EU:s ramdirektiv för vatten har gått in i tonåren. Mer än 13 år har passerat sedan vattendirektivet antogs, ett direktiv som under sin barndomsperiod blev uppfostrat till att åstadkomma god ekologisk status i Europas söt- och kustvatten. Detta är numera välkänd skåpmat inom det europeiska vattensamhället. Det som är mindre känt och definitivt sämre förankrat i många länder är den konsultations- och justeringsprocess av EU:s vattenpolitik som ägde rum under 2012. Denna revisionsprosess föranledde antagandet av strategin A Blueprint to Safeguard Europe´s Water Resources, ”en strategi för att säkra att nog vatten av god kvalitet är tillgänglig för att möta behoven hos folk, ekonomi och miljö”. Vilka konsekvenser kan denna nya strategi få för vattenförvaltningens fokus i Europa?
Vattendirektivet från 2000 introducerade på bred europeisk front en gemensam styrningsmetodik där kungstanken var att vatten ska förvaltas med grund i avrinningsområden och att alla påverkansfaktorer och sektorer ses i samanhang. Målen med vattendirektivet är många. Själva bildandet av förvaltningsramen på EU-nivå och nationellt är det övergripande syftet. Det som EU-kommissionen lade störst vikt vid under direktivets barndom var dock otvetydigt målet om att alla (yt)vattenförekomster ska nå eller behålla minst god ekologisk status.
