Studien handlar om vilka långsiktiga effekter som vattenburna utbrott haft för befolkningens uppfattning om dricksvattensäkerhet och förtroende för myndigheters agerande. Studien utgår från ett dricksvattenburet bakterie-utbrott i Walkerton, Kanada.
Av: Kenneth M Persson
Cirka 15 mil nordväst om Toronto i Kanada ligger en mindre stad som inte är känd för särskilt mycket och aldrig haft ambitionen att bli något annat heller – Walkerton. Men i maj 2000 kom den att bli symbol för väldigt mycket obehagligt, när stadens vattenverk kom att kontamineras med gödselvatten som läckte in i vattentäkten efter ett kraftigt regn och distribuerades mer eller mindre obehandlat till stadens cirka 5000 invånare. 2300 av dem insjuknade efter att ha exponerats för höga doser av E.coli O157:H7, som också kallas EHEC på svenska och som är en toxinbildande E.colivariant som sprids från idisslare till människa. Sjukdomen har främst associerats till en blödande tjocktarmsinflammation (hemorragisk kolit). I sjukdomsbilden kan dock ingå såväl oblodiga som blodiga diarréer, sönderfall av de röda blodkropparna och njursvikt (hemolytiskt uremiskt syndrom, hus), andra koagulations- och blödningsrubbningar samt neurologiska symtom.
I Walkerton spreds EHEC via dricksvattnet varvid 7 personer dog av de akuta infektioner bakterien orsakade och många behövde medicin och dialys under lång tid efteråt för att kunna överleva. Walkerton är ett begrepp i hela Kanada för när myndigheter och beslutsfattare gör fel och inte agerar rätt i tid. En sökning på drinking water och Walkerton på Google ger ungefär 65000 träffar. Många kanadensiska och utländska studier har publicerats om det vattenburna utbrottet och mängder med slutsatser om tillräckliga och nödvändiga barriärer mot vattenburen smitta har genererats efter den katastrofen. Bland annat ändrade Kanadas parlament lagen om dricksvattenförsörjning som konsekvens och ställde mycket högre krav på vattenkontroll, antalet barriärer och kompetens i vattentjänstbolagen än vad som hade varit nödvändigt tidigare.
Studien
I Driedger mfl artikel i Journal of Risk Research redovisas inte sjukdomsspridningen i Walkerton, utan istället vilka effekter på längre sikt som det vattenburna utbrottet haft för den befolkningens uppfattning om dricksvattensäkerhet och förtroende för myndigheters agerande. Forskarna har formerat intressegrupper från hela delstaten Ontario (men inte själva orten Walkerton) och låtit intervjua dem om deras uppfattningar om krishantering och synpunkter på förtroende för samhällets representanter.
Tio fokusgrupper inbjöds för tvåtimmarsdiskussioner i utvalda samhällen i Ontario. Sammanlagt 117 personer deltog i dessa diskussioner. Ontario har Kanadas största befolkning på cirka 13 miljoner människor, så 117 personer kommer aldrig att kunna representera hela befolkningen. Men man valde ut 10 samhällen som kunde svara ungefär mot Ontarios genomsnitt med undantag av
Ottawa (landets huvudstad) och Toronto (provinsens huvudstad) på grund av sin mycket
olika socioekonomiska och demografiska aspekter. I fokusgrupperna fanns personer med som fick representera en mängd olika faktorer vilka påverkar riskuppfattning: kön, ålder, hushållets sammansättning, antal barn, utbildningsnivå och inkomster. Undersökningen genomfördes mellan oktober och november 2005.
Vidare gjordes en större sökning i riksmedia (radio, TV och press) för åren 2000-2011. Den första sökning med hjälp av termen “Walkerton” gav 1876 nyheter från 2000-2011, varav 971 uppfyllde urvalskriterierna för syn på myndigheter och förtroende eller brist på förtroende för dem. Dessa innehöll 351 berättelser med direkta citat från allmänheten, som utgör den delmängd som används för analys.
Tre breda teman identifierades för analysen:
1) en förståelse av hur skulden tilldelades olika beslutsfattare och ansvariga, från vattenverksoperatörer över tekniska nämnden till borgmästaren, provinsguvernören och Kanadas regering, och hur folk tappat tron på de ansvariga att förvalta offentliga system
2) hur de som påverkats direkt av vattenföroreningar (dvs. Walkertons invånare) uttryckte förlust av förtroende för vattnet och för det system som var tänkt att skydda dem, respektive hur allmänna ontariobor utanför Walkerton såg på förtroendet för myndigheters arbete i allmänhet, inklusive provinsregering och Kanadas regering
3) hur arvet från Walkerton påverkade allmänhetens förväntningar på den roll som staten bör spela i förvaltningen av offentliga system. Detta uttrycktes i allmänhetens krav på mer insyn och större tillgången till information.
Vad som stod klart var att båda Walkertons invånare och allmänna Ontariobor kände att det totala systemet, manifesterat som lagstiftning och andra regleringsbeslut, misslyckats med att skydda sin mest grundläggande resurs – vattenkvaliteten. Mediarapportering om olika statliga förändringar i lagstiftning hade inte till fullo reparerat Walkertonsbornas förtroende för vattenförsörjningen. Många fortsätter att köpa buteljerat vatten för dricksvatten. Främst kritik formulerades om att provinsregeringen inte svarat på ett effektivt sätt omedelbart efter krisen. Det såg som direkt destruktivt att olika regeringsföreträdare och organisationsrepresentanter skyllde på varandra i media. En oberoende undersökningskommission som skulle utreda vad som egentligen hade hänt i Walkerton tog mycket lång tid att få på plats. Detta upplevdes också av både Walkertonborna och andra Ontarianer som försök till mörkläggning. Under tiden utredningen pågick och rapporter samlades in från Walkerton kommunicerades inte stadens beslutsfattare direkt med allmänheten. All information gick omvägen via media. Detta minskade ytterligare Walkertonbornas förtroende för statliga myndigheter.
De juridiska förändringarna som infördes med den ändrade dricksvattenlagen (Clean Water Act) 2002 hade inte nått ut till allmänheten i någon större omfattning. Många människor var omedvetna om dessa förändringar.
Nyheter i media om problem med dricksvatten eller livsmedelsförsörjningen i andra delar av Kanada refererade ofta till Walkerton, bland annat med budskapet att “regeringen” inte har visat att man har lärt sig av denna tragedi. Generellt formulerade personer i fokusgrupperna kritik mot att de inte fick trovärdig och tillräcklig information om de kontaktade myndighetsrepresentanter om sina farhågor och bekymmer. Men ändå uttryckte fokusgrupperna att de kände till att regeringen hade gjort förbättringar efter Walkerton. Man sade i fokusgrupperna vidare att man hade visst förtroende för enskilda individer, både politiker och tjänstemän som arbetar med vattensäkerhet och att dessa inte ville skada medborgarna (!).
Slutsatser
Centrala slutsatser av studien var behovet av ärlig, tydlig, klar och snabb kommunikation. Här brast såväl Walkerton lokalt som Ontarios provinsregering regionalt i början av krishanteringen. Om ett styrande organ förblir tyst eller dröjer med att kommunicera resultat och information, lämnas ett tomrum i informationsflödet, som delvis fylls med spekulation och halva nyheter från media. Inte ens efter 10 år har förtroendet helt återställts för lokala och regionala beslutsfattare i Walkerton och Ontario. Och fortfarande är det vissa invånare i Walkerton som dricker buteljerat vatten.
En reflektion från svensk horisont är hur viktigt det är att kommunicera ärligt och snabbt, men kanske också hur betydelsefullt det är att berätta om de förändringar som görs. En kris glöms inte bort när den akuta faran är överstånden. Många människor har kvar farhågor och tvivel, som kan behöva krishantering under lång tid att åtgärda. Ett viktigt led i krishantering från vattentjänstbolaget är att kommunicera förbättringar, resultat av kvalitkontroller och genomförda åtgärder på grund av krisen snabbt och begripligt. Man får inte respekt och förtroende. Man måste förtjäna det.
Källa: S. Michelle Driedger, Christine Mazura och Bhavnita Mistry, The evolution of blame and trust: an examination of a Canadian drinking water contamination event. Journal of Risk Research, 2014 (17)7, 837–854
Hela artikeln finns att läsa här
