Ghassem Hassanzadeh, Rise CBI Betonginstitutet. FOTO: Rise CBI

Viktigt att kartlägga vattentornens skick

Cirkulation 6/18

Ghassem Hassanzadeh, Rise CBI Betonginstitutet, jobbar dagligen med frågor rörande betongkonstruktionen och har även erfarenhet av spännarmerade betongkonstruktioner.

Text/Erik Winnfors Wannberg

Vattenreservoarer kan vara antingen slakarmerade eller spännarmerade. I Sverige förekommer en del svampformade spännarmerade vattentorn som börjar bli till åren.

Går det att prata generellt om spänn­armering?

– Det är egentligen en ganska bra konstruktionsteknik som har stora fördelar förutsatt att alla inblandade parter förstår sig på tekniken och gör rätt från början.

– Grundidén med spännkonstruktionen bygger på att öka böjstyvheten hos konstruktionen samt att minska sprickbildningen genom att konstruktionen ges en initiell tryckspänning innan belastningen sker. Konstruktionen trycks först ihop med hjälp av förspänningen. Efter belastning börjar konstruktionen så småningom förlora tryckspänningen för att gå över till dragspänningar i vissa delar av konstruktionen.

– Spännarmerad betong kan delas i två system efter tillverkningsmetod. Förespänning innebär att armeringen spänns i formen före gjutning av betongen. Efter gjutning och härdning av betongen tas spännkraften bort. Konstruktionen blir tryckt genom vidhäftningen mellan spännkabel och betong. Metoden används huvudsakligen vid fabrikstillverkning av betongelement. Efterspänning innebär att armeringen spänns efter det att betongen gjutits och härdat.

– Betongen används som mothåll vid uppspänningen, vilket gör metoden lämpad för platsgjuten konstruktion. Spännkraften överförs till konstruktionen genom ändförankringar. För att armeringen ska kunna spännas i efterhand måste den vara rörlig i längdled i betongen. Man skiljer mellan injekterad spännarmering och icke-vidhäftande spännarmering.

Och det är samma resonemang i de mer avancerat utformade vattentornen?

– Ja, absolut. Tekniken är densamma, att du håller din konstruktion tryckt. Sedan finns det två sorters, dels prefabricerad dels platsgjuten. Vid prefab har man fördelen att ha bättre koll på resultaten av elementen. Det är bättre väderförhållanden på fabrik så att de kan härdas bättre och det är likvärdiga förhållanden hela tiden. De gjuts, transporteras på plats, monteras och sedan förs kablarna in i foderrören. Spännkablarna spänns upp till de föreskrivna spännkrafterna och låses genom injektering med cementbruk. Resultatet blir då att man får täta fogar. Man kan också gjuta en sådan konstruktion på plats.

Det vattentorn som rasade i Finland för några år sedan var ju ett prefab-torn?

–  Det var därför jag påpekade att man måste göra rätt från början. Jag har själv inspekterat till och med nybyggda spännkonstruktioner med stora skador. Tyvärr är det många som ger sig på spännkonstruktioner utan att de förstår sig på tekniken. Ett problem vi har just nu på marknaden är att lägsta pris vinner uppdraget, utan att kompetensen kommer ifråga.

Åldras de här konstruktionerna?

– Självklart. Betongkonstruktioner utsätts för karbonatisering, kloridangrepp, rostangripen armering med mera. Det gäller att upptäcka dessa skador i god tid innan skadorna skenar i väg.

Hur bör kommuner som har den här typen av vattentorn arbeta med underhåll?

– Det ska vara planerat, man ska vara uppmärksam på eventuella sprickor och missfärgningar och kontrollera dem. Kontakta firmor som arbetar med besiktning. Ibland kan sådana skador vara alarmerande. En skada i en slakarmerad betongkonstruktion är inte lika viktig som den i spännarmerad betongkonstruktion. Man måste ha drift- och underhållsplan och det räcker inte med vart femte eller tionde år. Jag tycker att man ska göra en årlig översiktsbesiktning. Ser något konstigt ut ska man undersöka det. Börjar stålet att slappna av i en spännkonstruktion är det risk för skador så det är jätteviktigt att åtminstone från utsidan kartlägga skadorna. Misstänker man någonting ska man också gå in på insidan.