Att spara vatten i städer

Internationell VA-utveckling 5/18

Strategier för en minskad vattenförbrukning har kommit att bli ett allt hetare ämne även i Sverige. Från att ha varit en icke-fråga för bara några år sedan har vi nu en sommar bakom oss där över 100 kommuner haft bevattningsförbud. Vi har tittat närmare på några forskares granskning av fyra europeiska städer som varit mycket framgångsrika med att få ned vattenförbrukningen per person: Berlin, Köpenhamn, Tallin och Zaragoza.

Av: Erik Winnfors Wannberg 

Det finns mängder med strategier och sätt att få ned vattenförbrukningen i en stad. När det gäller vattenförvaltningen så visar de tre forskarna från universitetet i Singapore att de fyra europeiska städer som sticker ut när det gäller att sänka förbrukningen tillämpat lite olika sätt för att komma dit.

Renovering och underhåll av ledningsnät och kampanjer för vattenbesparande hushållsutrustning kom allra högst men även allmän installation av vattenmätare, snabb upptäckt av läckor, kampanjer för att öka kunskapen hos allmänheten och allmänna regleringar finns med bland de viktigaste instrumenten.

En överraskande punkt är att taxe-reformer inte visar sig särskilt effektivt men forskarna presenterar rimliga förklaringar till det resultatet.

I europa så förväntas vattenbristen att öka på grund av klimatförändringar. I en OECD-studie över 48 städer så slogs utmaningarna för vattenförsörjningen fast till: åldrande infrastruktur, nationella lagar och regler, extremhändelser, klimatförändringar, vattenföroreningar och brist på uppmärksamhet kring vatten på den politiska dagordningen. De flesta av städerna i undersökningen nämnde också stadsutvidgning och befolkningsökning som problem, några nämnde åt andra hållet befolkningsminskning.

I studien ”Saving water in cities: Assessing policies for residential water demand management in four cities in Europe”, så studerar forskarna fyra europeiska städers effektivitet när det gäller att få resultat från de vattenriktlinjer som beslutats. De har studerat Berlin (Tyskland), Köpenhamn (Danmark), Tallin (Estland) och Zaragoza (Spanien) och intervjuat VA-ansvariga samt experter. Städerna har en förhållandevis låg vattenförbrukning per capita.

En brasklapp i studien är att forskarna påpekar att jämförelser städer i mellan alltid är vanskliga. Det finns till exempel inga gemensamma definitioner för hushållskonsumtion.

Den tyska huvudstaden Berlin  har 3,5 miljoner invånare. Vattenförsörjningen baseras på grundvatten från en stor akvifär under staden. Vattenkvaliteten är alltså generellt god. VA-bolaget Berliner Wasserbetriebe (BWB) privatiserades delvis i ett public-private-partnership 1992 men återkommunaliserades igen 2013 och är idag helt offentligägt igen. Här är vattenförbrukningen 113 liter per dygn och person.

Köpenhamn härbärgerar nära 25 procent av Danmarks befolkning. 1,3 miljoner invånare bor i Köpenhamnsområdet. Vattenförsörjningen är baserad på grundvatten från närliggande områden utanför Köpenhamn. Kommunalförbundet Hofor står för cirka 90 procent av vattnet i Köpenhamn. Vattenförbrukningen är 104 liter per person och dygn.

Den estniska huvudstaden Tallin är minst i undersökningen med 440 000 invånare, vilket ändå är en tredjedel av den estniska befolkningen. Nära 90 procent av råvattnet tas från ytvatten, huvudtäkt är sjön Ülemiste. Övriga tio procent kommer från grundvatten. VA-försörjningen sköts av privata Tallinna Vesi. Vattenförbrukningen är 96 liter per person och dygn.

Zaragoza är Spaniens femte största stad med 650 000 invånare. Vattenförsörjningen bygger i huvudsak på ytvatten från floden Ebro men en reservoar i bergen, Pyreneerna, kompletterar råvattenförsörjningen. Även här ligger vattenförbrukningen på 96 liter per person och dygn.

Som en jämförelse var medelförbrukningen i den OECD-undersökning (2012) som statistiken grundar sig på 182 liter per person och dygn. Stockholm ligger idag på cirka 200 liter per person och dygn.

De fyra exemplen är alla städer som sänkt förbrukningen med mellan 10-31 procent sedan mitten av 1990-talet. När ansvariga fick ragnordna policy-åtgärder så får renovering och underhåll av ledningsnätet högst poäng. Klar tvåa är kampanjer för vattenbesparande tekniklösningar i dusch, toaletter och så vidare. På delad tredjeplats kommer individuella vattenmätare, snabb läcksökning, kampanjer för höjt medvetande hos allmänheten samt allmänna regleringar.

Två av städerna nämnde effektivare industriell vattenförbrukning och effektivare vattenanvändning i stadsförvaltningen. Ingen av de fyra städerna tog upp höjda vattentaxor som något särskilt effektivt styrmedel.

I Köpenhamn är stadens mål på 100 liter per person och dygn nära. Hushållsförbrukningen har minskat med 22 procent sedan 1995 och har nästan halverats på en 30-årsperiod, från nivån 192 liter per person och dygn 1989.

Slutsats

Det handlar alltså om en ganska bred palett med åtgärder och de värderas lite olika i de fyra olika exemplen. En slutsats skulle kunna vara att vattenpolicies fungerar lite som olika bantningsmetoder. Det finns många sätt att nå fram till slutmålet, det kanske allra viktigaste är att det finns riktlinjer och att de följs. Några slutsatser går det ändå att dra. När det gäller den låga värderingen av åtgärder i VA-taxan så nämnde bara Zaragoza taxan som ett fungerande instrument. Samtidigt har Köpenhamn redan innan bland europas högsta VA-taxor och Tallin har efter Sovjetunionens fall haft en mycket brant utveckling mot dyrare vatten kopplat till underhållsbehov.

Många av de strategier som nämns förstärker också varandra. Därför verkar ett omfångsrikt program för vattenriktlinjer vara effektivt.

Källa: M. Stavenhagen, J. Buurman, C. Tortajada. Saving water in cities: Assessing policies for residential water demand management in four cities in Europe. Cities 79 2018 pp 187-195.