskar med åldern, och omfattar från 75% kroppsvikt hos spädbarn till 55% hos äldre. Den sammanlagda mängden kroppsvatten finns till 65% inne i kroppens celler – intracellulärt vatten – och till 35% utanför cellerna – extracellulärt vatten. Det senare fördelas på vätskan mellan cellerna ute i vävnaderna (interstitiellt vatten) och vätska i blod och lymfa (intravasalt vatten). Vatten är helt centralt av många skäl för hälsan, dels eftersom alla kemiska reaktioner i kroppen äger rum i ett vattenhaltigt medium, dels för att vatten bidrar till en väl fungerande metabolism inne i och mellan cellerna, dels för att vattnet transporterar näringsämnen och ämnen i cirkulationssystemet. Vattnet behövs i kroppen för att utsöndra överskottsprodukter från metabolismen och för att eliminera avfall och toxiner (med hjälp av hjärt-kärlsystemet, njursystemet, och levern). Vatten mellan cellerna smörjer och ger strukturellt stöd till vävnader och leder, håller huden smidig och frisk, reglerar kroppstemperaturen och förhindrar förstoppning. Till skillnad från ökenlevande ödlor och kameler, saknar människan en effektiv mekanism för vattenlagring i kroppen. Därför behövs en regelbunden tillförsel av vätska för att hålla behålla vattenhalten i kroppen. Regleringen av vattenbalansen är nödvändig för hälsan och livet. Under vanliga betingelser med måttlig omgivningstemperatur (18-20°C) och med en måttlig aktivitetsnivå, förblir kroppsvätskenivån relativt konstant. Under värmeböljor eller vid högre kroppsaktivitet ökar vätskeförlusterna vilka måste kompenseras med ökande vätskeintag.
Studier av vätskebalansen för olika människor i olika åldrar visar att det dagliga vattenbehov ökar med åldern från tidig barndom (ungefär 0,6 L) genom barndomen (~1.7 L) upp till över 2,5 L för stillasittande vuxna och över 3,2 L för fysiskt aktiva. När temperaturen stiger över 25°C ökar också svettbildning, så att aktiva vuxna som bor i en varm miljö kan ha ett dagligt behov vatten på ca 6 L.
Vätskebehovet varierar dessutom beroende på miljöförhållanden, kostvanor, alkoholintag, hälsoproblem och ålder. För de äldre i befolkningen är frågan särskilt relevant av flera skäl. Njurfunktionen avtar med åldern och förmågan att koncentrera salter i urinen sjunker. Det gör att volymen urin ökar med åldern, vilket ökar vätskeförlusterna. Dessutom kan äldre stöter på svårigheter att få tillgång till drycker på grund av begränsningar i rörlighet, synsvårigheter, sväljsvårigheter, kognitiva förändringar och användning av lugnande medel. Rädsla för inkontinens kan leda till att vissa äldre människor väljer att dricka mindre. Många mediciner har vätskedrivande funktioner, vilket förstärker vätskeförlusterna. Därtill kan ofta aptiten och även tillgången till dryck minska.
Undersökningen
Därför är det intressant om dricksvatten kan vara en resurs för att minska problem med dehydrering! Kommunalt dricksvatten, också i Spanien, kontrolleras regelbundet för att garantera kvalitet och hygien. Mineralinnehållet i kommunalt dricksvatten regleras genom EU:s dricksvattenföreskrifter med nationella tolkningar – i Sverige genom Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter (SLV FS 2001:30). Mineralinnehållet har inga minimigränser i föreskrifterna. Istället finns ett trettiotal maximigränser, för hur mycket dricksvattnet får innehålla som högst av till exempel sulfat, klorid, kalcium eller järn. Samma regeltänkande finns i hela EU och stöds av Världshälsoorganisationen WHO:s riktliner för dricksvatten (Guidelines for drinking water, 2010). Dricksvatten skall vara hälsosamt och rent, men behöver inte innehålla speciella halter av olika mineralämnen.
I artikeln redovisas nio olika naturliga mineralvattengrupper efter mineralinnehåll: (Illustration ej längre tillgänglig)
Därtill finns en grupp mineralvatten som klassas som oligominerala, vilket innebär att de innehåller höga mineralhalter av flera olika mineral beroende på vilken geologi vattnet passerat. Casados mfl. arbete diskuteras dock om äldre för att kompensera för mineralförlusterna genom sina vätskeförluster bör dricka buteljerat mineralvatten med garanterade och kända mineralhalter istället för dricksvatten från kommunala vattentäkter, med varierande mineralinnehåll, beroende på om det är ytvatten eller grundvatten som distribueras. Till saken hör att deras arbete delvis finansierats av ett större mejeri- och livsmedelsföretag i Spanien, men forskarna menar att detta inte påverkat deras slutsatser. Frågan de diskuterar är under alla omständigheter intressant att belysa.
I sin genomgång av litteratur inom området konstaterar de att om buteljerat mineralvatten väljs bör det inte vara kolsyrat. Kolsyra ökar risken för gasbildning i matsmältningsapparaten. Kolsyrat vatten bör bara förekomma för att förhindra dyspepsi, dvs orolig mage på olika sätt. Några referenser säger att kalcium från vatten är mera lättillgängligt i mag-tarmkanalen än kalcium från andra livsmedel. Kalciumrikt vatten kan därför föreskrivas för att förebygga mineralnedbrytning av ben. Höga mineralhalter, särskilt som natriumklorid, kan däremot öka blodtrycket och försämra hjärtfunktionen. Det är inte nödvändigt att alla externa intag av vätska sker uteslutande som vatten utan också mjölk, juice, te, soppor, geléer, lite kaffe eller dylikt kan fungera. Också vattenrika livsmedel som yoghurt, grönsaker och frukt kan fungera. Vatten bör intas vid en behaglig temperatur, vilket i praktiken är mellan 12 och 14°C. Kallare temperaturer bör undvikas för att förhindra halsirritation.
Sett till svenska kommunala dricksvattnen passar de spanska resonemangen väl in för hela befolkningen. Sommartid brukar dricksvattentemperaturen i ledningarna stiga till 13-14°C. De allra flesta dricksvatten i Sverige har låg natriumkloridhalt. För att öka kalciuminnehållet tillförs kalk i olika former på många vattenverk. De kommunala vattentjänstföretagen kanske bör vara stoltare över sin vattenkvalitet och berätta för kunderna om mineralhalten också; det kan vara relevant att prata om inte bara fluorid och mikroorganismer i dricksvatten, utan också om att halten natriumklorid är låg och om lättillgängligt kalcium är tillsatt.
Källa: Casado, Ángela; Ramos, Primitivo; Rodríguez, Jaime; Moreno, Norberto; Gil, Pedro: Types and Characteristics of Drinking Water for Hydration in the Elderly. Critical Reviews in Food Science & Nutrition. 2015, Vol. 55 Issue 12, p1633-1641.
