Malmö och Köpenhamn har traditionellt två ganska olika strategier för att hantera dagvatten. Nu sneglar de på varandra och de tekniska planerna innebär att båda städernas strategier närmar sig varandra. Reningsverk i Malmö kommer att ta hand om mer regnvatten och Köpenhamn ska separera sina system mer så det blir mindre regnvatten till reningsverken.
Det är nästan omöjligt att bedöma vilken dagvattenstrategi som är bäst. Det beror bland annat på att utsläppen från duplikatsystem och bräddningar i olika former sällan mäts på ett sätt så att det går att kvantifiera vad som hamnar i recipienten.
– Jag har i flera månader försökt identifiera mätningar i duplikatsystem, men inte lyckats hitta några seriösa mätprogram på dagvatten. Efter en lång period utan regn är det mycket föroreningar i dagvattnet när det regnar. Det kan skilja en faktor tusen i föroreningar i dagvatten från samma stället, säger Jes La Cour Jansen, professor emeritus vid Lunds universitet och VA-konsult i både Sverige och Danmark.
Det som finns i dagvatten är exkrementer från djur, tungmetaller från trafik, mikroplaster, rester av avgaser och biocider från fastigheter, samt mycket annat skräp som finns på gator och platser.
Detta vatten går i Köpenhamn till största delen via reningsverk, och vid stora regn bräddas det utspädda vattnet förbi verket efter den mekaniska reningen. I Malmö går det mesta dagvattnet till naturen efter sedimentering i dammar eller bassänger, utom det som från det kombinerade systemet bräddar ute i nätet vid höga flöden.
I våras blev det stor uppmärksamhet när ett danskt reportage avslöjade planer på ett stort punktutsläpp av orenat avloppsvatten, på grund av en förstärkning av en huvudledning. Då skrevs det också om att att det kontinuerligt läckt, vad som kallades »en bajsflod«, från danska sidan av Öresund. Som Cirkulation senare kunde berätta rörde de bräddningarna sig inte om helt orenat avlopp, utan istället om ett delvis renat och kraftigt utspätt bräddavlopp vid kraftiga regn. Punktutsläppet var tänkt att vara mekaniskt renat, men inte utspätt.
Uppståndelsen gjorde att punktutsläppet sköts upp för att först granskas närmare av en expertgrupp. Ganska snabbt har nu beslutats att bygga en kilometerlång 1000-millimetersledning som ska göra att kloak- och regnvatten kan ta en annan väg till reningsverket Lynetten. Därmed undviker man sådana problem i framtiden. Ledningen ska vara klar redan inom ett år.
Bakgrunden till lösningen i Köpenhamn är att det finns ett gammalt beslut på att det ska vara möjligt för storstadsborna att bada i hamnbassängerna. Det finns nästan inga duplikatsystem alls, utom i några enstaka nybyggda områden. Allt avlopp går i kombinerade system till reningsverket där det renas i tre steg på traditionellt sätt för avloppsvatten. De behöver inte bekymra sig om tungmetaller i slammet, för det eldas upp och tas då om hand i rökgasfilter och aska.
Det har under de senaste decennierna byggts en hel del fördröjningsmagasin så att det bara är vid riktigt stora regn som det krävs förbiledning i reningsverket.
Nu ska nya satsningar i Köpenhamn minska mängderna vatten som kommer till reningsverken, bland annat genom att öka andelen duplikatsystem. Det talas om satsningar på 20 miljarder. Det innefattar då även lokalt omhändertagande av dagvatten. Men staden har växtvärk och Lynetten ska också byggas ut till 30 procent högre kapacitet.
På svenska sidan, i Malmö, finns stora planer på förändringar som är tänkta att vara genomförda om tio år.
• Reningsverket på Sjölunda planerar att öka kapaciteten från 300 000 pe till 800 000 pe.
• En överföringsledning från Lunds reningsverk Källby, till Sjölunda i Malmö utreds.
• Eventuellt ska också ytterligare närliggande kommuner anslutas dit.
• En stor avloppstunnel i Malmö är tänkt att i stort sett stoppa alla bräddningar till kanalen och hamnbassänger. Visionen är att det ska gå att bada där.
Avloppstunneln för två miljarder kronor kommer att rymma 100 000 kubikmeter och blir därför ett gigantiskt utjämningsmagasin vid höga flöden. När det regnar mycket bräddar det kombinerade avloppssystemet i centrum vid tio punkter rakt ut i kanalen. Det är visserligen kraftigt utspätt avloppsvatten, men gör så att vattnet är otjänligt för bad. När tunneln är klar kommer detta med dagvatten uppblandade avloppsvatten istället att ledas med fördröjning till Sjölunda reningsverk. Därmed blir den svenska lösningen till viss del lite mer lik den danska när några hundra tusen kubikmeter bräddvatten elimineras. Dessutom uppnår man målet att det ska gå att bada i kanalen och hamnbassänger.
Malmö har i många decennier jobbat med att separera dagvattnet i nya områden och det är idag bara 30 procent av ledningsnätet som är kombinerat. Det är i huvudsak i innerstan och är därför svårt och dyrt att bygga bort.
En viktig skillnad som styr hur det ser ut nu och hur det kommer att se ut i framtiden i de båda städerna är lagstiftningen.
– Det är en jätteskillnad idag, säger Henrik Aspegren, VD för Sweden Water Research, som är ett forskningsbolag ägt av VA Syd, NSVA och Sydvatten.
I Sverige ligger ansvaret oftare hos VA-huvudmannen när det gäller exempelvis källaröversvämningar. Danskarna har lyckats lagstifta så att fastighetsägaren har ansvar att klara tio centimeter vatten över marknivån. Men det är också så att danskarna kan bidra med pengar till fastigheter om lösningen är bevisat billigare än en traditionell lösning med ledningar i jord.
– Om det anläggs en damm på fastighetsägarens sida kan pengar från VA-verket stötta den investeringen. Men det krävs en ingående kontroll att det blir billigare, förklarar Aspegren.
Han ser andra skillnader också, till exempel att danska sidan kört hårdare på klimatanpassningsspåret. Där bildades 2018 »Center for klimattilpasning«, som ska leta synergier vid stadsförnyelse.
– Lösningarna på båda sidor kommer att närma sig varandra. Just nu ligger de före när det gäller klimatanpassning innan våra implementeringar hinner ikapp, säger Henrik Aspegren.
Det finns inte mycket färdig forskning kring strategisk vattenplanering för olika nederbördshändelser i ett förändrat klimat, men det pågår en hel del, även inom Sweden Water Research.
– Dagvatten uppmärksammas allt mer ur kvalitetssynpunkt. Vi är överens om att man inte ohämmat kan leda dagvatten ut på trafikytor. Dagvatten är en av de mest spännande frågorna därför att det är så svårt och en stor utmaning, säger Henrik Aspegren.
På danska sidan har man arbetat med just gator som katastroflösningar när det kommer skyfall. De ska vara som kanaler som leder mot havet. Men båda städerna jobbar intensivt med att minska de totala mängderna dagvatten som ska förflyttas genom att titta närmare källan.
»Att göra städerna mjukare«, skulle man kunna kalla det. Det handlar om att vatten från hårdgjorda ytor ska tas om hand direkt på fastigheten. Det kan vara uppsamling för bevattning eller att sänka ned planteringar så att det blir små dammar där det tas upp av marken efterhand. Gröna tak eller genomsläpplig asfalt är andra saker som kan vara lösningar.
Sedan tre år finns satsningen »Tillsammans gör vi plats för vattnet« i Malmö i syfte att skapa ett samarbete mellan kommun och det privata.
– 70 procent av marken är privatägd. Med dagens lagstiftning går det inte att tvinga fastighetsägarna att göra något. Vi kan inte som ensam aktör lösa problemet och ta hand om hundra procent av regnet. Vi måste försöka göra det tillsammans, säger Kristina Hall, som är utredningsingenjör och programledare för satsningen.
De erbjuder idag fastighetsägare 2 500 kronor per stuprör som avvattnar mer än 20 kvadratmeter om det kopplas bort från ledningsnätet och vattnet tas om hand på tomten.
Genom stöd, hjälp och uppmuntran till ägare av större fastigheter ska mera vatten kunna tas om hand på gårdarna, fördröjas eller återanvändas som bevattning av växtlighet.
Ett exempel är en bostadsrättsfastighet på Möllevången som ska förändra sin innergård. Då hjälper kommunen till och tar vattnet från stuprören på utsidan och leder till planteringsytor på gatorna.
– Det finns inte en ensam lösning som är rätt när det gäller att klimatanpassa städer. Vi måste kombinera många olika lösningar. Vi måste dessutom se på vatten på ett annat sätt och fundera på vilket vatten vi använder till vad. En gammaldags regntunna är visserligen mycket low tech, men är ett bra sätt att återanvända vattnet flera gånger innan vi till slut renar det.
Principen går att utveckla och använda i större skala i stadsplanering, tycker Kristina Hall.
Det finns en alldeles ny avhandling av Per Larsson vid Malmö universitet som heter »Skyfallsanpassning genom samarbete – en fallstudie av flerfunktionell markanvändning i Malmö och Köpenham«. Den tar upp hur strategierna för skyfall har utformats i Malmö och Köpenhamn efter de stora regnen 2011 och 2014 då det föll över 100 millimeter regn på kort tid. Avhandlingen fokuserar på samlösningar mellan kommun och fastighetsägare, som ofta leder till »gröna lösningar«, men även Agustenborgs »blå lösningar« med små minikanaler där vatten öppet forslas bort till utjämningsmagasin eller dagvattennät.
Larsson konstaterar att man i Köpenhamn räknar med att lösningar på ovansidan mark är mindre kostsamma än att lägga rör, samt att de är mera flexibla om framtida regnökningar är för snålt kalkylerade. Det ligger också i linje med lagmöjligheten att hjälpa fastighetsägare med finansiering av detta och därmed spara pengar jämfört med traditionella lösningar.
En del arbete, och även samarbete mellan städerna, har fördröjts på grund av coronapandemin.
– Vi har inte alls haft lika mycket kontakt när gränserna har varit stängda. Och den stora IWA-konferensen där vi i ett seminarie ska jämföra Köpenhamn, Göteborg och Oslo som Water Wise Cities, blev ju uppskjuten, säger Henrik Aspegren och avslutar:
– Det pågår forskning på många områden, regnradar, vatten till odling, dagvattenrening, med mera, men vi är inte färdiga än med vad det blir för slutsummering av olika typer av strategier.
Salar Haghighatafshar, en forskare med doktorsexamen och anställd på VA-teknik vid Lunds tekniska högskola, gör en tydlig uppdelning av skillnaderna mellan Malmö och Köpenhamn orsakad av skillnaden i lagstiftning.
– Jag tycker att den stora skillnaden är att Köpenhamn har stort fokus på skyfallshantering för att motverka ytöversvämningar, medan Malmö har större fokus på att hantera avrinning med lösningar under jord. Svensk lag är otydlig med ansvaret för fastighetsägare, medan det är tydligt att i Danmark har fastighetsägaren ansvar att skydda sig mot översvämningar, säger han och tillägger att det vore bra om den svenska lagen ändrades så att den liknade den danska.
– Båda städerna är lika genom att med olika åtgärder försöka skydda recepienterna så att det ska gå att bada i hamn och kanaler, tillägger Salar Haghighatafshar.
–––
»Skyfallsanpassning genom samnyttjande – en fallstudie av flerfunktionell markanvändning i Malmö och Köpenhamn«: www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1452821/FULLTEXT01.pdf