Artikeln granskar kommunikation och interaktion mellan vattendistributörer samt hälsomyndigheter och allmänheten när det gäller mikrobiell råvattenkvalitet för både rekreationsvatten (badvatten) och dricksvatten. Forskarna har jämfört förhållningssättet till riskkommunikation i British Columbia, Kanada, med modeller från litteraturen inom kommunikation.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Det finns stor skillnad mellan teori och praktik när det gäller kommunikation om risker, när det gäller mikrobiell råvattenkvalitet. Det konstaterar de kanadensiska forskarna. Som kommunikationen ser ut idag så nås vare sig allmänhetens eller myndigheternas mål.
Forskarnas slutsatser är:
- Det finns en generell brist på medvetenhet och brist på förståelse hos allmänheten för mikrobiella risker med vatten, och vilka hälsoeffekter som kan uppstå.
- Allmänheten vet ofta inte var vatteninformation står att finna.
- Allmänhetens informationsbehov identifieras inte och möts heller inte.
- Informationsflödena från myndigheterna är övervägande envägskommunikation och reaktiv (krisorienterad).
- Effektiviteten i kommunikationen mäts inte.
Det finns alltså stort utrymme för förbättringar.
Bakgrund
Forskarna har utgått ifrån att förorenat vatten är en viktig källa till sjukdomar hos människor och att råvattenkvalitet är en nyckelkomponent för en mer omfattande förståelse för generella mikrobiologiska risker. Information om vattenkvalitet för såväl rekreationsvatten som dricksvatten är en viktig funktion i allmänhälsan. Samtidigt har allmänhetens förståelse av vattenkvalitet en direkt påverkan på beteenden (Freder, 2004, Renn, 2006, Pratap et al, 2011).
Metod
Undersökningen genomfördes i tre samhällen i British Columbia, Kanada. Alla tre försörjs genom kommunalt dricksvatten från ytvattentäkter med olika vattenavrinningsområden. Två av områdena är stadsmiljö, en är lantlig.
Forskarna satte ihop tio fokusgrupper från allmänheten, varav två med deltagare som hade god förförståelse för vattenfrågor. Parallellt gjordes telefonintervjuer med vattendistributörerna och hälsomyndigheterna i de tre samhällena.
Resultat
Deltagarna i fokusgrupperna hade generellt mycket liten oro och kunskap för mikrobiella problem med vattenkvaliteten. Medvetenheten var större i de två fokusgrupper som på något sätt hade utbildning eller yrkesmässig beröring med vattenfrågor.
Generellt fanns en mycket stor tilltro till dricksvattenkvaliteten. Forskarna fick många kommentarer från deltagarna om att man i British Columbia och i Kanada har det bästa dricksvattnet i världen. Mikrobiella risker upplevdes inte som ett problem. I de lantligt boende grupperna fanns en större medvetenhet om gödselavrinning som risk för råvattenkvalitet.
Det var bara ett fåtal deltagare i fokusgrupperna som kände till att information finns att tillgå på webbsidor hos dricksvattenproducenter och kommunala myndigheter. Istället litade fler på lokaltidningar när det gäller krisinformation om vatten. Flera deltagare efterfrågade tydlig och enkel information för att bli bättre informerade, medan andra bara ville ha information i krissituationer.
Från myndigheter och vattendistributörer så har man att förhålla sig till en regional förordning om dricksvatten, där vattendistributörerna ges ett ansvar för kommunikation om vattenkvalitetsfrågor. Även hälsomyndigheterna har sådana skyldigheter i en hel del fall som till exempel vid översvämningar och badförbud.
Ingen av de tillfrågade använde sig av sociala medier, utan byggde primärt på envägskommunikationen. Vattendistributörer använde sig ofta av grafer när råvattendata presenterades, medan hälsomyndigheterna nöjde sig med att presentera statistik.
Slutledningar
Forskarna föreslår flera möjligheter att förbättra kommunikation om mikrobiell råvattenkvalitet. De nämner tydligare målsättning med kommunikationen och bättre långsiktig planering. De pekar också på vikten av proaktiv och regelbunden riskkommunikation för att bygga tillit och förtroende. Där gäller det dock samtidigt att inte producera mängder av överflödig och ej efterfrågad information.
Det är intressant att läsa forskning om riskkommunikation kopplade till vattenförsörjning och vattenskydd. När det gäller kommunikation och information finns troligen kulturella skillnader mellan Kanada och Sverige, som gör att inte allt kan översättas direkt till svenska förhållanden. Till exempel kan man anta att den svenska allmänheten är något mer mottaglig för information via webbsidor, annan generell forskning inom området pekar på det.
Samtidigt finns många likheter mellan Sverige och Kanada som gör forskningen relevant, till exempel allmänhetens inställning till att vi just här har det bästa dricksvattnet i världen.
Källa: G Dunn, L Harris, N Henrich, B Holmes, L Harris, N Prystajecky. Microbial water quality communication: public and practitioner insights from British Columbia, Canada. Journal of Water and Health, 12:3 2014. Pp 584- 595.
