Wheltons och Nguyens litteraturstudie om läckage av ämnen från plaströr till dricksvatten är viktig för diskussionen om material i kontakt med vatten.
Av: Kenneth M Persson
I brev till regeringen 20 mars 2012 framförde ett antal aktörer i fastighets- och vattenbranschen (Fastighetsägarna, HSB, Sveriges Byggindustrier, SABO och Svenskt Vatten) önskemål om att EU och Sverige behövde ta fram klara regler som säkerställde att material i dricksvattenledningar inte läckte ut ämnen som kunde innebära risker för människors hälsa.
Ett sådant regelverk borde bygga på försiktighetsprincipen och på omvänd bevisbörda, dvs att den som tillverkar och importerar ett material har bevisbördan för att det inte innebär risker. För att detta ska fungera på ett rättssäkert sätt behövde metoderna som den enskilde tillverkaren eller importören ska använda standardiseras och regleras. Det är en myndighetsuppgift.
I en debattartikel i Miljöaktuellt samma år skrev samma aktörer om att berörda myndigheter måste få i uppdrag av regeringen att ta fram metoder för att bedöma riskerna med farliga kemiska ämnen i ledningsmaterial som kommer i kontakt med vatten, utreda vad som är acceptabel risk för farliga ämnen i dricksvatten, utreda vilka regler eller andra styrmedel som behövs för att säkerställa att dricksvatten är fritt från kemiska ämnen som innebär risk för människors hälsa när det tappas från kran samt införa de regler och styrmedel som behövs.
De kommunala dricksvattenproducenterna ansvarar för att de material som används i vattenverk och vattenledningar inte ger ifrån sig ämnen som kan vara hälsofarliga. Fastighetsägarna ansvarar för sina installationer och för att kraven i Boverkets byggregler efterlevs vid nybyggnad respektive ombyggnad. Dricksvattenledningar kan antas ha en teknisk livslängd på 80 år. Både de allmänna och de privatägda ledningarna betingar stora ekonomiska värden. Det kan kosta flera tusen kronor per meter att byta ut gamla rör. Detta kan leda till ökad renovering med exempelvis invändig beläggning av vattenrör med härdplaster, s.k. relining.
Metoden marknadsförs som enkel och kostnadseffektiv. Kunskaperna är dock små om riskerna med metoden. Avsaknaden av tydliga regler riskerar att leda till att material byggs in i vår infrastruktur som senare kan visa sig vara allmänt hälsofarlig eller farlig för särskilt känsliga grupper som gravida och spädbarn. Kostnaderna för att åtgärda problemen kan bli mycket stora.
Enskilda kommuner och fastighetsägare har ingen möjlighet att själva utreda riskerna med hundratals nya material, tusentals kemiska ämnen och nya renoveringsmetoder. De måste kunna lita på att samhället har ett regelverk som garanterar att nödvändiga utredningar görs. Både dricksvattenproducenterna, bygg- och fastighetsmarknaden behöver veta vilka material och metoder som kan användas.
En riktad satsning mot att fasa ut bisfenol A har gjorts och miljöministern Lena Ek har drivit frågan både nationellt och på EU-nivå. Men därutöver har inte så mycket gjorts från statens sida. Det verkar som om Boverket är ansvarig myndighet för tillståndsgivning. SWEREA Kimab har startat ett nätverk för företag som vill vara med om provning och materialutveckling av material i kontakt med dricksvatten, där 16 olika medlemsorganisationer är med i ett nätverk som har aktiviteter regelbundet.
I maj 2013 arrangerade nätverket en uppskattad workshop på Vattenstämman i Umeå där bland andra tyska experter redogjorde för det arbete Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och Frankrike bedrivit in om EU i den sk. 4MS-gruppen med aktörer som verkar för att ta fram standarder för provning av material i kontakt med dricksvatten. Arbetet behövs.
En högst intressant amerikansk sammanställning om att detta arbete är ganska viktigt för framtiden, minst sagt, är Wheltons och Nguyens mäktiga litteraturstudie, publicerad i maj 2013 i Critical Reviews in Environmental Science and Technology. Whelton och Nguyen har gått igenom drygt 100 vetenskapliga artiklar och rapporter om läckage av olika ämnen från plaströr till dricksvatten. Av sammanställningen framgår att forskare kunnat identifiera mer än 150 föroreningar som har hittats migrera från polymera rör till dricksvatten, varav merparten är oreglerade föreningar och många har kända eller potentiellt hormonstörande ämnen. Man konstaterar också att bara fjorton föroreningar har existerande eller föreslagna amerikanska gränsvärden för dricksvatten, dvs. mindre än 10% av de ämnen som dokumenterats kunna läcka från ledningar. Inte heller i USA är regelverket fullständigt. Tvärtom är såväl delstatliga som federala regler enligt ANSI / NSFI Standard 61 inriktade mot testresultat för certifierat material efter kortvarig exponering och inte efter hela livslängden. Alla andra dricksvattenföreskrifter inriktas mot såväl kortsiktiga som långsiktiga exponeringar (ex USEPA, Health Canada, NSFI, EU:s dricksvattendirekt).
Som en konsekvens kan inte användaren av plastledningen utvärdera hur också certifierade plaströr kommer att påverka möjligheten att följa andra regler om migration av föroreningar till dricksvatten på sikt. Det kan bli så att redan lagda, formellt certifierade plaströr, behöver bytas ut i framtiden för att de visar sig läcka föroreningar i för hög omfattning, eller så måste särskilda spolplaner tas fram där ledningsnätsägaren spolar bort förhöjda halter föroreningar från ledningsnätet till avlopp. Vissa nätägare i USA har redan sådana spolplaner igång för att somliga certifierade PVC-rör läcker för mycket monomer (vinylkloridmonomer, VCM) till dricksvatten.
Den omfattande litteratursammanställningen visar på att vettiga provningsmetoder för plastledningar saknas i USA. Man behöver arbeta systematiskt tillsammans med tillverkare av plaströr för att hitta korrekta metoder som visar på den kortsiktiga och långsiktiga utlakningen av material från plaströr till dricksvatten. Resultaten av utlakningsförsöken måste göras offentliga för varje certifierad produkt, medan specifika företagshemligheter om produktformuleringar, tillverkningsuppgifter och annat kan få vara skyddat från allmän insyn också i framtiden. Särskilt när det gäller den långsiktiga utlakningen saknas både vetenskapliga rapporter, metoder och analysverktyg. Plastledningarna läggs på vinst och förlust i marken. Om strängare dricksvatten föreskrifter överförs i framtiden, föroreningar och deras koncentrationer omdömet i detta arbete kan bli betydande under senare år.
Det verkar vara fullt möjligt att minska utlakningen redan vid tillverkningen. Extruderade rör kan behandlas genom att insidan av röret sköljs med kranvatten vid hög turbulens under 4 h (Reynoldstal>6000) för att minska problem med tennläckage. Detta skulle troligen ta bort spårämnen som annars hamnar i vattnet efter installationen, men påverkar förmodligen inte föroreningar som lakas ut på sikt.
Metodutveckling för att tvätta av organiska restprodukter från rörytan kan behöva genomföras. Sedan kan tillverkningsmetoder för polymerer och plaströr behöva förfinas, för att reducera förekomst av ämnen som överhuvudtaget kan migrera från ledningarna. Här behövs väldigt mycket teknikutveckling, menar författarna.
De avslutar optimistiskt. För att förbättra USA:s dricksvattenkvalitet och för att skydda folkhälsan framöver, kan experter och tekniker från vattenverk, myndigheter, tillverkare och entreprenörer välja att samarbete och dela på sina kunskaper om vilka problem som de dokumenterat. Med vetenskapligt baserade undersökningar kan detta åstadkommas för allas bästa. De kallar det en grön teknikutveckling. Må de ha rätt. SWEREA Kimabs nätverk kan samverka med amerikaner, liksom 4MS-initiativet. Vem vet, kanske kommer till och med regeringen att svara på brevet från Svenskt Vatten med flera?
Hela artikeln i Critical Reviews in Environmental Science and Technology finns att köpa här.
