Olika VA-organisationer har olika materialval i ledningsnätet. Norrvatten utanför Stockholm och Sydvatten i Skåne har helt olika strategier när det gäller GRP- eller GAP-rör. I slutänden handlar väldigt mycket om läggningsarbetet och återfyllnadsmaterial.
Först var det tänkt som enbart ett reportage om hur Norrvatten och Sydvatten idag ser på valet av GAP-rör i respektive vattenledningsnät, där de båda VA-organisationerna gjort helt olika val. Så kom framtiden in i bilden och att VA-ledningar som läggs i dag ska ha målet att vara i drift i 150 år. I reportaget intervjuas de båda dricksvattenleverantörerna. Snart avgående VA-chefen i Nyköping berättar om en gammal vattenledning som fortfarande fungerar. En solglimt med sikte på år 2170, i dessa dystra tider.
GRP står för Glass fiber Reinforced Plastics. På svenska kallas GRP-röret för GAP-rör, Glasfiber Armerad Plast. GAP är ett kompositmaterial som består av tvåkomponents härdplaster som förstärks med glasfiber och som fyllmedel kan sand användas. Mängden fiber och fiberriktningar kan variera och detta påverkar de mekaniska egenskaperna. Härdplasten består vanligtvis av polyester. Sedan 2006 finns de europeiska standarderna EN 1796 (2013) för dricksvattenledningar och EN 14364 (2013) för tryck- och självfallsledningar till avlopp. Det finns två varianter av GRP-rör De vanligaste är centrifugalgjutna respektive lindade rör. Detta enligt Svenskt Vattens rapport Framtidens hållbara VA-ledningssystem SVU 18-10.
Cirkulation frågar Anders Jonsson, enhetschef Distribution på Norrvatten, om hur han ser på valet av GAP-röret som ingår i Norrvattens ledningsnät?
– Vi har använt det rörmaterialet, på den tiden benämnt som Hobas-rör efter tillverkaren, i första hand sedan 1989. Det har uppstått svåra problem med läckage och rörbrott. Vi har bara stora huvudledningar för matning till kommunerna och det får svåra konsekvenser vid driftavbrott, berättar Anders Jonsson.
Problemen nämndes redan när Cirkulation besökte Norrvatten för ett reportage om ett reliningsprojekt våren 2019 (Cirkulation 3/19).
– Just nu har vi problem med gamla GAP-rör. De spricker och förorsakar läckage. Anledningen är inte bara själva rörmaterialet. När vi gräver fram ledningen ligger det ofta sprängsten eller berg alldeles inpå. Dåligt utfört återfyllnadsarbete är många gånger orsaken till rörbrottet, säger byggledare Fredrik Pagmén.
Då är det knappast en fråga om ni kommer att välja GAP-röret i fortsättningen?
– Det stämmer, Norrvatten tog ett beslut 2011 att upprätta en strategi för samtliga GAP-rör i Norrvattens nät. I den kortsiktiga strategin beslutades att montera fjärrstyrda ventiler på sträckor med frekventa driftstörningar samt upprätta avbrottsmanualer, säger Anders Jonsson.
– I den långsiktiga strategin upprättades ett utbytesprogram för GAP-ledningar, där de sträckor som prioriteras högt ligger utmed vägar och järnvägar – sträckor där ett haveri bedömdes ge stora konsekvenser helt enkelt. På dessa sträckor byts ledningarna ut, i första hand till stål. Samtidigt gjorde vi en utredning för att visa var och hur felen hade uppstått. Exempel på fel var att rören under sent 80-tal och tidigt 90-tal blev förlagda direkt på bergspets och att återfyllning skedde med befintliga massor där storsten kunde hamna direkt mot röret. Ibland var avståndet från rörsida till berg för litet och det var omöjligt att få en korrekt fyllning och packning. Under dessa förutsättningar blir tryckslag och vibrationer på röret förödande. Kortfattat så blev inte GAP-rören förlagda korrekt. I dagsläget återstår cirka sex kilometer GAP-sträcka att åtgärda, berättar Anders Jonsson.
På frågan om att ledningar som läggs idag ska hålla i 150 år svarar Anders Jonsson att i Stockholm byggs det så mycket att det blir omläggningar av även nästan nya ledningar när gator och spårvägar ändras eller omläggs.
– Men rörkvaliteten har förbättrats och det ökar livslängden.
Återigen frågan om problemen vid rörläggning?
– En svår sak att besvara. Det har ju som sagt skett en utveckling av rörmaterialen men det gäller att säkerställa att rören anläggs korrekt. Att beställaren följer upp, kontrollerar och gör stickprov i byggskedet är jätteviktigt. Att säkerställa den långsiktiga kompetensen i branschen är oerhört viktigt.
Fördelarna med GAP-rör som under 1970 – 1990-talen framstod som ett självklart alternativ till stålledningar med hänsyn till framförallt korrosionsbeständighet och arbetsmiljö har alltså också visat sig medföra nackdelar med känslighet för kringfyllningsmaterial.
När Sydvatten i Skåne lade en ny och parallell råvattenledning från Bolmentunnelns mynning till pumpstationen vid Ringsjöholm för ett par år sedan så valdes GAP-rör men då med den lindade modellen, Norrvattens erfarenheter är av den centrifugalgjutna. Byggandet av den 2,5 mil långa ledningen var ett närmast unikt projekt, med svenska mått mätt, vad gäller såväl omfattning som kostnaden på 450 miljoner kronor. Lars Balkfors var projektledare. Även här var Cirkulation på plats för ett reportage; det var när bygget var halvvägs (Cirkulation 2/18).
Varför valde ni GAP-rören?
– Vi gjorde en grundlig utvärdering, men undersökte också hur andra hade gjort sina bedömningar i val av rörmaterial. Det är ju så med branschen att alla har olika förutsättningar när det gäller att välja rätt sort. Stora och små dimensioner, landsbygd och stadsmiljö och geologin avgör. Allt det gjorde att vi valde GAP-rören, trots att de hade dåligt rykte, främst de centrifugalgjutna. Vi var medvetna om att det förekommit läckor på den sortens rör. Därför har vi valt den andra sorten, den lindade modellen.
Det finns en hel del kostnadsmässiga fördelar men det gäller att göra arbetet grundligt, är Sydvattens filosofi.
– Det är i de stora dimensionerna som GAP- rören har kostnadsmässiga fördelar. Nackdelen är att de är ömtåliga och måste hanteras varsamt. Därför måste man vara väldigt noggrann med markbädd och att rätt sorts återfyllningsmaterial används. Det skiljer ju sig mellan rörsorterna och det ska man vara medveten om vid projektering. Sedan är det viktigt att entreprenören går att lita på och att samarbetet fungerar, framhåller Lars Balkfors.
Sydvatten använde sig av totalentreprenad, så kallad Partnering.
– Det ger ju många delar i ett så här stort projekt. Vissa delar var bättre, andra sämre. Fördelen var närheten till entreprenören, att ha ett nära samarbete, till exempel för att skapa förståelse för hur viktigt det är hur man hanterar rören. Med partnering har man klart bättre förutsättningar att nå ett bra resultat. Definitivt.
Ett exempel på hanteringen under bygget var att rören besiktigades efter varje transportmoment. Inte minst rörändarna betraktades som känsliga för till exempel stötar. En del såna skador upptäcktes men de var inte så allvarliga att rören behövde kasseras även om det förekom att skadade bitar kapades bort.
Nu efteråt, hur har det fungerat?
– Alldeles utmärkt de här 1,5 åren rörledningen har varit i drift.
Så till frågan om att de rörledningar som idag läggs ska hålla i 150 år. Det har visat sig att själva läggningsförfarandet har förorsakat stora problem under drifttiden. Vad anser du?
– Jag stöder helt och fullt att det är viktigt att ha kompetenta rörläggare, till hundra procent. Jag är positiv till certifiering av anläggare, det är en del i att säkerställa att vi har kompetens i gropen, säger Lars Balkfors.
Han nämner som avslutning att garantitiden för utförda jobb kanske borde vara en diskussionsfråga och konstaterar att tio år inte förslår långt under 150 års beräknad drifttid.
I Svenskt Vattens rapport »Framtidens hållbara VA-ledningssystem« framhåller författarna Trafikverket som ett gott exempel där entreprenören ansvarar för både projektering och utförande. De anser att den modellen bör öka även i VA-sammanhang. Riksrevisionsverket har dock nu i oktober 2020 visat att deras upphandlingar tyvärr inte fungerat effektivt med stora kostnadsöverskridningar som följd.
Det som tydligt framgår av intervjuerna och från många andra håll är att det har funnits brister i själva nyanläggningsdelen av ledningsnätet. Målet att VA-ledningar som läggs idag ska vara i drift i 100 – 150 år, alltså fram till år 2170, berörs också i Svenskt Vattens rapport om framtidens ledningssystem.
»Orsakerna till haverier tror man har varit en kombination mellan bristande rörkvalitet, bristande mottagningskontroll, handhavandefel vid rörläggning och återfyllning samt tryckslag vid drift. Det är hårda ord från de intervjuade – både kommunfolk och konsulter.«
För att få en tredje röst pratar vi med VA-chef Mats Lindberg som började i Nyköpings kommun 1974. Nu är det snart dags att lämna över taktpinnen till en ny VA-chef.
– På den tiden var det Gatukontoret som ansvarade för gata, park, renhållning och VA. Gatukontoret bestod av en arbetsavdelning som skötte drift, underhåll och nyanläggning. VA-avdelningen utförde alla jobb normalt, men under hårda vintrar var det viktigt att även sysselsätta gatu- och parkfolket och då blev det VA-jobb i stället.
På frågan om vad rörläggarna tyckte om det svarar Mats Lindberg.
– Det är klart att det kändes. Det fanns ju yrkesstolthet. Man skiljde till och med på vanliga rörläggare och vattenrörläggare där lagbasarna hade ansvar för att läggningsanvisningarna följdes. Då tog det fem år att bli fullgod yrkesarbetare.
Det var alltså viktigare för kommunen att ha full sysselsättning året runt än att kräva erfaret yrkesfolk för att bygga vatten- och avloppsledningar?
– Dessutom krävs det mer kompetens och erfarenhet att bygga under svåra förhållanden som exempelvis vintertid.
För VA-kollektivet innebar det ökade kostnader och en sämre slutprodukt.
– En förändring kom under senare delen av åttiotalet med ökade krav på nya metoder. Bättre material kom ut på marknaden. Kontrollfunktioner, som filmning och nivåmätningar började tillämpas, säger Mats Lindberg.
Åter till dagens rörläggning. Vad tycker du är viktigt för att uppnå målet 150 år i drift?
– Det absolut viktigaste är kunniga beställare och kvalificerade entreprenörer med yrkesskickliga medarbetare. Det finns ju diplomutbildning för rörläggare. Alla våra egna i Nyköping har den utbildningen. Sedan slarvas det en del bland vissa entreprenörer samtidigt som det finns många duktiga som uppfyller kraven från beställaren. Fortsätter slarv och fusk, beroende på dåliga upphandlingar måste kontrollfunktionen förstärkas för att få hållbara VA- anläggningar. Det förutsätter upphandlingar där vi kräver mer kvalitet och inte bara pris som utvärdering.
Så till den utlovade solskenshistorien. I Nyköping anlades en 225 mm gjutjärnsledning 1894 i den gata som fram till 1960-talet var Riksettan (E4). Trots tung trafik har den hållit fram tills nu.
Vad säger Mats Lindberg, kommer ledningen att fortfarande vara en del av Nyköpings vattenledningsnät om tjugofyra år? I så fall har den uppfyllt dagens krav på hållbarhet i 150 år.
– Ja, det tror jag. Visserligen har den relinats på ett par ställen, men det var inte på grund av läckage utan i samband med ombyggnad av gatan.
