Teknikutveckling är sällan neutral utan påverkar olika samhällsdelar på olika sätt. Här diskuteras hur införande av vattentransport i tankbilar på kommersiell basis påverkar kvinnor på olika nivåer i Indiens kastsystem.
Av: Jörgen Hanaeus
Kommersialisering av vattenhantering har ändrat de kulturella normerna i samband med vattenhämtning i det torra området västra Rajasthan, Indien.
Införandet av tankbilar som transporterar vatten till dörren visar sig gynna de mer välbeställda som har råd att betala för det transporterade vattnet.
De tidigare använda täkterna har börjat torka upp till följd av att intresset riktas mot tankbilsvattnet. Det medför längre hämtningsavstånd för flera av de fattiga kvinnorna, till exempel från den låga kasten Dalits, som får lägga mycket tid på att vandra med vatten.
Artikeln
Meningen med teknikutveckling är att öka livskvaliteten genom att skapa möjligheter till förbättrade liv och livsvillkor.
Att skaffa vatten för dagliga behov har från både kulturell och social utgångspunkt betraktats som hushållsarbete och kopplats till genusroller. Vattenteknik, som kan användas för att förenkla vattenhämtning, kan fungera som ett verktyg för att frigöra kvinnor från denna vardagliga men ändå mycket utmanande uppgift. Särskilt på landsbygden kan vattenhämtningen kräva mycket tid och kraft.
Teknik är inte vare sig värdeneutral eller könsneutral. Former av teknik kan i sig utgöra socio-politiska och kulturella institutioner och reflektera de maktstrukturer som skapar dem.
Denna studie syftar till att belysa hur olika dimensioner av social identitet, såsom kön, beskydd och beroende i relationer formar människors förmåga att tillgodogöra sig modern vattenteknologi. Hjälper modern teknik för att dämpa vattenstress? Får alla invånare lika nytta av utvecklingen? Hur har implementeringen av ny teknik påverkat könsroller och kultur?
Studien bidrar till kvinnors vattenrelation på två sätt: 1) den studerar natur och konsekvenser av kommersialisering av vatten genom småskalig vattenförsäljning i rurala Rajastan, Indien, och 2) den ger en förståelse av hur denna form av vattenteknologi och dess vattentransaktioner ändrar det kulturella och sociala vattenskapet (jfr landskapet) i rurala Rajastan.
Material och metod
Material har hämtats från västra Rajastan som består av 12 distrikt. Rajastan är Indiens folkrikaste stat med ca 6,5 % av landets befolkning, men har bara 1,15 % av landets vattentillgångar.
Bara 33 % av byarna har tillgång till vattensystem och endast 27 % av hushållen har tillgång till vad som bedömdes vara säkert dricksvatten.
Förstahands etnografiska fältdata hämtades från sju byar i distrikten Jodhpur, Barmer och Jaisalmer. Byarna valdes från olika utgångspunkter såsom kastsammansättning, tillgänglighet till både traditionella vattenkällor och försäljning från ambulerande vattentankar.
Frågeformulär har givit en kvantitativ bild av situationen, men djupintervjuer med teknik som strukturerade och ostrukturerade intervjuer, personobservation, öppna frågor och diskussion med fokusgrupp har använts.
Resultat
Vattentankar är lastade på traktorer som hämtar vatten från Indira Gandhikanalen eller närmare liggande vattendrag eller brunnar och levererar till tröskeln. Fler än 78 % av invånarna i Jodpur och Jaisalmer köpte vatten från ”tankers”. Dessa områden är arida med långa avstånd mellan vattentäkterna. En tank kostade i snitt ca 6 USD, priset beroende på kvalitet och avstånd. En genomsnittlig familj köpte 2-3 tankar i månaden.
Kommersialiseringen har dock medfört att det samarbete som möjliggjort manuell hämtning och underhåll i byarna har splittrats vilket lett till vattenbrist för flera familjer och till små lokala företag med skamliga vattenpriser. Särskilt besvärligt i torrperioder.
Den utvecklade tank-tekniken har alltså gynnat dem som haft råd att köpa vatten till marknadspris, och de flesta kunderna tillhörde den höga Hindu-kasten. I Indien och särskilt i Rajastan följer byarna socialt kastsystemet.
I byarna i västra Rajastan bor Dalits, distanserade från vattenkällor och av Hindu-samhället ansedda som orena, innebärande en fara för att de skulle förorena heliga vattenkällor. Man delade inte vatten med Dalits och de flesta ”tankers” undvek att serva Dalithushåll. Mycket få hushåll av låg kast köpte vatten och tidigare källor torkade upp till följd av bristande underhåll.
Tanker-tekniken har hjälpt många kvinnor via leverans av vatten till dörren. Den tid dessa sparade in på att slippa vandra efter vatten gav en möjlighet till inkomstbringande arbete som dock inte kunnat utnyttjas ofta.
Dalitkvinnorna gick 1-9 km dagligen för att hämta vatten och införande av tankertekniken medförde indirekt att avstånden blev längre.
Kvinnor i de högre kasten var inte inblandade i sina familjers ekonomiska transaktioner, men ”en god kvinna” ansvarade för hushållens vattenrelaterade uppgifter. Nu fick männen ta emot tankvattnet och betala, vilket ändrade könsrollerna ur den aspekten. En annan infallsvinkel är att kvinnorna ansvarat för den privata miljön, hemmet, medan männen ansvarat för deltagandet i den publika miljön. Kvinnor från de högre kasten har inte tillåtelse att kommunicera med män som kommer för att sälja tankvatten. Så får män stiga ut och betala och sedan lagra vattnet. Lägre ner i kastsystemet blir de bakomliggande begreppen izzat (heder) och sharam (skam) inte lika strikta och ovanstående begränsningar löses delvis upp. En del kvinnor tog möjligheten att via vattenhämtningen socialisera sig med andra kvinnor och fann sig i sin roll. På frågan ”skulle ni vilja ha en tappkran i hemmet?” svarade flera att ”då låter våra män oss inte gå ut. Hur ska vi då kunna träffas och utbyta erfarenheter?”
Däremot var de tveksamma till att skicka unga flickor i familjen långa sträckor för att hämta vatten. ”De kan få ett tveksamt rykte då, vilket är ogynnsamt inför framtida giftermål”.
Slutsatser
Tankertekniken kan uppfattas som ett sätt att minska vattenbärandet i avlägsna torkadrabbade byar i Rajastan, men dess införande har också lett till ett mer ojämnt och komplext vattenskap.
VA-tekniken ligger nära människan och mänskliga behov, vilket är både en utmaning och en tjusning för aktörerna. Nya idéer till tekniklösningar kan behöva analyseras från olika vinklar, särskilt om man arbetar utanför sitt hemland.
Källa: Sarkar, Anindita1): Women, technology and water:creating new waterscapes and contesting cucltural norms. Water, Sanitation & Hygiene for Development, Vol 13, No 1, 30-38.
Department of Geography, Miranda House, University of Delhi, Delhi, India
Kontakt: anindita.sarkar28 [a] gmail.com
