För 50 år sedan, 1972, fick jordens mest betydelsefulla kultur- och naturarv ett helt nytt bevarandeskydd genom att FN:s Världsarvskonvention antogs. Ett världsarv är ett unikt fornminne som ska vittna om människans eller jordens historiska utveckling.
Det är FN-organisationen Unesco som upprätthåller listan över världsarv. Det finns över 1 100 världsarv fördelade på 167 länder. I Sverige är till exempel Gammelstads kyrkstad i Luleå och Hällristningarna i Tanum upptagna men även industriella anläggningar som Grimeton radiostation i Halland.
Ett antal världsarv har koppling till vattenbyggnadskonst. Följ med på en jorden-runt-resa i vattnets tecken!
År 2 500 f.Kr.: Mohenjo-Daro (Pakistan).
Staden som i vår tid har fått namnet »De döda männens kulle« (möjligen ursprungl. Kukkutarma) anlades omkring 2500 f.Kr. Med sina 35 000 invånare var den ett av de största samhällena i dalen längs floden Indus och en av världens första etablerade civilisationer. Staden karakteriseras av ett välplanerat gatunät och ett för sin tid avancerat vatten- och avloppssystem som i stort sett varje hus var anslutet till.
Här fanns också ett stort antal offentliga brunnar, en tempel-liknande bassäng samt en byggnad med ett underjordiskt värmesystem (för varma bad?). Alla dessa arkeologiska pusselbitar tyder på att kontrollen av vatten var ett mycket viktigt, kanske rentav heligt inslag i civilisationen. Staden raserades och byggdes upp på nytt minst sju gånger. Varför den slutligen hastigt övergavs omkring 1900 f. Kr. är fortfarande dolt i forntidens dunkel.
Världsarv sedan: 1980.
År 500 f.Kr. – 79 e.Kr: Pompeji & Herculaneum (Italien).
År 79 drabbades städerna Pompeji och Herculaneum av vulkanen Vesuvius fruktansvärda utbrott. Aska och lava kom att täcka allt från bostäder och teatrar till restauranger och affärer, men även stadens elaborerade vattensystem. Än idag är en stor del av området outgrävt, men hittills har man frilagt ett mycket stort antal offentliga brunnar (ofta i form av stenskulpturer med monterade kranar), badanläggningar, vattenledningar och privata fontäner. Pompeiis vattentillförsel tryggades genom en 40 km lång akvedukt som löpte till staden från de omgivande bergen.
Från en stor täckt reservoar, castellum aquae, leddes vattnet i blyrör under stadens trottoarer och vidare till mindre vattentankar av bly, varifrån det nådde stadens offentliga och privata kranar. Spillvatten lämnade hushållen via ett utsläpp i gatunivå, vilket spolade gatorna rena från skräp innan vattnet strömmade vidare ut i floden Sarnus (idag Sarno, Europas mest förorenade flod).
Världsarv sedan: 1997.
År 98: Segoviaakvedukten (Spanien).
Den vackra staden Segovias historia är gammal och kulturellt mångfärgad. Morer, visigoter, kelter och rentav neandertalare har haft sin boplats här, men det var romarna som konstruerade det byggverk som har satt staden på världsarvskartan: dess akvedukt. Det tvåtusenåriga mästerverket restes för transportera vatten från floden Fuenfrías källa i Guadarramabergen, 17 kilometer bort, och når vid Azoguejotorget i stadens centrum den imponerande höjden av 28,5 meter.
Konstruktionen består av enkla och dubbla valv som bärs upp av kraftiga pelare. Enligt gammal spansk tradition var det djävulen själv som byggde akvedukten under en enda natt efter att ha slagit vad med en liten flicka som var trött på den långa väg hon dagligen tvingades gå för att hämta vatten.
Världsarv sedan: 1985.
År 500 f.Kr – 300 e.Kr.: Shushtars hydrauliska system (Iran).
Den persiske storkonungen Darius I levde under 500-talet f.Kr. och är berömd för att ha grundat det persiska riket. Han inrättade skatteväsen, byggde vägar och postsystem och präglade mynt och lät också resa ett magnifikt palats i staden Susa (delvis bevarat på Louvren i Paris).
På uppdrag av Darius anlades också två nyskapande kanaler från floden Karun till »sommarhuvudstaden« Shushtar i dagens sydvästra Iran. En av dem, Gargarkanalen, används än idag. Kanalerna utvecklades under de kommande århundradena till ett avancerat hydrauliskt system som bland annat innefattade bevattning av jordbruk, en försvarsanläggning, vattenkvarnar, fiskodling, transportvägar samt ett unikt dricksvattensystem via underjordiska kanaler, ghanater, av vilka spår finns kvar än idag.
Världsarv sedan: 2009.
År 532 – 542 Yerebatancisternen (Istanbul, Turkiet).
Den välbevarade vattenreservoaren, även kallad »Det sjunkna palatset«, har en kapacitet på omkring 80 000 kubikmeter. Dess tak hålls uppe av 336 nio meter höga marmorpelare. Den bysantinske kejsaren Justinianus lät bygga anläggningen i mitten av 500-talet för att trygga vattentillgången i staden Konstantinopel.
Efter att staden 1453 belägrades och senare erövrades av det Osmanska riket, kom cisternen att försörja det enorma Topkapipalatset, byggt 1459, och dess inneboende sultan (samt dess bageri, sjukhus, moské, harem m.m.) med vatten. Yerebatancisternen ingår i Istanbuls världsarvsklassade historiska centrum och dess exempel på enastående bysantinsk och ottomansk arkitektur.
Världsarv sedan: 1985.
År 1063 – 1083: Rani Ki Vav (»Drottningens badkar«, Patan, Indien).
Udayamati, hustru till kung Bhima I av Chaulukya (ung. dagens Gujarat), var en aktiv drottning med intresse för arkitektur både ur estetisk och praktisk aspekt. Hon såg bland annat till att en ny vattenreservoar konstruerades i Anahilapataka (dagens Patan), då hon ansåg att den gamla fungerade dåligt, och beordrade anläggandet av Rani ki Vav, ungefär »drottningens badkar« intill Saraswatis flodbankar. Utformat som en form av inverterat tempel, anses det vara världens främsta exempel på vattnets helighet inom hinduismen.
Bassängen är 65 meter lång, 20 meter bred och 28 meter djup och är byggd i sju trappformade nivåer som omges av stenpaneler med 1 500 skulpturer med religiösa, mytologiska och folkliga motiv. Under en av Saraswatis många översvämningar kom Rani ki Vav att fullständigt begravas i sediment och återupptäcktes först på 1890-talet.
Världsarv sedan: 2014.
År 1416: Augsburgs vattenhanteringssystem (Tyskland).
Augsburg har en så lång relation till hanteringen av vatten att dess exakta ursprung är oklart, men att staden (då Augusta Vindelicum) anlades av de hydrauliskt framstående romarna under åren före Kristi födelse är förstås en god ledtråd. I världsarvsutnämningen ingår hela 22 vattenrelaterade komponenter.
Vid sidan om ett omfattande nätverk av kanaler, som redan 1545 strikt separerade dricksvatten (källvatten) och processvatten (flodvatten), är också Röda portens vattenverk (Rotes Tor) från 1416 anmärkningsvärt – det är Tysklands och troligen hela Mellaneuropas äldsta vattenverk. Här finns även Tysklands äldsta vattentorn, ett (numera nedlagt!) vattenkylt slakteri från tidigt 1600-tal, som byggdes rakt över en av kanalerna, samt tre så kallade praktfontäner från 1594-1602.
Världsarv sedan: 2019.
År 1555 – 1572: Fader Tembleques hydrauliska system (Mexiko).
Franciskanermunken Francisco av Tembleque var nog törstig när han predikade för lokalbefolkningen i byn Otumba (idag Estado de Mexico) efter att ha anlänt till »Nya Spanien« 1542. Regionen var känd för sitt torra landskap och ogudaktiga brist på vatten. Men fader Tembleque, som kom från Spaniens dåvarande huvudstad Toledo, hade en idé.
Med sin egen nedärvda känsla för hydraulisk ingenjörskonst och lokalbefolkningens kännedom om traditionella byggtekniker, bland annat användandet av adobe, drog han igång det projekt som skulle resultera i den spanska kolonialtidens viktigaste byggverk inom hydraulisk ingenjörskonst i Amerika. Den 48 kilometer långa akvedukten, som har en förgrening på 10 kilometer vilken även ledde vatten till byarna Zacuala och Zempoala, är som högst hela 39,65 meter hög, och utgör ett mycket intressant exempel på det kulturella kunskapsutbytet mellan europeisk och mesoamerikansk byggkonst.
Världsarv sedan: 2015.
1600-talet: Fasilides simbassäng (Gonder, Etiopien).
Från 1200- och fram till 1600-talet var Etiopiens ledare ofta på resande fot. När den kejserliga kronan bytte ägare, bytte makten också geografiskt lokus. Det var först 1636 som kejsaren Fasilides bestämde att staden Gonder skulle etableras som permanent huvudstad i riket. Det kejserliga bostadskomplexet Fasil Ghebbi inkluderade sex större byggnader med tillhörande annex, en 900 meter lång omgärdande mur med tolv portar och tre broar samt det så kallade »Fasilides bad«, vilket idag är en av Etiopiens heligaste platser.
För att ta sina rituella bad lät kejsaren anlägga en fyrkantig bassäng med ett mindre palats på två våningar i mitten. Vattnet till badet avleddes från den närliggande floden Qaha. Än idag samlas varje år under festivalen Timkat hundratals män för att doppa sig i bassängen till minne av Jesu dop i floden Jordan. Fasil Ghebbi var bas för Etiopiens regering fram till 1864 och har idag omkring 20 palats, dekorerade kyrkor och såväl offentliga som privata byggnader. Fasilides bad restaurerades 2001 med hjälp av norsk finansiering.
Världsarv sedan: 1979.
År 1920: Woudagemaal ångpumpstation (Lemmer, Nederländerna).
Hela 40 procent av Nederländernas yta ligger under havsnivån. För ett land med omkring 1 000 kilometer kust är det ett överhängande problem. Redan för hundratals år sedan byggde man långa rader av väderkvarnar i regionen Friesland för att genom ett nätverka av kanaler pumpa vatten från odlingsbar mark till omgivande floder och vidare ut i (den numera dränerade) havsviken Zuiderzee och Waddenzee (Vadehavet). Kraftiga översvämningar under 1800-talet tydliggjorde att kvarnarna inte längre räckte till för att hålla frisiska fötter torra, och man satte igång att konstruera världens största och mest kraftfulla ångdrivna pumpstation: Woudagemaal.
Pumpstationen invigdes 1920 och drevs av ångturbiner fram till 1967, då man byggde om anläggningen till att gå på olja, varvid den då nybyggda Hooglandgemaal kom att överta Woudagemaals roll. Idag tas Woudagemaal bara i drift under extremt högvatten, vilket fortfarande sker ett par gånger per år. Stationens ångmaskiner kan då pumpa ut 6 miljoner kubikmeter vatten per dag.
Världsarv sedan: 1998.
