En av Sveriges större pumpstationer, Karl XII i Stockholm, har renoverats. Det har tvingats fram av ombyggnaden av Slussen i Stockholm. Cirkulation var på besök.
Samma dag som vi på norra halvklotet upplever hel eller delvis solförmörkelse tar Stefan Tenglund från Stockholm Vatten oss fem meter ner i underjorden alldeles bredvid Karl XII-statyn i Kungsträdgården, Stockholm. Den speciella miljön med Kungliga Slottet i fonden och Operan bredvid innebär att så lite som möjligt ska visa att det finns en pumpstation där. I vanliga fall syns bara en stålplatta och en manöveranordning i marknivå. Ett enkelt handgrepp och plötsligt står den där.
– Hissen är unik. Det finns ingen mer i hela världen, berättar Stefan Tenglund, arbetsledare för pumpstationer i innerstaden och Norrort.
Där nere möter ett gäng VA-killar som just har röjt upp efter den senaste ombyggnationen. Diskussionen handlar om hur det ska gå att göra stationen ännu finare inför alla besök som väntas framöver. Exempelvis finns en tavla som ska upp igen där visitkort från tidigare besökare är uppsatta.
– Ja det är många som har haft vägarna ner hit under åren – hundratals från hela världen. Och fler blir det – bland annat anländer en grupp italienare inom kort, fortsätter Stefan.
Det är värt ett besök att få se den stora anläggningen som tar emot Stockholms hela innerstads kombinerade dag- och spillvatten för vidarebefordran till Henriksdals reningsverk. Pumpstationen byggdes redan 1935. De gamla pumparna höll i 60 år och ersattes med nya under perioden 1994 – 96. Att den senaste ombyggnaden sker efter bara 20 år beror helt på att trafikplats Slussen måste åtgärdas. Vägar och broar är nedslitna och som tidigare reportage visar (se Cirkulation 7/13) är Slussen en getingmidja ur VA-perspektiv. Stora delar av stadens dricksvatten och avlopp passerar området.
– Det är framförallt en ny bussterminal insprängd i Katarinaberget som ställer till det för oss. Därinne passerar en självfallstunnel för avloppsvatten som börjar vid Münchenbryggeriet och går hela vägen till Henriksdal. Den behöver läggas om en bit och det berör två tryckledningar från den här pumpstationen och som i nuläget mynnar i avloppstunneln. En förlängning av de två, PE 900 och 1200 mm, 250 meter österut innebär att befintlig pumpkapacitet inte räcker till, men fortfarande finns frågetecken kring Slussenprojektet, tillägger Stefan.
Det blir kanske först till sommaren som ett slutgiltigt beslut kan tas. Osäkerheten kring var byggnader placeras gör att förlängningen av tryckledningarna kanske inte blir av. Eventuellt är det lämpligare att lägga två nya och helt slopa de gamla.
Ombyggnadsarbetet som pågått sedan förra våren i pumpstation Karl XII – döpt efter statyn alldeles bredvid – innebär att de fyra pumparna har uppgraderats från 150 till 170 kW. Kraftmatningen har därmed förstärkts från låg- till högspänning. Det i sin tur har inneburit att elcentralen måste förses med ett kylsystem på grund av värmeutvecklingen från aggregatet.
– Miljonerna har tickat iväg, säger Stefan och fortsätter guidningen genom anläggningen. Pump ett och två går normalt på 900-ledningen under nattskiftet, trean och fyran går på 1 200:an och tar över på dagtid. Att det är viktigt med dubbleringar av ledningar och pumpar är givetvis placeringen mitt i huvudstaden. Men också att pumpsumpen inte rymmer mer än att om pumparna skulle stanna sker en bräddning rakt ut i Strömmen, efter 20 minuter. Det här har också medfört att ombyggnationen till nya kraftöverföringen har skett successivt för att hålla högsta säkerhet. Alla kritiska omkopplingar från gamla systemet har elkillarna klarat jättebra, förklarar Stefan.
Den som kommer ner i utrymmet där pumparna är placerade förvånas kanske främst över frånvaron av avloppslukt men också av den låga ljudnivån. Stefan Tenglund har bara lovord att ge de fyra frekvensstyrda pumparna med en sammanlagd kapacitet på 3,5 kubikmeter per sekund. Normalflödet ligger på cirka 800 l/s när det inte regnar.
– Jag brukar säga att det går att ställa en tiokrona på högkant på pumpen utan problem. Vibrationer är i stort sett noll, kommenterar Stefan stolt.
Och lättskötta är de också tack vare placeringen. Så här gick det till. När de gamla pumparna skulle bytas ut på nittiotalet visade det sig att höjden till taket inte räckte till för de nya. Det blev att tänka om. I stället placerades pumparna liggande på lavetter.
– Det gör att jag egentligen ensam skulle kunna serva pumparna, säger Stefan och visar en anordning med vajer som kan fästas i en vinsch och med den dra isär pumpen. En annan förnämlig installation som gjordes på 90-talet är ventilerna som fungerar som backventiler och behövs för att styra flödet. Av utrymmesskäl valdes knivventiler med en bygglängd på bara 35 cm. Dyra visserligen men problemfria.
Normal tillsyn på plats sker en gång i veckan. Dagtid övervakas och fjärrstyrs anläggningen från Stockholm Vattens huvudkontor på Torsgatan mitt i staden och på natten från Norsborgs vattenverk i söderförort. Vart tredje år görs en storservice på pumparna för cirka 200 000 per styck.
En annan överraskning som får besökaren att höja på ögonbrynen är väggdekorationerna. Det är Stefan Tenglunds stora samlarintresse – brunnslock. Här finns exemplar från delar av världen.
– Rekordet är nog när det anlände tre brunnslock per flyg från USA efter att ett gäng var här på besök. Och 1998 när Stockholm var Europas kulturhuvudstad fick några konstnärer utforma brunnslock som sedan låg utlagda på staden i en vecka. Här finns några exemplar.
Stefan har massor att berätta. Här slutligen en nästintill osannolik historia. För en tid sedan började frågor om tillståndet i tryckledningarna under Saltsjön. De dyker ner ungefär där Djurgårdsfärjan lägger till och kommer upp vid Stadsgårdskajen. Man befarade sand i botten med lägre kapacitet och högre pumpkostnader som följd. Hur kolla det?
– Det gick ju inte att tömma ledningen för då hade den flutit upp till vattenytan. Vi anlitade dykare som gick ner i den avloppsfyllda 900an med fötterna först – tvärtom hade inte fungerat. Väl nere på botten halvvägs andra sidan 25 meter under vattenytan utan någon sikt kände han med foten och rapporterade – ingen pålagring alls. På frågan om hur han skulle ta sig upp kom det.
– Inga problem jag har en flytväst som jag fyller med luft. Det är bara att öppna ventilen så flyter jag sakta upp igen. Stefan skakar själv på huvudet. Ja, vad ska man säga om den arbetsmiljön?
