Vattenverksmull kan vara en användbar resurs. Stockholm Vatten och Avfall har under flera år arbetat utefter en strategi för att trygga avsättningen för och hantera mullen på bästa möjliga sätt.
Några av landets största vattenverk tar hand om och avvattnar det slam som uppstår vid kemisk fällning. Stockholm Vatten och Avfall, SVOA, har börjat att kalla det avvattnade slammet för vattenverksmull och 2019 antogs en strategi för mullen.
– Målen är att trygga avsättningen på ett hållbart sätt och att vi ska vara kostnads-, resurs- och energieffektiva. Vi ska också sträva uppåt i avfallshierarkin i avsättningen, berättar Mattis Mellander, utvecklingsingenjör på SVOA.
Intresset för att ta hand om vattenverksmullen ser ut att öka.
– Den tillför inte något större värde till reningsverken i de fall som den pumpas dit, säger Ebru Poulsen, enhetschef för processutveckling hos SVOA.
– Vi har bildat ett litet mullnätverk med Stockholm Vatten, Sydvatten, Norrvatten, Nodra och Kretslopp och Vatten i Göteborg. Vi har också fått med Svenskt Vatten och deras systerorganisationer i Norge och Finland, säger Mattis Mellander.
Han berättar att ett av de senaste tillskotten i nätverket är Mälarenergi i Västerås där de tittar på att sluta med att leda kemslam till reningsverket.
– Det är roligt att vi kan samverka där. Alla vattenverk är välkomna att gå med om de vill ta del av våra erfarenheter, säger Mattis Mellander.
SVOA:s egna hantering av vattenverksmullen har utvecklats stegvis under flera decennier. Vid de två stora vattenverken Lovö i Ekerö kommun och Norsborg i Botkyrka produceras idag sammanlagt 15 000 ton mull som håller en torrhalt på 15-18 procent. När kemfällning infördes pumpades slammet bara tillbaka ut i Mälaren.
Under 1980- och 1990-talen började myndigheterna ha synpunkter på hanteringen och runt sekelskiftet sa såväl Ekerö som Botkyrka kommun ifrån. Lösningen blev att införa slamavattningsanläggningar. Tanken var att kunna skapa jordbruksprodukter av mullen och en del har under åren bland annat använts till jordtillverkning. Senare blev den stora avsättningen deponitäckning, ett mönster som även det tredje stora stockholmsvattenverket Görväln i Jakobsberg som tillhör Norrvatten, följde.
Skånska Sydvatten, som också avskiljer mullen, har lite andra förutsättningar. Stockholmarna använder aluminumsalt i fällningen medan Sydvatten har järnbaserad fällning. Sydvatten har en egen gammal utbruten torvtäkt där de deponerar det avvattnade slammet. Deras mull används också av lantbrukare för biogasproduktion. Järnet förhindrar svavelvätebildning vid samrötning och har blivit eftertraktat i hela södra Sverige.
SVOA har undersökt många olika alternativ för avsättning av mullen, från tegelstenstillverkning till förbränning men idag är lantbruksspridning och jordtillverkning huvudspåren. Det är två avsättningar som ger tydliga mervärden enligt strategin.
– Det är fortfarande inte riktigt känt att det finns ett mullvärde i det här. Vi har lagt ut det på vår egen jordbruksmark i många år. Historiskt sett runt 1 000 ton per år, berättar Ebru Poulsen.
Jordbruksmarken hon talar om är SVOA:s mark runt reservvattentäkten Bornsjön. Markerna köptes in av staden för över hundra år sedan för att trygga vattenförsörjningen. Idag äger SVOA marken och sedan 2012 sköter bolaget lantbruket i egen regi för att ha full kontroll på markanvändningen. David van Alphen de Veer är driftledare för SVOA:s 600 hektar vid Bornsjön, det var han som myntade begreppet vattenverksmull.
– Det är lätthanterat på fält; vi kan sprida 500 ton per dag. Vi har en tvåstegsspridare som först slår sönder och som sedan har tallrikar som sprider ut. Det är en förutsättning för att få en jämn spridningsbild med vattenverksmullen, berättar David van Alphen de Veer.
David berättar att det mullen framförallt tillför är en svavelgödsling lämpligt för oljeväxter, som vill ha mycket svavel. I takt med att svavelnedfall minskat som miljöproblem så tillförs idag svavelgödsel vid kommersiell odling.
I år har det dock bara spridits mindre mängder mull på annan mark vid Bornsjön.
– Eftersom vi driver ekologisk odling idag så kan vi inte sprida på sådan areal längre, berättar David van Alphen de Veer.
– I nuläget använder vi en polyakrylamidbaserad polymer vid vattenberedningen som inte är godkänd för ekoproduktion, förklarar Ebru Poulsen.
En enkel lösning är att istället byta till en stärkelsebaserad polymer, då är mullen även godkänd för användande i ekologisk Krav-odling. Det enkla är dessvärre också svårt då centrifugerna som används för avvattning fungerar dåligt med stärkelsebaserad polymer.
Frågan blev akut vid nyåret 2019 då den tidigare entreprenören för omhändertagning av mullen inte förlängde avtalet då det inte gick att hitta någon fortsatt avsättning inom deponitäckning. Fler och fler gamla deponier börjar bli sluttäckta. SVOA gick från att betala 320 kronor per ton till 800 kronor under en period.
– Vi betalar fortfarande 640 kronor per ton i snitt, säger Mattis Mellander.
Nu tittar Mattis Mellander och hans kollegor på certifieringar och märkningar samt att undanröja juridiska hinder för spridningen. Ju högre TS som kan uppnås desto mer användbar är mullen för alla typer av avsättningar, inklusive jordbruksspridning och jordproduktion.
Även den upphandling som gjorts för att omhänderta mullen är konstruerad för att mullen ska ge så stor nytta som möjligt.
– I den upphandling vi gjort har vi en pyramid där entreprenören får mer betalt för att sprida på jordbruk. Det har varit gynnsamt. Vi har fått betala mer men vet att det går till jordbruk i närområdet, berättar Ebru Poulsen.
Entreprenören får 95 procent av ersättningen för deponering, 100 procent för förbränning, 105 procent för jordtillverkning, 110 procent för lantbruksspridning och slutligen 125 procent för återvinning av fällningskemikalien. Det gäller att sträva uppåt i avfallshierarkin.
– Idag finns ingen som återvinner fällningskemikalien men det finns i alla fall en sån morot. Om någon utvecklar det så får man mer betalt, förklarar Mattis Mellander.
Nu är fokus hos SVOA på att projektera en anläggning för att avvattna mullen på bästa sätt. Redan idag har Norrvatten processer med förtjockare och centrifug. Skånska Sydvatten har istället silbandspress för sin mull som avskiljts med järnbaserad fällning. I dagsläget ser Mattis på kammarfilterpressar som en intressant teknik som man kommer att titta vidare på.
Begränsningen jämfört med produktion av avloppsslam är att vattenverksdriften i ännu högre grad är inriktad på enbart huvudprodukten. Det som ska uppnås är god dricksvattenkvalitet och robust drift, inget annat. Därför har också SVOA uteslutit till exempel torkning av mullen i mer komplexa anläggningar. För avvattning har de flesta tekniker gåtts igenom.
– Vi har tittat på skruvpress men vi fick det inte alls att fungera. Det blev kladdfest. Det verkar inte funka utan fibrer, berättar Mattis Mellander.
Med kammarfilterpress har pilotförsök visat att det går att uppnå 24 procents TS-halt. Den variant som kallas membrankammarfilterpress kan komma ännu högre, uppåt 28 procent TS på Norsborgsverkets mull. Den fungerar lika bra med stärkelsebaserad polymer där.
– Vi ska undersöka hur en sådan anläggning skulle kunna se ut. En farhåga vi ska undersöka vidare är hur mycket handpåläggning en sådan kräver. Förr har de haft lite dåligt rykte men nya anläggningar ska vara högt automatiserade, säger Mattis Mellander.
TS-halten är en nyckel. Varje gång den dubblas så halveras volymen.
För lantbrukarna ger mullen förutom svavel även mindre mängder magnesium och kalcium vilket är bra för växtligheten. Förbättrad markstruktur och mullämnen kan också locka. I sura jordar får marken även en pH-höjning.
– På försöksytor där vi spridit större mängder upplever vi en förbättrad markstruktur och att mullen minskar mängden löst fosfor som lämnar åkern med dräneringsvattnet, säger David van Alphen de Veer.
– Vi vet också att får vi in lite kalk i slamavvattningen så kommer det att öka värdet på mullen. Det görs i Frankrike. Vi funderar på att använda kalkslammet från från kalkvattenberedarna, säger Mattis Mellander.
Att lite aluminiumsalt följer med är generellt inte något problem. Aluminium är den vanligast förekommande metallen i jordskorpan.
SVOA följer de gränsvärden som Revaq sätter för avloppsslam, vid sin egen spridning. Där blir den naturliga zink som finns i berggrunden i Stockholmsområdet och därmed i Mälarens vatten, begränsande för hur mycket mull som kan läggas.
I dagsläget levererar SVOA:s ena vattenverk till jordtillverkning och det andra till lantbruket.
Mattis Mellander sammanfattar läget.
– Vi satsar på att avsätta mullen inom jordtillverkning och lantbruksspridning. Detta är hållbara, relativt billiga och tillgängliga avsättningar med god kapacitet. För att göra mullen mer attraktiv här satsar vi på att övergå till stärkelsepolymer och att minska vattenmängden i mullen.
–––
Nätverk för vattenverksmull: Kontaktpersoner Ebru Poulsen, SVOA och Daniel Hellström, Norrvatten.
