Efter två år med det nygamla reningsverket på Ön i Umeå är produktionschef Robert Hansson ganska nöjd. Biogasutnyttjandet har ökat drastiskt. Samtidigt har en del frågetecken kring den dimensionerade kapaciteten väckts.
Hösten 2015 stod Umeås nyinvigda reningsverk på Ön klart. Nya processdelar och nya energilösningar. Cirkulation var där i början av oktober 2015, då var verket nästan i full drift, nu vill veta vad som hände sedan.
Robert Hansson har tidigare varit produktionschef, sedan den 1 september är han VA-chef för Vakin. Han tycker att reningsverket i grova drag fungerar som tänkt. Ett av de viktiga målen var att öka nyttjandegraden för egenproducerad biogas till 90 procent under 2016, från 50 procent ett par år tidigare, och att minska elanvändningen.
– Vi nyttjar mycket större andel av biogasen idag jämfört med tidigare. I fjol använde vi nära 80 procent. Vi har haft en del planerade driftavbrott, utan dem hade legat nära målet på 90 procent men en del aktiviteter vi haft har gjort att vi inte kunnat nyttja biogasen alla delar av året. El har vi också förbrukat mindre av, det har fungerat bra.
Hjärtat i den nya biogashanteringen är en ny rötkammareanläggning med två kammare, varav den ena är nyanlagd. Där tas ett stort antal olika fraktioner emot för rötning. Externslamhanteringen är kanske den anläggningsdel som krävt mest handpåläggning i det nya verket.
– Slammottagningen har vi haft problem med. Där har vi en mottagning för avvattnat slam från avvattnande bilar. Den mottagningen har vi fått göra förändringar i för att det ska fungera. Vi hade först öppna skruvar utan kärna där och det fungerade väldigt dåligt, berättar Robert Hansson.
Slammet från bilarna var inte tillräckligt torrt, avsikten var att de skulle ligga på 12 – 20 procent TS men det har enligt Robert sällan varit över tio procent.
– På senare tid har det varit lite bättre men i början var det väldigt blaskigt. Nu har vi skruvar med inbyggd rörkärna så nu fungerar transporten. Sedan har vi haft problem med att det kommer in ganska mycket sand med det externa slammet. Den sandficka vi har skulle ha varit enklare att tömma, säger Robert Hansson.
Reningsprocessen har i princip fungerat som tänkt men det återstår en del bedömningar av resultaten.
– Efter drifttagningen fick vi två år på oss att utreda vad vi klarar av för rening. Vi är mitt inne i de där prövotidsvillkoren, säger Robert Hansson.
Att klara de befintliga kraven på fosfor och BOD ska gå. Sedan kan det bli knivigt om kraven höjs.
– Vi kommer nog att behöva utreda förbättrad rening och det är förmodligen också rimligt att titta på läkemedel och mikroplaster, säger Robert Hansson.
Idag finns önskemål från myndigheterna om 0,3 mg fosfor per liter som veckomedelvärde och 0,2 mg fosfor per liter som medelvärde per kalenderkvartal.
– Det tror jag inte att vi kommer att fixa. Sedan ska vi se om det är möjligt att under optimala förhållanden för BOD uppnå 12 mg som dygnsvärde och 10 mg som kvartalvärde. Vi ska göra prövotidsutredningen och visa vad vi klarar av, sedan ska länsstyrelsen tycka. Antingen ser det bra ut eller så kommer de att tycka att vi borde rena bättre, säger Robert Hansson.
Verket är byggt för att klara en belastning av upp till 167 000 pe, jämfört med dagens 100 000. Därför har delar av verket stängts ned periodvis.
– För att det ska bli någorlunda rättvisande så måste vi räkna med att det nya verket är dimensionerat för en större belastning än vad vi faktiskt har. För att det ska bli rättvisande villkor har vi i samråd med myndigheterna kommit fram till att vi stänger ned delar av processen under utredningen så att vi belastar verket motsvarande vad det är dimensionerat för, säger Robert Hansson.
De olika reningsstegen innehåller bassänger som är parallella så där går det att koppla ifrån olika linjer för att använda verket med reducerad kapacitet.
– Vi har sex linjer på försedimenteringen så vi kan välja att ta bort en sjättedel i taget. I biosteget har vi två anläggningar kan man säga, en som tar 70 procent och den andra 30, så där har vi stängt ned den lilla delen och då kommer vi väldigt nära vår verkliga belastning, förklarar Robert Hansson.
Luftningen av de nya aktivslambassängerna identifierades tidigt som en något klen del, dimensioneringsmässigt. Det stod tidigt klart att syresättningen inte riktigt räckte till.
– Där har leverantören föreslagit att vi skulle dreva upp blåsmaskinerna och det har vi gjort. I nuvarande belastning klarar vi luftningen men det är tveksamt om vi skulle klara den dimensionerade kapaciteten, vi hänger lite på gärsgårn, säger Robert Hansson.
Alternativet är att gå upp i kompressorkapacitet när belastningen ökar.
En del som fungerat mycket bra är den anläggning för luktreduktion som byggdes. Verket kommer snart att ha bebyggelse förhållandevis tätt inpå och vid ombyggnaden installerades en luktrening för den yttre miljön. All frånluft i ventilationen går först igenom en UV-belysning som bryter ned en del luktande gaser. Där produceras också ozon som följer med de illaluktande gaserna till ett filter med aktivt kol. Kolfiltret fungerar som en reaktionskammare och anpassas för att ge den uppehållstid som behövs för att ozonet ska hinna oxidera kvarvarande illaluktande bakterier. Samtidigt sker en viss efterpolering av luften i kolet.
– Den yttre luktreduktionen har fungerat väldigt bra och även arbetsmiljön har blivit bra. Vi har övertryck i gångar över bassänger för att trycka bort illaluktande luft, säger Robert Hansson.
När Robert ska summera de två åren med Öns nya reningsverk är det mottagningsanläggningen för slam som varit den största läxan.
– När vi tar in många olika material till rötning finns det ett stort behov av att kunna lagra och styra flöden och mixa olika material. Där hade vi kanske inte tänkt hela vägen. Vi har för få och för små förvaringskärl, säger Robert Hansson.
Till verket tas det in malt kommunalt matavfall från storkök tillsammans med fett från fettavskiljare som en slurry. De tar också glykol från avisningen på flygplatsen. Raketbränsle i rötkammaren, som Robert uttrycker det, men det ska också finnas plats. Sedan kommer dåi brunnsslam, avvattnat brunnsslam och Vakins egna slam från alla mindre reningsverk.
– Vi kör gasmotorer och gaspannor för att producera el och värme av den gas vi producerar men sedan händer det också att vi får fackla när vi producerar mer gas än vad vi har behov av. Som det ser ut just nu ska vi ändå kunna ta hand om det mesta. Bättre lagringsmöjligheter av substrat hade gjort det enklare att styra blandningsförhållanden och på så sätt undvika att fackla. Sedan är det också lagringsmöjlighterna av gas i gasklockan. Vi har bara en tankvolym på 200 kubikmeter gas. Den skulle man önska att den var större. Där kommer det att bli större problem om vi ska gå upp mot den dimensionerande belastningen, säger Robert Hansson.
Restprodukten, det rötade avloppsslammet har idag få avsättningsmöjligheter i bygden. Det är också så att fosfor/kadmium-halten i slammet blir dålig då fosforinnehållet i slammet är lågt.
– På sikt ser vi sannolikt att vi kommer att behöva förbränna slam för att därefter ta vara på fosfor ur aska, säger Robert Hansson.
–––––
Dåvarande Umeva, numera Vakin, byggde för ett växande Umeå med om- och utbyggnation vid avloppsreningsverket på Ön. I slutet av februari 2012 påbörjades upphandling av entreprenadarbetet och första spadtaget togs sommaren 2012. Anläggningen invigdes 22 oktober 2015.
En omfattande utbyggnad och uppgradering av reningsverket på Ön var nödvändig främst för att det befintliga reningsverket hade nått kapacitetstaket. Vissa delar av anläggningen, byggd 1972, behövde dessutom förnyas för bibehållen funktion och förbättrad arbetsmiljö.
Den nya anläggningen ska klara nya miljökrav och ökad anslutning enligt Umeå kommuns vision om 200 000 invånare år 2050. En modifiering och uppgradering av befintlig anläggning har också gjorts för att skapa bättre arbetsmiljö och elsäkerhet.
De stora delarna i ny- och ombyggnationen var:
• Ny byggnad för grovrening och försedimentering.
• Kompletterande byggnad för biologisk rening.
• Ombyggnad av försedimentering till slutsedimentering.
• Ny mottagning för fett och pumpbart organiskt avfall för rötning.
• Ytterligare en rötkammare.
• Ny gasklocka och gasfackla.
• Avancerad luktreducering.
Investeringen var på cirka 500 miljoner kronor. Anläggningen beskrevs i reportaget »Vågad arkitektur på Ön«, Cirkulation 7/15.