Torka berör hela Europa

Trodde du att torka i Europa är något som rör enbart länderna runt Medelhavet? Då får du tänka om. Inget EU-land klarar sig undan torka längre. Den minskade nederbörden och de ökade temperaturerna sätter sina spår överallt. Även om tillgången på dricksvatten fortfarande inte är i kris innebär vattenbristen enorma problem för samhället som stort.

Text/Kristina Wallin

2022 var ett extremt år för Europas vatten. I mitten av augusti förra året hade två tredjedelar av EU:s territorium problem med torka.

För att förstå vad experterna pratar om är det bra att börja med hur torka definieras. Ett område har torka när nederbörden är mindre än medelvärde på det stället. Om ett ställe i Sverige har 100 i nederbörd, så anses det ha torka om det bara regnar 50, medan staden i Grekland som normalt har 40 i nederbörd och fortfarande ligger på samma nivå, inte lider av torka.

– Det handlar alltså inte om mängden nederbörd, utan skillnaden mot ett normalt medelvärde. Därför finns det i dag inget EU-land utan problem med torka någonstans, förklarar Stefano Mariani, som är vattenexpert och medlem i EU-kommissionens nytillsatta grupp Ad-hoc Task Group on Water Scarsity and Draught.

Gruppen startade sitt jobb i början av förra året, och har en representant från varje EU-land. Den ska gå över situationen inom EU och ta fram förslag till hur problemen med vattenbrist och torka ska kunna lösas.

– Vi kommer bland annat att titta på hur problemen hanterats lokalt, och se om detta kan användas på andra ställen. Det finns så klart ingen universell lösning på dessa problem, eftersom varje område har sina specifika karaktärer, men vi kan sammanställa vad som gjorts, konstaterar han.

Gruppen har kommit till inom programmet Common Implementation Strategy (CIS) 2022-2024, som tillhör EU:s vattenpolicy. Kommissionen vill genom gruppen få fram material om hur klimatförändringarna ökar risken för torka och minskad vattentillgång. Meningen är att gruppens resultat i slutänden ska användas till att få fram en gemensam strategi mot torka, som ska omfatta alla EU-länder.

Det finns även andra organisationer inom EU som studerar torkan och försöker hitta lösningar. Inom dess forskningscentrum, Joint Research Center, leder Andrea Toreti en grupp forskare som studerar vilka mekanismer som styr torkan och hur den utvecklas.

– Det här är inte ett problem bara för Europa, utan vi talar om en världsomfattande utmaning. Alla jordens hörn har nu områden som lider av torka, även om det inte nödvändigtvis beror på för lite nederbörd. Ingen trodde att det skulle gå så fort som det gjort efter 2010, förklarar han.

– Vi håller nu på att utveckla metoder som ska kunna användas för att mäta torkan och dess effekter. Det är inte helt enkelt, eftersom varje område är olikt det andra. Vi försöker också göra tre- och sexmånadersprognoser, och just nu ser det inte lysande ut.

Experterna talar om fyra olika sorters torka. Den första är den meteorologiska torkan, den som kommer av att det regnar för lite. Sedan har vi jordbrukstorka, vilket innebär att marken inte är tillräckligt fuktig. När vi har hydrogeologisk torka finns det för lite vatten i vattendrag och grundvatten. Den socioekonomiska torkan handlar om effekterna av den minskade vattentillgången. Förra året hade vi alla dessa olika effekter av torkan, vilket gjorde situationen rejält kritisk på flera håll i Europa. I dag, i början av 2023, har många länder fortfarande problem med hydrogeologisk torka, vilket inte bådar gott inför sommaren, fortsätter Andrea Toreti.

– Situationen med lite snö på Alperna och andra höga bergskedjor, kan innebära att det inte finns tillräckligt med vatten längre fram, när den smälta snön ska tillföra vatten till våra floder. Än är det för tidigt att säga något, för det kan snöa rejält innan våren är här, så det finns hopp, konstaterar Stefano Mariani.

2022 var ett extremt år, men år med svår torka kommer allt tätare. Trenden med mindre vatten och varmare klimat startade redan 1951, men sedan 1980-talet har det blivit värre och det har börjat gå allt fortare de senaste tio åren. 2003 var ett annat år med svår torka, sedan blev det 2012, 2017 och 2022.

– Detta är det allvarliga i situationen, eftersom dessa år inte längre är sporadiska. Vi ser att torkan blir allt mer vanlig, och klimatförändringarnas hastighet verkar öka dramatiskt, säger Stefano Mariani.

Torkan slår inte likadant på alla ställen varje gång. Den varierar från år till år, och från område till område. Till exempel var det i stort sett bara norra Italien som drabbades av svår torka förra året, medan södra delarna, som traditionellt haft det svårare, inte hade större problem än vanligt.

– Varje år blir allt större områden drabbade av torka och vattenbrist. Förra året hade till och med Irland begränsningar av vattenanvändningen. Man fick till exempel inte tvätta sin bil eller vattna gräsmattan. Det visar hur utbrett problemet är, säger Caroline Green från den europeiska branschorganisationen Eureau.

– Även länderna i norra Europa har blivit medvetna om att vattnet inte går att använda som vi gjort hittills. Det tillkommer inte lika mycket vatten som vi använder. Om vattenmängden minskar i våra källor, innebär det också att det krävs mer arbete och mer energi för att rena det. Risken för att vattnet förorenas ökar också, konstaterar hon.

Eureau anser att tillgången på dricksvatten borde vara samhällets högsta prioritet. Därför vill organisationen att det satsas mer på infrastrukturer inom vattendistributionen.

– Vi måste också hitta nya lösningar på de nya problemen. Det krävs absolut mer miljövänliga tekniker. Vattendistributionen är så oerhört viktig, allt och alla verksamheter behöver vatten, hävdar Caroline Greene.

Det är inte bara torkan, alltså den minskade nederbörden, som skapar problem. Många delar av Europa fick problem med vattentillgången eftersom de höga temperaturerna under våren och sommaren fick ytvattnet att dunsta av innan det hann tränga ner i marken. Så mycket som hälften av vattnet kan dunsta bort när det är riktigt varmt.

Problemet med grundvattnet är inte bara att nivåerna sjunker. När det inte tillförs tillräckligt med vatten är risken för ökade salthalter enorm. Skadorna behöver inte vara permanenta, men det kan ta många månader, om inte år, att få bort saltet igen.

– Saltvattnet från havet tränger in flera mil i ­flodernas delta om deras vattentillförsel inte är stor nog. För grundvattnet blir problemen värre ju längre detta håller på, och gränsen för när ­skadorna blir svårlösta är lite under ett år, förklarar Stefano Mariani.

– Detta har även en enorm effekt på alla eko­systemen runt floderna. Det kan ta väldigt lång tid för dem att komma tillbaka till ett normalt tillstånd igen.

Han förklarar att en stor del av lösningen på vattenbristen ligger i att förbättra hur jordbruket använder vattnet. På de mest odlingstäta områdena står det för hälften av vattenförbrukningen.

– Jordbruket måste tänka om. Det går kanske inte att odla samma saker som man gjorde för tio eller tjugo år sedan, om detta innebär att det krävs stora mängder vatten, konstaterar han.

Det är inte bara jordbruket som måste ändra sin inställning till vatten och hur det ska användas.

– Folk är vana vid att öppna kranen och så har de så mycket vatten de vill ha, av utmärkt kvalitet. Vattenbolagen är alldeles för bra på att göra sitt jobb, utbrister Caroline Greene.

– Nu måste vi lära konsumenterna att vattnet inte längre finns i obegränsade mängder. Vi kan sätta in en massa åtgärder, men om inte mentaliteten ändras och människor börjar spara in på vattnet kan vi inte lösa problemen.

Kanske det skulle behövas en kampanj på EU-nivå?

– Ja, det skulle vara fantastiskt. En kampanj över hela EU i kommissionens regi. Men nu är det ju tyvärr så att även kommissionens medlemmar är vana vid att ha tillgång till bra vatten hela tiden, skrattar hon.

Stefano Mariani håller med om att en stor del av lösningen ligger i att vi ändrar vår syn på hur vattnet ska användas.

– Det går inte att fortsätta som vi gjort hittills. Vattentillgången minskar allt snabbare jämfört med förra århundradet. Klimatförändringarna kommer inte att förändra våra liv år 2050, vi ser effekterna och lever mitt uppe i dem just nu, konstaterar han.

En utmaning för alla som lever på jorden alltså.

– Det behövs gemensamma krafttag för att klara vattenkrisen. Vi måste alla hjälpa till, det går inte att tro att politiker och vattenbolag ensamma löser detta, poängterar Andrea Toreti.

Om vi tittar närmare på Italien som exempel så var förra årets torka den värsta på 70 år, med bara hälften av den normala nederbörden. Norra Italien blev hårt drabbat, med floden Po som hade lägst vattenstånd någonsin varje månad, och extremt lite vatten i sjöarna. Nu är experterna oroliga för att även 2023 kan bli svårt. För att rädda situationen krävs mycket snö på bergen och en inte alltför varm vår – men än så länge är det ont om snö.

Cirkulation besöker Italiens största flod Po i ­slutet på november. Då är nivån densamma som den normalt är i stekheta augusti, efter sommarens torka. Marco Gardella, som arbetar på övervakningsmyndigheten för Po:s vattenuppsamlingsområde (Autorità di bacino distrettuale del fiume Po), kan vada ut nästan till mitten av floden utan att vattnet når upp till stövelkanten, på ett ställe där floden normalt sett är flera meter hög i november.

– Det är farligt nära katastrof, något annat kan man inte säga. Nu hoppas vi på att statistiken står oss bi, eftersom det sedan vi började samla in data aldrig har hänt att det varit två riktigt svåra år med torka direkt efter varandra, säger han medan han vadar tillbaka mot den torra delen av flodbädden.

När vi talar med varandra i januari i år vet han inte riktigt om det är läge för att vara optimistiskt eller inte. Nivån i sjöarna i norra Italien, som fungerar som vattenreservoarer för en tredjedel av landets befolkning, är långt ifrån uppe i normalnivå, även om de ligger över kända miniminivåer.

– Vi fick lite regn i november, men i december regnade det nästan inte alls. Nu i januari har vi jättelite snö i Alperna och det är oroande. Snön är vår reserv när den smälter på våren, och om det inte finns tillräckligt skapar det problem under sommaren, konstaterar han.

Floden Po slingrar sig igenom nästan hela norra Italien. Den ger vatten till jordbruket, vattenkraft och dricksvatten till flera stora städer. Att dess vattennivå sjunker kraftigt under sommaren är helt normalt, men när det inte kommer tillräckligt med vatten från snösmältningen, och avdunstningen är enorm på grund av de extremt höga temperaturerna under en lång period, som förra året, då blir det kris.

Marco Gardella berättar att en så svår torka som förra året skapar problem som inte försvinner bara för att det regnar mer.

– Det salta vattnet tog sig fyra mil upp genom Po i somras, vilket ger saltavlagringar i jorden som tar sig in i grundvattnet och dessutom förstör för flora och fauna. Flodens sötvattenliv klarar av inte av de höga salthalterna och många växter på land dör när marken blir salthaltig. Dessutom kan vattnet inte längre användas till bevattning av jordbruket, förklarar han.

Det var i mars 2022 som experterna insåg att situationen började bli rejält allvarlig. Den kommitté som granskar vattentillgången och försöker hitta lösningar under torkperioder eller extrema regn, började träffas varje månad, jämfört med ett par gånger om året.

De första besluten rörde jordbruket, som råddes att så senare och dessutom fick sitt vattenuttag minskat med en femtedel. Sedan började dammarna och vattenreservoarerna att släppa ifrån sig mer vatten till systemet.

I juli hade Po bara en fjärdedel av det vatten den normalt har under sommaren. Runt floden ligger en tredjedel av Italiens jordbruk, och många av dem såg skördarna torka bort på åkrarna.

– Dricksvattendistributionen runt Po fungerade hela tiden, däremot blev det problem i en del bergskommuner, som fick transportera dit vatten i cisterner. Hushåll och industri fick förtur, medan energiproduktionen och jordbruket fick ta största smällen, konstaterar Marco Gardella.

I vinter räcker det inte med en bra regnsäsong. Det måste komma minst en och en halv gång mer nederbörd jämfört med ett normalår för att vattenreserverna ska komma ikapp, något som norra Italien är långt ifrån i närheten av än. De flesta sjöarna i norra Italien har fortfarande betydligt mindre vatten än normalt, alldeles över historiska bottennivåer. I Alperna är snönivåerna mycket lägre än de brukar vara i januari.

De sju övervakningsmyndigheterna för de olika vattenområdena i Italien vill ha lagförändringar som ger dem större makt och utrymme för åtgärder vid krissituationer. De håller på att förbereda ett lagförslag som kommer att lämnas över till regeringen de närmaste månaderna.

– Klimatförändringarna går mycket snabbare än någon trott, och därför måste vi agera nu. Det finns saker vi kan göra för att förbättra vattensituationen vid torka, till exempel genom att göra fler vattenreservoarer för att samla upp regnvattnet. I dag samlar Italien bara upp en tiondel av nederbörden, men Spanien till exempel sparar häften, berättar Marco Gardella.