Vilka dricksvattenfrågor ligger högst på agendan i EU? Två frågor sticker ut – PFAS och ökad tillgång till dricksvatten i hela unionen. Båda två är kopplade till det nya dricksvattendirektivet, som förväntas antas i december, och påverka närmare 450 miljoner människor i Europa.
Nu sätts för första gången gränsvärden för PFAS i dricksvatten. För PFAS 20 är det 100 nanogram per liter och för total-PFAS är det 500 nanogram per liter. Dessutom har EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet Efsa nyligen satt en gräns för hur mycket PFAS man kan få i sig utan att riskera hälsan. Det nya värdet är 4,4 nanogram per kilo kroppsvikt och vecka, och det gäller för fyra olika PFAS tillsammans. Dessa fyra PFAS ingår också i direktivets PFAS 20 som ska övervakas.
– Dricksvattendirektivets gränsvärden är juridiskt bindande, och måste uppfyllas av medlemsländerna. Som det ser ut idag kommer kostnaderna för extra vattenrening att debiteras vattenkonsumenterna. Det är inte i enlighet med artikel 191.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), ett av EU:s två grundfördrag. Artikeln slår fast att miljöpolitiken ska bygga på försiktighetsprincipen, att förorenaren ska betala och att föroreningar ska minskas vid källan, säger Carla Chiaretti, Head of Policy på Eureau, de europeiska vattentjänstföretagens branschorganisation, till Cirkulation.
– Tillgången till dricksvatten för alla ska bli bättre enligt direktivet. Risken är att en del människor på sikt inte får råd med dricksvatten om principen att förorenaren betalar ersätts av principen att konsumenten betalar, fortsätter hon.
PFAS har upptäckts i grund-, yt och dricksvatten över hela Europa. Det har även hittats i flaskvatten i Frankrike. Cirkulation har tidigare skrivit bland annat om PFAS-skandalerna i Venetien i Italien och Dordrecht i Nederländerna. Fortsätter utsläppen kommer flera PFAS-skandaler att dyka upp, och kostnaderna för åtgärder skjuta i höjden. Kostnaderna står stater, regioner, kommuner och vattenverk för. I slutändan drabbar det dock den enskilda medborgaren i form av höjda VA-avgifter och/eller skatter.
De samhälleliga kostnaderna för att rena dricks- och grundvatten i Europa från PFAS har beräknats till mellan tio och 20 miljarder euro över 20 år, vilket troligen är lågt räknat. Enbart åtgärderna för Tysklands största PFAS-skandal kostar mellan en och tre miljarder euro. Den inträffade 2017 i staden Rastatt i Baden-Wurtemberg i södra Tyskland. Stora arealer jordbruksmark och grundvatten förorenades på grund av att kompost blandad med avfall från en pappersfabrik spreds på åkrar. Det drabbade bönderna mycket hårt eftersom odling av frukt och grönsaker utgör en stor del av den lokala ekonomin. De största källorna till PFAS i mat är enligt Efsa dricksvatten, fisk, frukt och ägg.
Stadtwerke Rastatt tvingades att – förutom andra åtgärder – installera aktivt kol. Det ledde till att VA-avgifterna höjdes.
– Dessa end-of-pipe lösningar ligger inte i linje med EU:s Gröna giv eftersom extra dricksvattenrening leder till ökad energianvändning. Det i sin tur ökar koldioxidutsläppen, och resulterar i ett giftigt avfall som måste behandlas, säger Carla Chiaretti.
Olika PFAS är idag reglerade inom flera lagstiftningar i EU, i Stockholmskonventionen, i kemikalielagen Reach, som prioriterade ämnen inom vattendirektivet och nu senast i dricksvattendirektivet. Flera lagförslag finns men eftersom det idag ryms drygt 4 500 olika ämnen inom PFAS-familjen är huvuddelen varken undersökta eller reglerade.
På Miljöministerrådet i december 2019 lade Nederländerna med stöd av Danmark, Norge, Sverige och Tyskland fram ett förslag om att använda Reach för förbjuda all användning av PFAS, som inte är nödvändig för samhället. Även Italien, Frankrike och Italien backade upp det nederländska initiativet. Den europeiska kemikaliemyndigheten Echa, svenska Kemi och kemikalimyndigheterna i fyra andra länder arbetar nu vidare med förslaget.
– Eureau är inne på samma linje, och vi ser det som den mest effektiva formen av källkontroll. Då läggs ansvaret på förorenaren och inte konsumenten, vilket är fastställt i FEUF, som jag tidigare nämnde, säger Carla Chiaretti.
Carla Chiaretti har, tillsammans med sina kolleger på Eureau, fullt upp med att arbeta med, och påverka, den europeiska Gröna given. Den innehåller bland annat nollföroreningsplaner för luft, vatten och mark och en kemikaliestrategi för hållbarhet, en strategi för klimatanpassning och en handlingsplan för cirkulär ekonomi samt strategin från jord till bord.
Tillgång till dricksvatten för alla i unionen handlar inte bara om dricksvattenkvaliteten utan också om vattenkvantiteten. Det blev uppenbart sommaren 2018. Då drabbades inte bara länderna i Sydeuropa och delar av Centraleuropa av torka och vattenbrist utan också flera andra länder inklusive Sverige. Även om tillgången till dricksvatten inte var hotad på allvar visade 2018 att inget land undkommer effekterna av klimatförändringarna.
– Vattenproducenterna hoppas nu att den europeiska strategin för klimatanpassning verkligen tar hänsyn till skyddet av vattenresurser, både vad gäller kvalitet och kvantitet, säger Carla Chiaretti.
En undersökning som Eureau gjort visar att de flesta länder har en plan för att hantera torka och vattenbrist. Vissa länder har genom lagstiftning klassificerat dricksvattenförsörjningen som »kritisk infrastruktur«. Det har bland annat Belgien, Finland, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och Österrike gjort. I Frankrike klassas all vattenförsörjning till över 200 000 personer som kritisk. I Danmark diskuteras frågan för närvarande. I de länder som har fastställt en prioriteringsordning ligger dricksvatten till medborgarna högst upp på listan. Eureau rekommenderar övriga medlemsländer att göra på liknande sätt.
Någon motsvarande lag finns inte i Sverige idag. Enligt Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) är det i huvudsak hushållen som prioriteras vid vattenbrist och nödsituationer. Det finns heller ingen lag som gör det möjligt att ställa tydliga krav på försörjningsförmågan för att upprätthålla samhällsviktiga verksamheter vid vattenbrist, oavsett om det är fred eller krig.
– Dricksvattenproducenter som försörjer fler än en kommun kan ge tydliga konkreta exempel där den politiska ledningen i de kommuner som saknar sjukhus kräver vatten till sina hushåll med stöd av LAV på bekostnad av andra kommuners försörjning till sjukhus och möjligheterna att upprätthålla liv. Det berättar Pär Aleljung, krisberedskapssamordnare, på avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på Livsmedelsverket.
– Vi kommer därför att i ett av våra projekt skapa en bild av behovet, och föreslå fortsatta åtgärder för att garantera dricksvattenförsörjningen till samhällsviktiga funktioner, säger han.
Många vattentjänstföretag tvingas att göra sitt yttersta för att klara vattenförsörjningen under torka, och hittills har de ofta klarat sig med kortsiktiga lösningar. De är dock de långsiktiga åtgärderna som är den stora utmaningen, och som kräver omfattande investeringar. Det handlar bland annat om investeringar i överföringsledningar mellan vattenverk, avsaltningsanläggningar och mångmiljonbelopp i euro för att förnya vattenledningsnätet.
Rent generellt har VA-sektorn i EU mycket stora investeringsbehov, och investeringar i ledningsnät är underprioriterade i många medlemsländer. Det tas därför upp i dricksvattendirektivet. Medlemsstaterna ska rapportera om läckage till kommissionen, som sedan kommer att sätta ett tröskelvärde för utläckage.
