Vad händer med inaktiverade bakterier när dricksvattnet distribueras till konsumenterna? Vi har vant oss vid att betrakta restprodukterna från klorering som föda för mikroorganismer på distributionsnätet, men är situationen densamma om vi istället använder UV-behandling som avslutande desinfektionssteg?
Dessa inte okontroversiella frågeställningar diskuteras i en artikel där författarna, i kontrast till flera andra vetenskapliga arbeten, konstaterar att bakterier som inaktiverats genom UV-behandling i liten grad förmår läka och därigenom återfår sin reproduktionsförmåga. Detta gäller oavsett om ljus finns tillgängligt så att fotokemiska processer kan ske eller inte. Däremot kan de inaktiverade mikroorganismerna utgöra såväl kolkälla som näring för tillväxt av andra mikroorganismer på distributionsnätet.
Artikeln är stringent och välarbetad om än inte alldeles lättläst, men den tar upp en viktig frågeställning när allt fler svenska vattenverk installerar UV-behandling som sista beredningssteg i processen, samtidigt som långtidsverkande desinfektion inte sällan slopas.
Undersökningen omfattar försök på två olika vatten: ett dricksvatten som uttagits efter flockning och sedimentering, men före avslutande desinfektion och filtrering och ett renat avloppsvatten där vattnet uttogs efter sedimentering, aktiv slambehandling och flermediafiltrering, men före den avslutande desinfektionen.
Vattnen steriliserades genom filtrering innan E. coli tillsattes, endera uppkoncentrerade och odlade från respektive vatten, eller inköpta stammar. Därefter belystes proverna med UV-ljus från lågtrycks- och mellantryckslampor med olika doser från relativt låga till höga, för dricksvattnen 400 – 600 och för avloppsvattnet 400 – 1 200 J/m2. Genom sofistikerade statistiska metoder lyckades man särskilja den normala efterväxten från tillväxt av läkta inaktiverade bakterier.
Det konstaterades att läkningen av inaktiverade bakterier generellt var låg oavsett om ljus fanns tillgängligt eller inte. Man såg heller ingen påtaglig skillnad mellan de olika UV-doserna. Däremot konstaterades en påtaglig efterväxt efter 48 timmar där inaktiverade bakterier sannolikt utgjorde en betydande källa till såväl kol som näringsämnen. Noterbart var också att efterväxten var lägre om mellantryckslampor istället för lågtryckslampor användes.
Kommentar: Av stor betydelse för en säker distribution är att vattnet som distribueras är biostabilt. I konkreta termer innebär det att lättnedbrytbart organiskt material om möjligt ska avlägsnas före distribution. Bland annat av detta skäl kan biologiska behandlingssteg införas på vattenverk. Om vattnet är biostabilt anses förutsättningarna vara goda för att långtidsverkande desinfektionsmedel inte ska behöva doseras. Detta förutsätter självfallet också att distributionsnätet är i sådan kondition att inläckage förekommer i ringa omfattning eller inte alls.
En avslutande klorering kan i detta sammanhang ha en kontraproduktiv funktion, eftersom kloret kan bryta ner stabila organiska föreningar och göra dem tillgängliga för efterväxt sedan kloröverskottet avklingat.
Att istället välja UV-behandling som avslutande desinfektionssteg anses vara ett mer tilltalande alternativ, eftersom denna behandling är mera skonsam och bara angriper mikroorganismernas reproduktionsförmåga. Resultaten från den här sammanfattade undersökningen ställer dock nya frågor som måste besvaras. Är det tillskott av kol och näringsämnen som erhålls från inaktiverade mikroorganismer tillräckligt för att öka potentialen för efterväxt på distributionsnätet?
Källa: Bohrerova, Z., Rosenblum, J, Linden, K. G. »Importance of Recovery of E. coli in Water Following Ultraviolet Light Disinfection«, Journal of Environmental Engineering, 141(6), 1 – 6, 2015.
Det här är en artikel ur nyhetsbrevet »Internationell VA-utveckling« som utkommer åtta gånger per år. Beställ ditt eget abonnemang: www.internationellva.se
