Under året har Livsmedelsverket utfört utbildningar över hela landet om hur dricksvattenproducenter kan klimatanpassa sin verksamhet. Pär Aleljung från Livsmedelsverkets avdelning för krisberedskap och civilt försvar har varit ansvarig.
Utbildningarna har baserats på handboken »Kaskad – klimatanpassad dricksvattenförsörjning«, som kom ut tidigt i våras.
Hur har intresset för era utbildningar varit?
– I stort sett har det varit väldigt bra intresse även om inte alla kommuner har kunnat vara med. Framförallt norrut har intresset varit stort vilket egentligen då är konstigt eftersom man kanske har mindre behov där just nu. Vi har nu gjort alla län och ungefär 1 200 personer är utbildade på handboken Kaskad.
Hur har klimathandboken mottagits?
– Det är svårt att säga men de som har läst den och använt sig av den tycker att den är pedagogisk och bygger på ett gediget dricksvattenkunnande. Där har vi kunnat knyta till oss bra medarbetare och konsulter som har gjort en riktigt bra handbok om du frågar mig.
Hur stor är medvetenheten om klimatförändringar kopplat till dricksvattenförsörjningen hos producenterna?
– Jag tror att för det mesta har man bra koll på översvämningsrisken och nu på senare år har man fått bra koll på torkan. Sedan finns det en del andra udda saker som kan inträffa som man inte har lika bra koll på. Till exempel om vi har låga vattenstånd i ett vattendrag som samtidigt tar emot ett renat avloppsvatten så blir det ju större andel avloppsvatten som påverkar kvaliteten på råvattnet. Är man då inte förberedd på att ta hand om mer föroreningar så kanske man inte klarar av reningen.
Vilka frågor kommer upp mest under utbildningsdagarna?
– Vanliga frågor är om vem som har ansvar för vad på myndighetsnivå. Vem som har ansvar för att någon gör en klimatanpassning. Där har vi idag inte tillräckligt mycket lagstöd. Det finns många olika lagstiftningar som tar mindre delar. Sedan finns andra frågor om sannolikheter för vad som kan inträffa. Hur det påverkar grundvattnet, om det är sant att påverkan blir så stor och sådant. Det är rätt mycket expertfrågor när man inser att detta inte blir så lätt.
Är det kvantitet snarare än kvalitet som oroar? Vi har ju även frågan om råvattenkvalitet, brunifiering och annat.
– Där tror jag nog att dricksvattenproducenten vet mer än vad vi myndigheter vet. Där handlar det om att man måste mäta själv och har koll. Det enklaste är att mäta och jämföra med mätningar bakåt i tiden. Därför är det så viktigt att man har mätningar under många år för att se vartåt det barkar. Det är viktigt att man har tid på sig från att man upptäcker att något kan bli ett problem tills man har åtgärdat det. Det kan ju ta fem-tio år eller så innan bygget av ett nytt vattenverk är klart. Mycket av klimatanpassning handlar om att upptäcka i god tid, planera och genomföra.
Hur tycker du generellt att dricksvattenproducenterna ligger till idag?
– Det är lite varierande. Många gånger är man tvingade under bilan att göra saker och det har vi sett nu under torråren att många aktörer fått springa väldigt fort för att hinna ikapp. Vi har nog varit för dåliga på att tänka på klimatanpassning förr om åren.
Hur ska arbetet föras vidare?
– Nu har alla myndigheter fått en förordning där det står att man inom sin sektor ska initiera, stödja och följa upp klimatanpassningsarbetet. Nu är det SMHI som kommer att vara myndighet som kommer att vara myndighet som följer upp att vi följer upp. Länsstyrelserna har också fått samma fråga. Nu är frågan om vem som blir katten och vem som blir råttan och repet. Exakt hur datainsamlingen ska gå till vet vi inte än. Det innebär ändå att varje myndighet har ett ansvar inom sitt område.
