Fransk standard kräver att 90 % av utsläppsvärdena för suspenderade ämnen understiger 30 mg/L och för BOD5 35 mg/L i småskaliga avloppsanläggningar. Denna franska studie jämför insamlade resultat från 231 anläggningar under sex år och kopplar resultaten till anläggningstyp.
Av: Jörgen Hanaeus
I Frankrike var standardlösningen för små avlopp år 2000 en slamavskiljare plus infiltration eller sandfilter. Dessa är ännu tillåtna. Från 2009 finns möjlighet att få andra system godkända på nationell nivå med kraven att 90 % av utflödet ska ha suspenderade ämnen < 30 mg/L och BOD5 < 35 mg/L. 231 sådana anläggningar har provtagits 2011-2016. Provsvaren visade en heterogen bild, varför ett statistiskt angreppssätt med medianvärden och en lin-logmodell användes och där anläggningarna indelades i typgrupper.
Fyra av 21 olika anläggningstyper visade susp-koncentrationer < 10 mg SS/L medan fyra andra typer gav värden över tillåtna 30 mg SS/L.
Artikeln
Små avlopp i Frankrike utfördes länge med slamavskiljare plus markinfiltration eller sandfilter och dessa accepteras fortfarande. I september 2009 tilläts marknadsföring av andra system som godkänts på nationell nivå i Frankrike. De ska ha klarat EU-proceduren NF EN 12566-3 samt de franska kvalitetskraven: 90 % av utflödet ska ha en halt suspenderade ämnen < 30 mg/L och BOD5-värden < 35 mg/L, dessutom får inget prov visa mer än 85 mg/L susp. ämnen eller > 50 mg/L BOD5. 63 producenter har fått godkännande sedan dess och levererar anläggningar till nya brukare och systemrenoverare.
Denna studie är ett tidigt försök till utvärdering av vattenkvalitén från sådana småskaliga anläggningar i drift i Frankrike och för högst 20 PE.
Material och metod
Från 2011 till 2016 togs 1448 prov från 246 anläggningar; alla med någon biologisk process och med visad effekt avseende behandling av kommunalt avloppsvatten.
Anläggningarna delades in i tre huvudgrupper: 1) Biofilmanläggningar på finmaterial (slamavskiljare före och filter med sand, våtmark (konstruerad) eller adsorbenter (zeoliter, kokosnötfibrer, tallbark) 2) Dränkta biofilmanläggningar (slamavskiljare, fasta eller rörliga filmytor, eftersedimentering) 3) Aktivslamanläggningar (för- och eftersedimentering, slamåterföring) med undergrupperna: a) Ingen försedimentering b) efterföljande filtrering och c) SBR.
Fyra tolkningsgrunder för utfallet följdes: 1) behandlingssystemet (3 grupper med undergrupper, totalt 21 olika system), 2) belastningen (beräknad; låg < 30 % av dimensionerande, hög > 70 % av dim.) 3) anläggningens ålder 4) provtagningsförfarandet.
Vid urval av faktiska anläggningar att provta användes följande kriterier: 1) korrekt anläggning enligt gällande normkrav, 2) fastigheten ska vara ägarens huvudsakliga bostad, 3) enbart hushållsavloppsvatten behandlas, 4) tillgänglig provtagningspunkt och 5) ägaren vill delta.
Således analyserades 1286 prover från 231 anläggningar. Av dessa hade 30 % servicekontrakt för anläggningen. Störst till antalet (48 %) var anläggningar i grupp 1 ovan, därefter grupp 2 (30 %) och grupp 3 (22%).
Från utfallet av halterna suspenderade ämnen framgick att dessa inte var normalfördelade, utan resultaten (varav en del underskred detektionsgränsen) infogades i en lin-log modell för medianvärdena.
Resultat
För de 21 systemen blev medianvärdena 17 mg SS/L, 8 mg BOD5/L och 85 mg COD/L med påtagliga skillnader inom och mellan de tre systemgrupperna, t ex SS-halter: medianvärden mellan 5 och 120 mg/L.
Gruppen biofilmssystem på finare material gav de bästa värdena med medianvärdena 15 mg SS/L och 8 mg BOD5/L vid en belastning nära den dimensionerande. Aktivslamsystemen gav de högsta värdena: 64 mg SS/L och 38 mg BOD5/L.
Belastningsnivån gav som väntat högre värden på halterna i utgående vatten; 1,6-2,3 ggr högre vid hög belastning jämfört med medelbelastning enligt kriterierna ovan.
Den konstruerade våtmarken gav bäst partikelvärden i den första gruppen med 5 mg SS/L (median) följd av biofilmssystem plus finpartikelfilter (9 mg SS/L). Beträffande COD-utsläpp var den senare lägst med 35 mg/L med våtmarken som tvåa i gruppen med 50 mg/L.
För gruppen 2 blev dränkta biofilter med biomassa på fasta ytor framgångsrikast med 5 mg SS/L och 57 mg COD/L.
För aktivslamsystemen lyckades SBR-systemen bäst med 18 mg SS/L och 58 mg COD/L. Sämst utfall (av alla undersökta) hade aktivslamsystem utan försedimentering med 133 mg SS/L och 245 mg COD/L.
Slutsatser
Av de fyra system som lyckades bäst kom tre från gruppen biofilm på finkornigt material, varav en konstruerad våtmark, och en från gruppen dränkta biofilter. Fyra (andra) system hade värden som överskred standardgränsen 30 mg SS/L. Mellanliggande 13 system gav utloppshalter mellan 12 och 26 mg SS/L samt mellan 63 och 125 mg SS/L. (Alla är medianvärden).
Författarna menade att då endast 4 av 21 system gav goda resultat och att 80 % av de studerade systemen var mindre än fyra år gamla gav utfallet upphov till viss oro.
Källa: Olivier, L.1), Dubois, V.1), LeGat, Y.2), & Boutin, C.1) (2019): Statistical analysis of the effluent quality of 231 on-site sanitation facilities in France monitored during a 6-year period. Water Science & Technology, 80.2, pp 203-212.
Författarna från:
Irstea, UR REVERSAAL, 5 rue de la Doua, CS 20244, F-FEFCC453-0D34-49A9-B3D2-EDDDA3657867 Villeurbanne Cedex, France
Irstea, Heritage management of water-related infrastructures Unit, 50 avenue de Verdun, 33612 Cestass, France
Kontakt: catherine boutin@irstea.fr
