Det här är en artikel ur Cirkulation 2006 publicerad vid 10-årsminnet av tsunamikatastrofen. Många människor på Sri Lanka som fått sin tillvaro sönderslagen bor efter ett år fortfarande i tillfälliga skjul eller till och med i tält. Varför går det inte att lösa problemen snabbare och bättre?
Av: Erik Winnfors Wannberg
Återuppbyggnaden av de tsunamidrabbade landområdena på Sri Lanka har pågått i över ett år. Den unga mamman Agelaswary fick hela sin hemby förstörd när tsunamin krossade östkustens stränder. För henne har det senaste året bestått av väntan. Hon bor med sin familj i ett läger tillsammans med 21 andra familjer. Varje familj har ett rum med betongolv i huslängor av korrugerad plåt. De delar på ett kök och ett duschutrymme på gårdsplanen. Det är det tredje tillfälliga boendet de lever i sedan deras hus vid stranden blev förstört. Och nu börjar tålamodet tryta. Agelaswary vill bara ha en enkel sak.
– Ett eget, permanent hus där vi kan få bo för oss själva.
Terje Heggernes arbetar i Sri Lankas huvudstad Colombo. Han är ansvarig för Forut Sri Lankas utvecklingsarbete på ön. Forut är långt ifrån den största av de 150 organisationer som arbetar i landet efter tsunamin, men till skillnad från de flesta andra har Forut funnits på ön i årtionden och har en bred lokal förankring. Terje har lärt sig att utveckling och bistånd både kan ta lång tid och vara krångligt.
– Det är inte alltid så att de uppenbara och logiska lösningarna är möjliga. Om det till exempel gäller en skola så måste Forut helst ha ett engagemang i området först. Vi måste värdera insatserna långsiktigt och följa en strategi, säger Terje Heggernes.
Han menar också att det kan vara bra att saker och ting tar tid. Samtidigt håller han med om att koordineringen av insatser efter tsunamin varit svår.
– Direkt efter tsunamin kom 300 organisationer hit. Nu har ungefär hälften åkt hem. De var här och gav nödhjälp. De som är kvar är mer långsiktiga, säger Terje Heggernes.
Forut har inte haft någon stor verksamhet på östkusten tidigare utan har etablerat sig där under 2005. Organisationen har ansvaret för att bygga en del hus och förskolor, se till att vattenförsörjningen fungerar i några områden och en hel del annat när det gäller infrastruktur.
Men samtidigt är det viktigt att få en utveckling i området – att bara skänka den materiella delen kan vara en återvändsgränd. Därför är arbete med att utveckla hushållsekonomin och småföretagande i så kallade själv-hjälpsgrupper eller plantering av cashewnötsträd i buffertzoner minst lika viktiga.
En stor utmaning för Forut och andra organisationer i det dagliga arbetet gäller den politiska konflikten på ön. Alla organisationer har utrymningsplaner beredda för sin utländska personal om ett inbördeskrig skulle bryta ut. Byråkratin stjäl mycket tid. Det är de lankesiska myndigheterna som har ansvar, tilldelar mark för husbyggnation, koordinerar vattenförsörjningen och så vidare.
– Forut kan inte bara gå in och göra saker hur som helst, påpekar Terje Heggernes. Något han också tycker är bra även om väntetiderna kan bli frustrerande.
I november fick Forut äntligen besked om var de kan bygga nya bostäder åt de 22 familjerna i det tillfälliga lägret. Nya lagar säger att strandzonerna inte får bebyggas – och många vågar inte bo där heller. Därför ligger marken långt från havet.
Samtidigt innebär det lång väg till jobbet för dessa fiskarfamiljer och det finns ingen bra vattenförsörjning löst för området. Ständigt nya situationer att lösa men förhoppningsvis ska Agelaswary och hennes familj snart få flytta in i sitt nya hem.
Ursprungligen publicerad 20060208
