Ett arbete om strategier i Brasilien som kan användas lokalt för att utveckla VA-försörjningen så att de boende inte måste använda flodvatten som dricksvatten och istället skapa en cirkulär ekonomi.
Av: Kenneth M Persson
Brasilien är ett jätteland med stora färskvattentillgångar. Jordens vattenrikaste flod Amazonas rinner genom hela norra Brasilien och lämnar över i snitt 200 000 m3/s vatten till Atlanten. Det är ungefär 20% av alla floders vattenflöde till världens hav och större än de sju näst vattenrikaste flodernas flöden sammantaget. Utöver Amazonas finns flera andra mäktiga floder som också bidrar till stora förnybara färskvattentillgångar i Latinamerikas största land samt några av de största grundvattenmagasinen i världen. Brasilien har störst förnybar färskvattentillgång i världen och nära dubbelt så mycket som nästföljande land Ryssland (total ungefär 8000 km3 per år; Ryssland har cirka 4500 km3 förnybart färskvatten per år).
Trots dessa oerhörda färskvattenresurser saknar de fattiga i vissa av storstäderna tillgång till fungerande vatten och sanitet. Dessutom är de regionala förhållandena mycket olika vad gäller vatten och sanitet. I söder och sydost längs atlantkusten har de flesta orter utbyggd vattenförsörjning och någon slags avloppsrening. I norr och i det inre av Brasilien är vatten- och avloppsförhållanden enklare, om de överhuvudtaget finns. Sammanlagt 35 miljoner invånare i Brasilien, cirka 17% av befolkningen, saknar tillgång till säkert dricksvatten.
Men eftersom alla människor behöver vatten och behöver utföra sina kroppsliga behov regelbundet måste någon sorts VA-lösning finnas även i de mindre utvecklade områdena. I en aktuell artikel om ett fattigt och marginaliserat område i norra Brasilien i Amazonasflodens delta vid staden Belem beskriver Anne Schiffer och medarbetare (2019) vilka strategier som kan användas lokalt för att utveckla va-försörjningen så att de boende inte måste använda flodvattnet som dricksvatten.
I artikeln diskuteras begreppet urban island water metabolism. Med det menas att VA-försörjningen sker lokalt utan ledningar till fastlandet och att allt fast avfall används i jordbruk och till biogas, så att en cirkulär ekonomi åstadkommes. Allt vatten som behövs för matlagning och till dricksvatten bör komma från källor med håller god kemisk och mikrobiell kvalitet.
Flodvattnet i Amazonasdeltat håller inte livsmedelskvalitet. Det påverkas av tidvatten i Atlanten och blir bräckt under lågflödesperioden. Orenade utsläpp från jordbruk, avlopp och industri i floden kan ge lokala mikrobiella och kemiska kvalitetsproblem. På en ö klagade invånare över ofta förekommande hälsoproblem som kräkningar och diarré, som troligen berodde på att de drack flodvatten. Det bör dock noteras att människor över öarna regelbundet kom i kontakt med flodvatten när de badade i det, så det kan också vara en källa till smittspridning. Dålig eller obefintlig tillgång till toaletter var en annan stor utmaning. Det går att lägga sjöledningar från fastlandet till öar om de exploateras för hotell- och industriändamål, men de flesta hushåll ute på öarna saknar ekonomisk förmåga att bekosta sådana lösningar.
Vad finns det för andra lösningar för att öka vattensäkerheten i dessa perifera områden? Schiffer och medarbetare argumenterar för att dessa måste sökas lokalt och vara anpassade efter de olika förutsättningar som finns i platsen. Det behövs breda, tvärvetenskapliga angreppssätt som stärker lokalsamhällenas förmåga att hantera vattenutmaningarna. I begreppet urban metabolism ingår socio-tekniska, socioekonomiska, socio-politiska och socioekologiska flöden av vatten men också av människor och information in, ut och i den bebyggda miljön (orten). Forskning kan användas för att ta reda på vilka värden en mer holistisk lösning på vattenfrågan ger till öborna. I artikeln beskrivs de utbildnings- och subventionsprogam olika delstater i Brasilien driver för att hjälpa boende att utveckla regnvatteninsamlingssystem. Om regn samlas upp och lagras i behållare som kan köpas in av delstaternas myndigheter, kan färskvatten som inte är kontaminerat med avlopp levereras under en större del av året. Men det gäller att bygga samlingsbehållarna tillräckligt stora för att räcka också under de torrare perioderna. Program för regnvatteninsamling har bedrivits i Amazonasområdet sedan 2006.
Hänsyn behöver också tas till administrativa gränser, som finns även i Amazonas delta. Civilsamhället stärks av en fungerade kommun, men kommunens tjänstemän agerar bara inom kommungränsen. På delstatsnivå (Brasilien är en federation av 26 delstater och ett distrikt kring huvudstaden Brasilia) kan program och särskilda investeringsfonder initiera och subventionera investeringar i tankar för regnvatteninsamling. Kunskap om hur människor lär sig att använda regnvatteninsamling och spara på vatten till torrperioderna behöver också tas fram. När det uppstår en ökad efterfrågan på regnvatteninsamling kan en lokal marknad för regnvattenlösningar växa fram som kan ge arbetstillfällen och inkomster åt specialister som monterar, driftsätter eller underhåller dessa system.
Regnvatteninsamling är ingen universallösning utan också kompletterande försörjningssystem behövs. Boende på den ekonomiskt mest utvecklade ön i det undersökta deltaområdet hade låtit borra en brunn som kompletterade regnvattenflödet. Även andra öar har grundvattenmagasin som kan användas för att stärka vattenförsörjningen. Maktförhållanden och sociala strukturer kan förstärka eller hindra sådana tekniklösningar, vilket beslutsfattare behöver förstå i tid för att fatta rätt beslut. Slutsatserna från studien visar att det går att öka vattensäkerhet med bland annat regnvatteninsamling.
Källa: Anne Schiffer, Andrew Swan, Ronaldo Lopes R. Mendes, and Mário Vasconcellos Sobrinho (2019); Looking to peripheral river islands in Brazil to develop an urban island water metabolism perspective. Waterlines, 38:1, 135–146
