En gång flödade näringsämnen via våra avloppssystem ut i sjöar och vattendrag. Syrebrist och övergödning blev följden. Ju mer näringsämnen desto värre. Tidens lösen blev att bygga reningsverk för att skilja av föroreningarna och bringa dem någon annanstans. Vid samma tid rullade T-fordar och hästskjutsarnas antal minskade. Det var också bra på sin tid.
VA har fortsatt på den inslagna vägen. Med alltfler raffinerade metoder avskiljs och destrueras de eländiga näringsämnena, ofta med ökande insatser av kapital, råvaror och energi. Ju mer näringsämnen man får till skänks i inkommande rör, desto mer bekymmer och resursinsatser. Allt drivet av myndighetsvillkor som mest handlar om utsläppsgränser, men sällan om hur mycket resurser som får förbrukas eller vart det avskiljda materialet ska ta vägen och utan positiva incitament. Bland de mesta resursförstörarna återfinns frapperande ofta de så kallade småskaliga och naturnära lösningarna.
