Genom att använda risk- och sårbarhetsanalyser (RVA) som en lins, undersöker forskare vid Örebro universitet risk-kommunikation vid svenska kommuner genom att jämföra resonemang hos säkerhetsansvariga kontra kommunikationsansvariga på kommunerna. Vägledningen för de två yrkesgruppernas samarbete är bristfällig. En slutsats är att de säkerhetsansvarigas logik ofta har företräde, vilket har implikationer för effektiviten i risk-kommunikationen.
Offentlig sektor har ett särskilt ansvar att kommunicera risker till olika intressenter, inklusive medborgarna. Detta för att allmänhet, företag och andra ska kunna värdera risker och vidta lämpliga åtgärder som minskar sårbarhet och risker, inför till exempel översvämningar.
Den praktiska risk-kommunikationen på kommunal nivå förutsätter ett visst samarbete mellan olika yrkesgrupper. Studien intresserar sig för gapet mellan akademiska teorier och den praktiska implementeringen av risk-kommunikation i offentlig miljö. Detta genom att fokusera på att jämföra säkerhetsansvarigas och kommunikationsansvarigas professionella logik när det gäller risk-kommunikation.
Huvudfrågorna för studien är; vilka olika typer av: Vilka olika aspekter av riskkommunikation anser olika professioner vara viktiga? Hur förhandlar professionerna med sina olika roller sina uppgifter och legitimerar sitt arbete i relation till riskkommunikation? Hur påverkar olika professionella perspektiv hur de olika riskaspekterna kommuniceras?
Bakgrund
Tidigare kommunikationsforskning har slagit fast att det finns stora variationer när det gäller kommunikationsstrategier mellan olika kommuner Sverige. Forskarna tar upp en studie (Boholm, Boholm och Prutzer 2017) där intervjuer genomfördes med kommunala säkerhetssamordnare för att utforska kommunernas förhållningssätt till riskkommunikation i samband med deras arbete med RVA. Den studien belyser betydande variationer i den interna praxis och externa kommunikationsstrategier som används av kommuner för att informera och engagera invånarna om potentiella risker. Medan vissa kommuner aktivt var engagerade i att nå ut till invånarna och involvera dem i RVA-processen, valde andra att helt enkelt publicera den färdiga risk- och sårbarhetsanalysen på kommunens officiella hemsida. Intressant nog beslutade vissa kommuner att inte göra analysen tillgänglig för allmänheten, med hänvisning till potentiella säkerhetsproblem. Besluten var alltså helt olika beroende på strategi i den aktuella kommunen.
Studien
Forskarna bygger studien på en komparativ design för att kunna jämföra uppfattningar och erfarenheter i olika personalkategorier. Den bygger på intervjuer med respondenter från ett urval av kommuner i olika storlekar som har det gemensamt att de har någon sorts hotbild, till exempel hög översvämningsrisk eller ett större antal kritiska industrianläggningar.
Säkerhetsansvariga argumenterar i intervjuerna för att säkerhet och motståndskraft styrs av lagstiftning, vilket ger legitimitet för deras ställningstagande och åtgärder. Kommunikationsansvariga har inte det stödet. Istället vilar de tyngre på relationen med invånarna för legitimitet. Deras ställningstagande och åtgärder är låst till deras förmåga att kommunicera och interagera med befolkningen. Säkerhetsperonalen vill agera uppifrån och ner, kommunikatörerna vill bygga ett plattare kommunikationsutbyte med ömsedigt engagemang. De olika utgångspunkterna leder till olika synsätt på RVA-processen. Kommunikationscheferna får en mycket lösare bindning till processen.
I slutänden handlar kommunikatörernas uppdrag mer om att implementera, adoptera och koordinera kommunikationsstrategier och åtgärder, i relation till risker som redan är identifierade i RVA-strategin.
Ett exempel på motsättningar mellan yrkesgrupperna som måste hanteras är synen på säkerhetsfrågor; en är om RVA ska vara publikt tillgänglig, där säkerhetspersonal oftare tenderar till att vilja hålla delar av informationen hemlig, medan andra argumenterar för att kommunicera så mycket som möjligt så att andra intressenter kan agera på bästa sätt. Kommunikatörerna står oftare för öppenhet och transparens även inom risk-kommunikation.
Synen på kommunikation skiljer sig också åt. Säkerhetspersonalen tenderar att vill ge rationella instruktioner som ska leda till förändrat beteende hos mottagarna. Kommunikatörerna ser inte att det ändrar några beteenden att enbart skicka ut information. Bra informationskampanjer kan med deras synsätt peka mottarnaa i rätt riktning men det är inte på det sättet som säkerhetssidan vill arbeta generellt.
Slutsatser
Genom att se olikheterna i olika yrkesgruppers professionella logik, kan spänningar i RVA-arbetet minskas och invånare och intressenter kan få bättre kommunikation och rådgivning. Studien visar på ett hierarkiskt överläge för säkerhetspersonalen och ett begränsat inflytande för kommunikörerna som ska stå för informationsinsatserna.
Källa: Linn Rabe, Hogne Lerøy Sataøen, Rolf Lidskog, Mats Eriksson. Making risk communication in practice: dimensions of professional logics in risk and vulnerability assessments. Journal of Risk Resarch, DOI: 10.1080/13669877.2024.2328199
