Nyhetsmedier har svårt att hantera kunskapsosäkerhet. En effekt har varit hur bilden av konstgräs som en miljörisk byggts upp. Speciellt gäller det risken för spridning av mikroplaster i vattenmiljöer. Det är lätt hänt att medier bidrar till att skapa risklarm om miljön istället för att visa ett helhetsperspektiv.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Forskningsrapporten är författad av universitetslektorn i medie- och kommunikationsvetenskap Ernesto Abalo vid Högskolan för lärande och kommunikation (HLK), Jönköping. Rapporten är utgiven av högskolan som en egen forskningsrapport i forskningsmiljön Sustainable Communication vid HLK. Författaren uppmärksammar själv att rapporten publicerats på uppdrag av Svensk Däckåtervinning AB, som finansierat projektet. Den har granskats externt vid Högskolan i Gävle. Ett avtal har reglerat forskningsprojektets oberoende.
Bakgrund
Studien undersöker hur svenska nyhetsmedier rekontextualiserar kunskapsläget om konstgräsets miljöpåverkan och hur medierna skapar en expertis om detta. Alltså hur medierna ska ha skapat en ny kontext i frågan. De undersökta medierna är: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Nerikes Allehanda, Norrköpings Tidningar, Norrbottens Kuriren samt SVT:s webb (lokalredaktionerna Halland och Småland). 160 artiklar har studerats.
Medier skapar har en central roll för vår förmåga att förstå och tolka omvärlden. Samtidigt tolkar medier innehåll som är producerat i andra kontexter. Abalo tar sin utgångspunkt i IVL Svenska Miljöinstitutets studie Swedish sources and pathways for microplastics to the marine environment, Magnusson et al, mars 2016.
Abolo:s avsikt är att försöka undersöka hur nyhetsmedier konstruerar risker, möjligheter och expertis med konstgräs i förhållande till miljön.
I IVL-rapporten 2016, som gjordes på uppdrag av Naturvårdsverket, kartlades olika källor till mikroplaster. Rapporten rankade däckslitage som den största källan med konstgräsplaner på andra plats. Konstgräsplanerna beräknades bidra med cirka 3 900 ton per år, en siffra som sedan revideras till 2 500 ton per år, i en revidering 2017. Rapportförfattarna var tydliga med att siffrorna var osäkra uppskattningar.
Under de påföljande åren 2018-2019 kom andra studier som visade på helt andra volymer, som var betydligt lägre. En långtidsstudie (Ecoloop/Regnell 2019) visade på stora möjligheter att med rätt underhåll av planerna kunna i princip eliminera spridningen.
Frågan är då hur nyhetsmedier satte in den nya och mer nyanserade kunskapen i det sammanhang som skapats.
Relationen mellan medier och miljörisker har studerats tidigare. Medierna drivs av snabbhet och säljande fakta medan vetenskapen har en inneboende osäkerhet som gör det svårt att följa den så kallade medielogiken. I slutänden får vetenskaplig osäkerhet svårt att rymmas bland journalistiska värderingar om objektivitet och sanning.
I fallet med riskerna med miljöpåverkan från konstgräs menar Abalo att en sparsam användning av forskare i rapporteringen om konstgräs tyder på att mediediskursen om konstgräs inte är förankrad i vetenskapliga diskussioner om konstgräsets miljöpåverkan. Istället förekommer tjänstemän och politiker mer frekvent.
Medielogiken med snabbhet, att händelser framhålls före processer och konfliktsträvan, gör att nyhetsmedierna gör mer än bara sprida information. De är i allra högsta grad med i skapandet och omskapandet av risker, skriver författaren.
En miljörisk kan rekontextualiseras på ett sätt när den ska presenteras som ett forskningsresultat i en vetenskaplig tidskrift och på ett annat sätt när samma resultat ska göras till en nyhet i medierna.
Resultat
Mediernas rapportering föder sig själv genom att den genererar insändare, debattartiklar, annat opinonsmaterial och egna uppföljningar. Författaren menar att medierna själva är aktörer som är med och skapar konstgräset som miljörisk.
När frågan sedan politiseras så flyttas fokus till politiska lösningar och beslut från att ha handlat om konstgräsets eventuella miljöpåverkan. Miljörisken har konstruerats samtidigt som oklarheter finns kvar i kunskapsläget.
I sin slutdiskussion konstaterar författaren att det är viktigt att nyhetsmedierna uppmärksammar möjliga miljörisker av denna typ och att konstgräs fått en stor utbredning på kort tid utan att miljöaspekter uppmärksammats.
Problematiseringen är att medierna dels gör sig beroende av en eller ett fåtal expertkällor som skapar ett problem, en miljörisk, som sedan utgör grunden för rapporteringen. Dels så sker detta i flera av de studerade medierna vilket inte bara indikerar att problemet är utbrett utan också att det finns stora risker för likritning av hur konstgräsfrågan konstrueras, skriver Abalo.
Resulatet kan bli att journalistiken börjar kompromissa bort grundläggande principer så som att förhålla sig till olika fakta och att kritiskt granska källor, för att istället producera snabba nyheter som bekräftar en rådande världsbild. Det riskerar att skapa ett skevt samtal om miljön.
Slutsatser
Det är nyttigt att påminnas om att nyhetsmedier är med och skapar en bild som etableras som sanning, men att mediernas drivkrafter och kompetenser inte alltid är densamma som forskarvärldens. Det finns en motsättning mellan mediernas snabbhet, tydlighet, konfliktsträvan och forskarvärldens tröghet, noggrannhet och osäkerhet.
Det faktum att utgångspunkten för rapporten är en beställning från Svensk Däckåtervinning AB som producerar granulat för konstgräsplaner bör finnas med i läsarens medvetande under läsningen även om författaren och institutionen förhåller sig transparent och öppet till detta. Den påverkan som funnits verkar dock enbart bestå i utgångspunkten för att rapporten producerats.
Källa: Ernesto Abalo. ”Fotbollsplanen kan vara en tickande miljöbomb” Om konstruktionen av risk och expertis i svenska nyhetsmediers rapportering om konstgräs som miljöfråga. Jönköpings University. Rapport 014.2019
