Vägsalt påverkar grundvattenkvaliteten vid våra vägar. Vägsaltet ger tydliga miljöeffekter och har även effekter på folkhälsan, enligt den här studien.
Av: Kenneth M Persson
Höstdagjämningen närmar sig och med den påminnelsen om att vi går mot mörkare och kallare tider. Trafikverket har nästan 10 000 mil statliga vägar och ca 25 procent av dem saltas då ingen annan halkbekämpningsmetod fungerar. De saltar på högtrafikerande vägar och där det ofta är snabba temperaturväxlingar. Salt kan påverka växtlighet, vegetation och vatten närmast vägbanan.
Salt ökar även korrosionshastigheten för betong och metall. Beroende på väglag, temperaturförhållanden och nederbördssituation krävs saltning olika ofta. Trafikverket uppskattar att man lägger ut kring 200 000 ton vägsalt på det statliga vägnätet per år i Sverige. Också kommunerna väljer att halkbekämpa med hjälp av vägsalt, så den sammanlagda mängden salt som läggs ut på vägbanorna kan uppskattas till närmare 300 000 ton årligen.
Artikeln
Lazur och medförfattare har sammanfattat vad som är känt om hur vägsalt påverkar grundvattenkvalitet längs vägarna i en ny artikel (Lazur och medförfattare, 2020). I artikeln värderar de tre olika konsekvenser som vägsalt har på grundvattnet. För det första finns det många studier som dokumenterar den ökande korrosiviteten hos vatten, vilket kan underlätta urlakning av metaller från rörsystem. För det andra har flera studier visat att metaller mobiliseras från naturliga källor i jord och berg när salthalten stiger i grundvattnet på grund av användning av vägsalt. Metallhalterna i vatten kan överskrida dricksvattenstandarderna, vilket kan utgöra en ökad hälsorisk för människor. För det tredje har frisättning av radionuklider dokumenterats i områden med förhöjda saltkoncentrationer. Ökade koncentrationer av radionuklider, som radon och radium, kan ha cancerframkallande effekter på människor.
Kloridjoner i dricksvatten kan ge upphov till metallkorrosion. Särskilt känsliga material är olika mässingslegeringar i ventiler och kranar, men även kopparrör och olika metallödningar som rörläggare använt för att foga metalledningar. Korrosion på grund av ökande kloridhalter orsakar kortare livslängd på de tekniska installationerna. Korrosion kan också riskera att metaller med negativ hälsoeffekt, som bly, arsenik och kadmium, löses ut från installationerna och hamnar i dricksvatten. En veritabel hälsokatastrof i detta sammanhang finns noterad från staden Flint i Michigan, där en kloridrik vattentäkt ersatte en kloridfattig utan att någon korrosionsskyddande åtgärd sattes in. Ledningsnätet i Flint, Michigan innehåller blyrör och blyfogar, vilka korroderade i stor omfattning så att blyhalten i dricksvattnet stundtals ökade till flera milligram per liter, långt över gränsvärdena kring 5 mikrogram per liter. Många hundra människor i Flint, Michigan, har blivit kroniskt blyförgiftade, inte minst barn.
Stigande salthalter i grundvatten ändrar lösligheten av metaller marken. Från flera mätningar av kvalitetsförändringar i grundvatten har det visats att halterna av kadmium, koppar, bly och zink beror på kloridhalt och ledningsförmåga. Försök att salta ur metaller från jord längs vägar i USA visar att metallerna mobiliseras av salt i markvattnet. På så sätt lakas mer metaller ut ur markzonen och hamnar djupare ned i grundvattnet när vägsalt används. Tungmetaller binder till organiskt material när det rör sig nedåt i grundvattenzonen. Lakhastigheten ökar med stigande kloridhalt. Men humushalten i grundvattnet korrelerar också med rörligheten av kadmium, järn, nickel och bly. Natriumdelen i vägsaltet påverkar jonbytesförhållandet i marken. I mark med låg naturlig salthalt, vilket är tämligen vanligt i svenska marker i inlandet, ökade urlakning av humus när natriumhalten ökade markvattenzonen. Med stigande humushalter följde ökande halter andra metaller med och transporterades längre bort från vägen. En studie där natrium ersatts med magnesium eller kalcium i vägsaltsblandningen visade att magnesium och kalcium orsakade ännu större metallmobilisering via jonbyte än natrium, så förhoppningen att tvåvärda joner skulle vara miljövänligare än envärda natriumjoner kom på skam.
Gällande radioaktivitet har mätningar på nationell nivå i USA och mätningar i delstaten Maryland visat att i 21 fall av 94 ökade radiumhalten och därmed radioaktiviteten med stigande konduktivitet. Från Marylandmätningarna framkom att halterna Ra-226 och Ra-228, samt summamängden för radioaktivitet mätt som totala α-partiklar och totala β-partiklar ökade med den sammanlagda halten löst material (Total dissolved solids, TDS) och halten natrium och klorid i proverna. Det verkade också finnas en tröskeleffekt när grundvattnets natriumhalt översteg 10 mg/l och kloridhalt översteg 15 mg/l. När halterna kom över tröskelnivån överskreds det amerikanska gränsvärdet för tillåten halt radioaktivitet i vattnet på 5 pCi/l på grund av stigande Ra-226 och Ra-228-koncentrationer. En annan mätning från Connecticut visade att grundvatten som var förorenat av vägsalt kunde öka urlakningen av radon och radium från berggrunden. Det fanns en hög korrelation mellan natriumhalten i vattnet och radiumhalten, vilket förklarades av att natrium jonbyttes mot radium. Däremot verkade det finnas en svagt omvänd korrelation mellan salthalt och förekomst av radon, så att radonhalten minskade när salthalten ökade. Från de amerikanska mätningarna finns det mycket som tyder på att radioaktivitet i grundvattnet påverkas av stigande salthalt och användning av vägsalt.
Resultat
En viktig slutsats från Lazurs och medarbetares sammanställning är att vägsalt, om än att det är en nödvändig åtgärd för vinterväghållningen, har tydliga miljöeffekter och risker för folkhälsan. Fronter med vägsalt som rör sig genom grundvattenzoner mobiliserar metaller och ökar halten radioaktiva isotoper lösta i vattnet. Det bör också betyda att arbetet med att förfina metoderna att sprida vägsalt behöver förbättras, så att mindre mängd salt behöver användas per kilometer vägsträcka. Utbildning om hur vinterväghållningen kan effektiviseras och saltförbrukningen minskas behöver genomföras. Särskilt känsliga partier längs vägar, till exempel i vattenskyddsområden, behöver skyddas med täta diken. Kommunernas miljö- och hälsoskyddsförvaltningar kan behöva informera privata brunnsägare om vad de bör tänka på om brunnarna ligger i påverkanszoner från vintersaltade vägar. Om vattenkvaliteten är riktigt problematisk behöver brunnsägare informeras om att det går att bereda vatten med hjälp av membranteknik, jonbyte och adsorption för att avskilja metaller och radioaktivitet.
Källa: Andrew Lazur, Tiffany VanDerwerker och Kevin Koepenick (2020): Review of Implications of Road Salt Use on Groundwater Quality—Corrosivity and Mobilization of Heavy Metals and Radionuclides. Water, Air, & Soil Pollution 231, Article number: 474
