Svenskt Vattens investeringsrapport 2020 visar att investeringsbehovet i VA-sektorn har ökat från 16 till 23 miljarder per år. Befolkningen ökar, dock tämligen ojämnt över landet. USA:s samhällsekonomiska skillnader är större än här. I en översiktsartikel visas här lärdomar som redovisats i vetenskapliga tidskrifter om hur alla abonnenter kan få råd med den kommunala VA-kostnaden och vad som verkar fungera för att stödja dem.
Av: Kenneth M Persson
Samhällets krav och klimatförändringen i stort påverkar också investeringsbehovet. År 2017 beställde Svenskt Vatten rapporten “Investeringsbehov och framtida kostnader för kommunalt vatten och avlopp” med syfte att analysera och bedöma framtida investeringsbehov och effekter inom VA-branschen. Rapporten visade att taxorna för vatten och avlopp på 20 års sikt behövde fördubblas. Tre år senare uppdaterades investeringsbehovsrapporten, som visade på samma behov och förändringskrav och att kostnaden för kommunalt VA beräknas öka från dagens 20 miljarder kronor till 37 miljarder kronor per år till år 2040. Enligt SCB:s prognoser kommer befolkningen att öka i Sverige från 10,4 miljoner invånare 2020 till 11,3 miljoner år 2040. Det är en ökning på 924 000 individer, eller 8,9 procent. Befolkningen i Stockholms län väntas öka mest i Sverige fram till år 2040, medan åtta län beräknas få minskad folkmängd främst på grund av en äldre befolkning. Störst beräknas minskningen bli i Västernorrlands och Norrbottens län, där folkmängden väntas minska med drygt 5 procent jämfört med i dag förutspår SCB.
Det går att göra en översiktlig beräkning av vad VA kommer att kosta utifrån ovanstående underlag. Om vi antar att alla invånvare är med och betalar behöver den genomsnittliga kostnaden per person öka från ca 1900 kr/år 2020 till 3250 kr/år 2040. För en familj med två barn ökar kostnaden om dessa belopp används från i genomnitt 640 kr/mån till i genomsnitt 1090 kr/mån. För medelsvensson torde sådana kostnadsökningar inte påverka familjeekonomin särskilt mycket på 20 års sikt.
Men skillnaden mellan fattig och rik har ökat också i Sverige. Kommer de fattiga VA-abonnenterna att ha råd med kommunalt vatten i framtiden och vad kan huvudmannen respektive stat och kommun göra för att även de fattiga skall kunna åtnjuta allmänna vattentjänster om 20 år?
Artikeln
I USA har man större erfarenhet av ekonomiska skillnader i samhället. I en nyligen publicerad översiktsartikel har Gregory Pierce och medarbetare gått igenom lärdomar som redovisats i vetenskapliga tidskrifter om hur alla abonnenter kan få råd med den kommunala va-kostnaden och vad som verkar fungera för att stödja dem. (Pierce och medarbetare, 2021). De har gått igenom drygt 100 artiklar som redovisar erfarenheter av olika åtgärder för att bistå personer med att bekosta VA-taxan. De identifierar i huvudsak fyra metoder som har använts:
- Att erbjuda rådgivning om vattenbesparingsåtgärder, så att mindre volymer vatten används, vilket minskar VA-kostnaden.
- Att ha en omvänt stafflad VA-taxa, eller stegad taxa (i energibranschen pratar man om effekttaxa), det vill säga att små uttag per tidsenhet kostar mindre än stora uttag.
- Återkommande ekonomiskt stöd till att betala taxan, vilket kan vara en del av kommunalt eller statligt försörjningsstöd.
- Engångshjälp när pengarna akut tagit slut (crisis relief, kallar Pierce et al det).
Trots det förhållandevis stora antalet artiklar som finns tillgängliga noterar författarna att det finns begränsat med empiriska uppgifter om hur väl de olika metoderna fungerar.
Metod 1) med vattenbesparingsåtgärder används ganska brett i torra områden i världen och riktas som regel till den breda allmänheten. Det saknas bevis i litteraturen om att denna metod gör det lättare för fattiga att ha råd till VA.
Metod 2) med varierad VA-taxa används på många ställen i världen och är enkel att förstå och använda för alla. Det finns en del empiri från bland annat Indien och Sydafrika som visar att metoden är ett sätt att öka täckningsgraden av VA i ett samhälle.
Metod 3) med betalningshjälp finns beskriven huvudsakligen från USA och kräver aktivt hjälpsökande från den behövande för att aktiveras. Det finns vissa vetenskapliga artiklar som tyder på att metoden kan fungera, men Pierce et al. tolkar bevisen som ”minimala” eller mycket svaga. (I Sverige ingår va-kostnaden som en nödvändig kostnad i underlaget om en person söker försörjningsstöd.)
Metod 4) med akuthjälp finns också mest dokumenterad från USA och får riktigt låga betyg av Pierce och hans medarbetare. Dels är det svårt för en hjälpsökande att mäkta söka akuthjälp om försörjningssituationen är riktigt svår, dels är hjälpen bara akut och inte långsiktig.
Författarna noterar att de principiella lösningarna har dokumenterats i litteraturen men att mycket få och i vissa fall inga artiklar har ägnats åt konkreta fallstudier om vad som fungerar på hushållsnivå. Generellt är det få studier som utvärderar hur effektiva lösningarna är då dessa genomförts. Till exempel redovisas utfallet av varierande taxa för olika förbrukningsvolym bara i en handfull studier. I ännu färre artiklar går det att läsa om värdet av försörjningsstöd, medan inga artiklar alls har utvärderat nyttan av vatteneffektivitetsteknik eller akuthjälp på hushållsnivå. Författarna efterlyser betydligt flera undersökningar för att bättre förstå vad som fungerar på hushållsnivå. För att ge alla en säker, rättvis och jämlik tillgång till vatten återstår en hel del studier och tankemöda.
Källa: Pierce, G, El-Khattabi, AR, Gmoser-Daskalakis, K, Chow, N. Solutions to the problem of drinking water service affordability: A review of the evidence. WIREs Water. 2021; 8:e1522.
