En förbättrad vattenrening vid vattenverket vid Loch Katrine, Glasgow, Skottland, gav till en början svårtolkade svar på frågan om hur sjukdomsfallen av kryptosporidios i området utvecklades.
Av: Kenneth M Persson
Vilket extra skydd innebär det att införa kemisk fällning som extra avskiljande barriär mot kryptosporidios i dricksvatten? Pollock och medarbetare har gått igenom data från smittskyddscentralen i Glasgow med omnejd i Skottland för åren 2004-2010 eftersom vattenverket i Lock Katrine utrustades med kemisk fällning 2007. Dessförinnan hade vattnet från vattentäkten Lock Katrine bara distribuerats efter mikrosilning och klorering, men med start 2007 började vattnet beredas också genom kemisk fällning och filtrering.
Artikeln
Pollock och medarbetare hämtade hem data från Glasgowområdet om bekräftade kryptosporidiosfall under perioden 2004-2010. De sorterade fallen efter postnumret för bostaden hos den insjuknade. Därefter sorterades fallen in i Loch Katrinevatten respektive Ej Loch Katrinevatten. Endast hemadressen användes som variabel, inte eventuell arbetsplats eller skola. Den del som fick Ej Loch Katrinevatten erfor ingen ändring i vattenberedning under perioden.
Med hjälp av deskriptiv statistik tog författarna fram en karaktärisering av konstaterade kryptosporidiosfall och hur denna varierade med vattenkällan. Med hjälp av Mann-Whitheytester jämfördes sjukdomsbilden kvantitativt och med hjälp av χ2 –tester gjordes en kvalitativ jämförelse. I sina modeller arbetade de med ett konfidensintervall >95%.
Därutöver gjorde de några filtreringsförsök på vattenverket för att bestämma hur stor förekomsten av oo-cystor från cryptosporidium var i råvattnet, respektive hur bra barriärerna fungerade, bara mikrosil och klorering (69% avskiljning), respektive kemisk fällning, filtrering och klorering (100% avskiljning).
Resultaten var en aning motsägelsefulla. I tabell 1 redovisas deras statistik över effekter av förbättrad barriärverkan (Illustration ej längre tillgänglig).
Totalt konstaterades 395 fall av kryptosporidios i Glasgowområdet under perioden 2004-2010. Medan den förbättrade barriäreffekten i vattenverket från Lock Katerineområdet minskade förekomst av kryptosporidios i just detta område, ökad samtidigt förekomsten i övriga Glasgow. Under samma period minskade förekomsten av kryptosporidios i övriga Skottland. Från april 2005 kunde speciallaboratoriet Cryptosporidium Reference Unit i Swansea i Wales typa vilken slags kryptosporidios den sjuke drabbats av. Statistiken säger att sedan den förbättrade barriären infördes minskade förekomsten av den vattenburna Cryptosoridium parvum i det område som försörjdes med vatten från Loch Katrine, medan däremot frekvensen av kryptosporidios orsakad av Cryptosoridium hominis ökade. Minskningen av C parvum var dessvärre mycket mindre än ökningen av C hominis. En så kallad ekologisk smittskyddsanalys som Pollock mfl gjorde, där alternativa smittvägar utöver dricksvattnet kartlades för de smittade skottarna, visade att befolkningen i det område som får vatten från Loch Katrine reste mindre inom Storbritannien, hade färre husdjur, ägnade sig åt utomhusbad mera sällan och drack flaskvatten mera sällan än referensgruppen som inte fick vatten från Loch Katrine. De borde inte få ökad sjukdomsfrekvens! Varför ökade då denna för C. hominis?Talen inom parantes hänvisar till modellerat antal fall med hypotesen att det inte finns någon relation mellan vattenkälla och ändrad barriär.
Slutsatser
Författarnas hypotes är att personer som exponerats för låga doser oo-cystor från C. parvum utvecklat ett bättre immunförsvar, vilket trubbats av när inte längre dricksvattnet innehöll låga halter oo-cystor. Så efter att vattenberedningen förbättrats i Glasgow blev risken för kryptosporidiosinfektion från andra källor större. Men detta innebär så klart inte en uppmaning till att minska barriärverkan i vattenverk, utan snarare en tydlig påminnelse om att det finns andra smittvägar än dricksvatten. Författarna avslutar med att föreslå förbättrade barriärer på alla vattenverk i Skottland.
För svenskt vidkommande är det bara att instämma. En minskad smittspridningsrisk via dricksvatten kanske innebär att immunförsvaret hos den försörjda befolkningen blir litet svagare. Men att slippa smitta från dricksvatten är knappast ett problem för hälsan, snarare än välsignelse.
Källa: K G J Pollock, D Young, C Robertson, S Ahmed och C N Ramsay. “Reduction in cryptosporidiosis associated with introduction of enhanced filtration of drinking water at Loch Katrine, Scotland.” Epidemiology and Infection. (2014), 142, 56–62.
Hela artikeln i Epidemiology and infection finns här.
