Brister i relationerna mellan olika aktörer kan försvåra dricksvattenkontrollen och riskera en säker dricksvattenförsörjning. Därför krävs bättre samarbete mellan vattenverk och tillsynsmyndigheter.
Av: Kenneth M Persson
I kommittédirektivet till utredningen om en trygg dricksvattenförsörjning refererar regeringen (Dir 2013:75) ganska försiktigt till att det fanns indikationer på brister i den offentliga kontrollen av dricksvattnet. Redan 2010 bedömde Livsmedelsverket att den offentliga kontrollen av dricksvatten visserligen förbättrats något över tid, men att variationen var stor i landet. Den sammantagna bedömningen var att kontrollmyndigheterna, som i huvudsak är de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna och deras förvaltningar, borde lägga mer resurser på kontroll av dricksvatten. Regeringen gav därför utredningen i uppdrag att också kartlägga kontrollen av dricksvatten inklusive råvattenkvaliteten för vatten som är ämnat som dricksvatten, och vid behov lämna förslag på hur denna kontroll på effektivast möjliga sätt borde organiseras och samordnas med beaktande av de krav som ställs i EU:s olika regelverk och resultaten från arbetet som myndigheterna bedrivit avseende kontroll av råvatten avsett för dricksvattenproduktion.
Artikeln
Kanske borde kommittén lägga någon timme på att läsa om erfarenheter från dricksvattentillsyn i Kanada, Australien, Storbritannien och USA och rollfördelningen mellan dricksvattenverk och tillsynsmyndighet? I alla fall finns artikeln tillgänglig i senaste numret av Science of the Total Environment (Jalba och medförfattare, 2014). Redan i rubriken konstaterar författarna att en effektiv samverkan mellan olika aktörer inte sker av en slump. Det krävs hårt arbete och underhåll av mänskliga nätverk för att samverkan skall fungera. Ursprunget till Jalbas mfl artikel är att flera oväntade större störningar av dricksvattenförsörjningen skett på många ställen i världen de senaste 30 åren. För Kanadas del var det utbrottet i Walkerton, Ontario 2000 som var väckarklockan. Minst sju personer dog av dricksvatten smittat med E.coli-bakterier. Hur kunde detta hända? Hur skall vi agera för att slippa detta i framtiden?
Jalba och medförfattare understryker att brister i relationerna mellan olika aktörer kan försvåra dricksvattenkontroll och riskera en säker dricksvattenförsörjning. Lösningen på dessa brister är att organisera samverkan bättre mellan vattenverk och tillsynsmyndighet både för normalläge och i nödsituationer. I sin artikel redovisar de resultaten av 51 intervjuer med nyckelpersoner från såväl vattenverk som tillsynsmyndigheter om vad som kännetecknar en välfungerande samverkan mellan vattenverk och tillsynsmyndighet.
Först och främst menar deras intervjusvarande att det krävs tid för att vidmakthålla fungerande relationer mellan vattenverk och tillsynsmyndighet. Om partnerna lägger tid på att träffas kan de också klarlägga sina respektive roller mycket tydligare. Då kan de samtidigt få möjlighet att identifiera eventuella, inte helt ovanliga, ineffektiva och suboptimerade metoder för att arbeta med folkhälsa. Att arbete med kvalitetssäkringsverktyg av typen WHO:s water safety plans eller motsvarande, dvs. att driva vattenkvalitetsarbete strukturerat och i samarbete med intressenter i området uppströms vattentäkten är ett bra sätt att minska risken för suboptimeringar, eftersom verktygen systematiserar kvalitetsarbetet, involverar många berörda parter och skall dokumenteras.
Jalba och medarbetere listar sex områden som förstärker samverkan mellan vattenverk och tillsynsmyndighet:
( 1 ) proaktivitet
( 2 ) kunskapsutbyte
( 3 ) förtroende
( 4 ) regelbunden kommunikation
( 5 ) gemensam utbildning
( 6 ) stödjande regelverk
Men det räcker givetvis inte med beslut och dokument, man måste också arbete med frågorna. Författarna använde en kvalitativ forskningsmetod där 51 personer med erfarenheter av riskminimering, dricksvattenförsörjning och –tillsyn intervjuades under 2006- 2008. Intervjuer blir naturligt subjektiva men man försökte få så objektiva utvärderingsmallar som möjligt genom att låta en extern panel granska svaren och genom att koda svaren så det inte gick att se vem som svarat vad.
Erfarenheterna från de svarande sammanfattades i fem teser om hur arbetet bör bedrivas.
(1) En ansvarsfull vattentjänstverksamhet främjar alltid goda relationer med sin tillsynsmyndighet. En ansvarsfull tillsynsmyndighet är benägen att möta upp på samma sätt.
(2) En effektiv institutionell relation baseras ofta på åtminstone sex områden för samverkan: förtroende, kommunikation, gemensam expertis, gemensam tvärvetenskaplig utbildning, stöd för reglering och proaktivitet. När eventuella konflikter och skilda synsätt stöter till kan dessa samverkansvägar skydda mot allvarliga störningar i relationer mellan de olika organisationerna.
(3) Det finns inga färdiga mallar för hur samverkan skall ske. Men flera av de deltagande organisationerna i studien kunde berätta om att det skett en intuitiv metodutveckling för att förbättra samverkan. Men de flesta saknade en målinriktad strategi. Följaktligen saknades ofta ett eller flera områden i samverkansarbetet.
(4) Det tar tid att förstå riskbegreppen. Om en part använder riskterminologi betyder det inte nödvändigtvis att det finns av en gemensam riskhanteringskultur, och betydelser och tolkningar av olika riskbegrepp kan variera kraftigt. Lösningen är att ta fram en gemensam terminologi mellan vattenverk och tillsynsmyndighet och involvera parterna parallellt i arbetet.
(5) Erfarenheterna från alla intervjuade stödde talesättet att “det är bättre att förebygga än att bota”. Tyngdpunkten i samarbetet bör ligga på att träffas regelbundet men strukturerat så att bland annat lärdomar från inträffade incidenter och framgångsrik praxis får möjlighet att införas också i berörd organisation.
Artikeln följs av en riklig dokumentation från de olika intervjutillfällena. Det skulle vara kul att göra om studien i en skandinavisk kontext. Skillnaderna verkar inte vara särskilt stora. Det enda som verkar behövas för att ett organiserat och välfungerande samarbete till abonnenternas fromma skall utvecklas och växa är tid och planering. Och sådana resurser finns ju både på miljö- och hälsoskyddskontor och i vattenverk.
Källa: D.I. Jalba, N.J.Cromar, S.J.T.Pollard, J.W. Charrois, R. Bradshaw och S.E. Hrudey. Effective drinking water collaborations are not accidental: Interagency relationships in the international water utility sector. Science of the Total Environment 470–471 (2014) 934–944
Hela artikeln i Science of the Total Environment finns här.
