Har provtagningsvolymen någon betydelse för mätt och rapporterad dricksvattenkvalitet? Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter anvisar att vattenprov skall tas ut från ledningsnätet representatvit, så att provet återspeglar den vattenkvalitet som konsumenten får i sig. Men det finns inte specificerat vilken provtagningsvolym som är den bästa.
Av: Kenneth M Persson
I takt med att kunskapen om biofilmens påverkan på vattenkvalitet har vuxit fram, har insikten ökat om att vattenkvalitet är dynamiskt och att ett prov från ett tillfälle kan skilja sig från ett annat prov vid ett senare tillfälle, fastän att provtagningspunkten är den samma. För att ytterligare problematisera frågan har Emilie Bedard och medarbetare undersökt vad provtagningsvolymen betyder för analysen, det vill säga om det spelar roll att ta ut 15 milliliter eller 1000 milliliter vid provtagningstillfället. De menar att det har betydelse.
Forskarna tog prov för bakterieanalys på kallvatten och varmvatten i ett stort barnsjukhus i Quebec i Kanada med olika intervall för att mäta hur stillastående vatten påverkade mängden bakterier i provet. Sjukhuset har tio våningar och plats för 450 patienter. Dricksvattnet som försörjer sjukhuset är ett klorerat ytvatten. Proverna togs i juli 2012 vid en hög temperatur (26,2oC) och en restklorhalt på 0,4 mg/l Cl2 i dricksvattnet. Varmvattnet hade en temperatur på 61,6 oC i sjukhuset vid provtagningen och en restklorhalt <0,1 mg/l Cl2. Separata provtagningskranar användes för kallvatten (2 st) och varmvatten (2 st). Provtagningskranarna var skyddade under försöket så att ingen annan på sjukhuset hade åtkomst till dem och kunde påverka stagningsstudien.
Själva effekten av stillastående vatten följdes med hjälp av ett noggrannt provtagningschema. Kallvatten- och varmvattenkranarna spolades fem minuter. Därefter togs fem vattenprov ut med olika volym (respektive 15 ml, 35 ml, 200 ml, 250 ml och 500 ml) vid sju olika tillfällen samt två prov efter 2 l och 5 l spolning. Det första provtillfället var direkt när försöket startade och de följande sex tillfällena respektive 1, 24, 48, 72, 120 och 240 timmar senare. De olika volymerna representerar stillastående vatten från olika lokaler i ledningsnätet, från utrymmet inne i kranen, över anslutande ledning från väggen till kranen och slutligen ledningen inne i väggen. Endast det första 500 ml vattenprovet bedömdes komma från verkligt stillastående vatten, eftersom den volymen var unik för provtagningskranen. Längre ut i väggen försörjde ledningarna också andra tappställen som användes i sjukhuset, så där var vattnet inte helt stillastående.
För att ta bort restklor från vattenproven tillfödes natriumtiosulfat i överskott. Temperatur, pH och klorhalt mättes vid provtagningstillfället, medan bakteriehalten mättes i laboratorium som 7dygns heterotrofa odlingsbara bakterier på R2A-agar vid 22oC. Därutöver mättes levande och totalantal celler med fluorescensmikroskopi efter infärgning (BacLight Bacterial Viability Kit).
Proverna visade en mängd intressanta förhållanden. Det första 15 ml provet innifrån kranen innehöll klart mest bakterier. Därefter minskade bakteriehalten tydligt ut mot vattenledningarna i väggen som hade omsatt vatten. Mängden odlingsbara 7d korrelerade väl med den totala ytan som vattnet var i kontakt med. Forskarna drog slutsatsen att stillastående vatten tillförs bakterier som lossnar från biofilmen i ledningen. Högst korrelation mättes upp för 1-timmesprovet men alla prov uppvisade samma tendens. Forskarna föreslog också att en vattenkran bör utformas med så liten yta som möjligt exponerad mot det stillastående vattnet och att material som kan gynna stor biofilmsväxt, som gummi och plast, bör undvikas så långt som möjligt när vattenkranar konstrueras.
För att kartlägga hur stillastående vatten påverkar den mikrobiella kvaliteten kan det vara värdefullt att ta ut små volymer och analysera dem separat. Över 50% av odlingsbara 7d heterotrofa bakterier från den första litern vattenprov hittades i det första 15 ml provet. Prover efter ett dygns stillastående vatten gav hundra gånger högre antal odlingsbara bakterier jämfört med en entimmes period med stillastående vatten.
Levande celler och totalantal celler i proven var 100-500 gånger högre än odlingsbara 7d. I artikeln diskuteras inte vilken extra information som levande celler och totalantal celler kan ge om vattenkvaliteten in ledningsnätet, men klart är de odlingsbara 7d-bakterierna bara representerar en liten fraktion av den totala mikrobiella floran i dricksvatten. Bakteriehalten i varmvatten var stabil och minskade inte med spolning. Bakteriehalten i dricksvatten (kallvatten) sjönk däremot med en logaritm efter genomspolning.
Slutsatser
Artikeln är välskriven och innehåller en mängd intressanta uppgifter om hur bakterier i stillastående kallvatten eller varmvatten påverkar vattenkvaliteten. Det är inte minst intressant att jämföra kallvatten med varmvatten och att se hur snabbt antalet bakterier återhämtar sig efter spolning, respektive att klorering inte verkar påverka antalet levande celler i proven nämnvärt.
Slutligen är det värt att konstatera att Livsmedelsverkets råd om provtagning ute hos konsument fortfarande äger sin giltighet. Vid provtagning bör man välja en kran i köket, eftersom den kranen rimligen är den som oftast används för att ta dricksvatten från. Undvik i möjligaste månkranar av plast. Ta bort filter, silar, slangar, spridare och liknande innan provtagningen. Kranen bör desinfekteras innan mikrobiologisk provtagning. Provet tas utan föregående spolning, vattenmängden som står i kranen spolas dock ur.
Källa: Emilie Bédard, Céline Laferrière, Eric Déziel och Michèle Prévost. Impact of stagnation and sampling volume on water microbial quality monitoring in large buildingsPLoS ONE 2018, 13 (6) 1-14.
