Det är dags att omvärdera begreppet misslyckande. Inte minst när det gäller klimatförändringar och där på följande översvämningar kan den rätta vägen vara ett misslyckande, men ett misslyckande med stil. En grupp amerikanska forskare vill använda begreppet elegant misslyckande (graceful failure) för att beskriva ett samhällsbyggande med inbyggd redundans. Förhållningssättet kräver förbättrad kommunikation mellan forskare, ingenjörer, beslutsfattare och invånare.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Det är helt avgörande att omvärdera vad som är en optimal design i samhällsbyggande genom att redefinera målet ”misslyckandefrekvens” till att minska vår ökande sårbarhet för extremhändelser. Förhållningssättet kräver en stark kommunikationslänk mellan civilingenjörer och klimatforskare. Det är dock en länk som ofta fungerar dåligt när det gäller två-vägskommunikation. De tre klimatforskarna som skrivit artikeln ställer upp premisser för hur samhällsbyggandet, med hänsyn till klimatförändringar och extremväder, fungerar idag och ger exempel på alternativa arbetsformer där forskarnas, ingenjörernas och beslutsfattarnas kunskaper och syn utnyttjas bättre.
Dagens angreppssätt inom samhällsdesign och vår förmåga att hantera extremväder är inte adekvata. De flesta ingenjörslösningar är designade inom fixerade och överenskomna kriterier. När väl gränsen för kriterierna överskrids följer ett misslyckande, ofta med katastrofala följder. Särskilt farligt beskriver forskarna situationen när man försöker lösa till exempel översvämningsrisker med en enda ingenjörslösning.
I motsats till detta finns det andra ingenjörsområden där konsekvenserna av misslyckande tas med i beräkningarna redan från början. Deras exempel är hur samhällsbyggnadsdesign utförs i jordbävningszoner. Där ges ”elegant misslyckande” en innebörd. Hus kan tillåtas kollapsa om det ges utrymme för säker evakuering och vettiga möjligheter till återuppbyggnad.
Ett angreppssätt med ”elegant misslyckande” när det gäller extremväder skulle inte enbart öka systemens resiliens, den långsiktiga förmågan att klara förändring och i det här sammanhanget återuppbyggnad, utan också hjälpa hanteringen av de osäkerheter som finns i framtida klimatförändringar, befolkningsökningar och urbanisering.
Det finns rikt med vetenskaplig kunskap om klimatförändringar och extremväder, men den kunskapen är inte alltid vare sig praktisk eller användbar. Till exempel; brist på strukturerad tvåvägskommunikation mellan ingenjörer och forskare kan leda till att den data som produceras är alltför detaljerad för att kunna användas ur ett ingenjörsperspektiv. En utökad dialog mellan forskare inom olika discipliner och praktiker (som ingenjörer) samt beslutsfattare är avgörande för att få försäkra sig om att framtidens klimatforskning möter samhälleliga krav.
Optimala beslut för att få resiliens uppnås ur en diskussion mellan de som producerar information (forskare och ingenjörer) och användarna (beslutsfattarna). De som påverkas direkt av extremväder är ofta inte engagerade i beslutsfattandet vilket resulterar i brist på värdefull lokalkunskap och minskar effekten vid en implementering av en lösning.
En modell med ”elegant misslyckande” som tydligt bekräftar och adresserar realistiska skyddsnivåer är önskvärd. Den ska inkludera en portfölj med olika möjligheter, som markförvaltning, utglesning av stadsmiljöer och också mer beredskapsplanering.
I de exempel och scenarion som artikelförfattarna presenterar återkommer de till att kommunikation och dialog mellan forskare, ingenjörer, beslutsfattare och slutanvändare är nyckeln till framgång. De ger också exempel på hur klimatforskare och ingenjörer har informationsgap mellan sig och hur de misstolkar varandras budskap vilket påverkar praktiskt arbete. Det handlar inte minst om vikten av dialoger i ett övergripande samhällsplaneringsstadie.
Slutsatser
Temat för artikeln är vinsterna med samarbete och dialog mellan användare och producenter av information inom klimat och extremväder. Det är helt avgörande att det implementeras interaktion på ett tidigt forsknings- och designstadie, så att användarnas behov finns med i forskningen.
Tanken om ett ”elegant misslyckande” är intressant. Vi kan inte bygga städer som till exempel utesluter risken för stora översvämningar. Intressantare då att titta på hur konsekvenserna blir som mest hanterbara. I grunden handlar det då om att de olika samhällsaktörerna, inte minst forskarna och ingenjörerna, får upp bra kommunikations- och dialogkanaler.
Källa: Rethinking failure: time for closer engineer-scientist collaborations on design. M R Tye, G J Holland, J M Done. Forensic Engineering, Vol 168 Issue FE2.
