Två finska forskare har studerat prissättning av VA-tjänster ur ett kundperspektiv med fokus på sociala värden som rättvisa och skälighet. Slutsatserna är intressanta för kommunala beslutsfattare, VA-förvaltningar och vattentjänstföretag.
Av: Erik Winnfors Wannberg
Målsättningen med studien har varit att analysera rättvisan i prissättning när det gäller VA-tjänster. Artikelförfattarna har själva ett resonemang om det lite svåröversatta finska ordet ”sopvia” som använts som utgångspunkt i intervjuer. I den engelskspråkiga artikeln översätts det till ”fair” men det verkar ligga lite i gränslandet mellan rättvist/skäligt/rimligt.
De finska forskarna Heino och Takala har varit intresserade att fylla ut ett tomrum de anser finns när det gäller forskning kring prissättning inom VA, nämligen människors orationella och känslomässiga förhållande till vatten. Resultaten visar också att människor inte bara är rationella konsumenter av en allmännyttighet, utan också har känslomässiga band till VA-verken och kommunalt beslutsfattande som måste tas hänsyn till vid prisstrategierna.
Den generella attityden till VA-verken är förtroendefullt och förstående om sättet det drivs på och det kommunala beslutsfattandet upplevs som skäligt, och i motsats till det, är attityden oförstående och negativ om driften och det kommunala beslutsfattandet upplevs som orättvist.
Det här är aktuella frågor som många VA-verk måste ta hänsyn till när ökande krav ställer krav på taxeökningar. Rättvisa och skälighet är mjuka faktorer som kräver uppmärksamhet.
Bakgrund
Vattentjänster har en speciell kollektiv dimension som handlar om det gemensammas bästa och som skiljer dem från andra offentliga tjänster. Det gör att det finns en särskild etisk sida i beslutsfattande och utveckling kring vattentjänster där det inte är tillräckligt att enbart uppfylla aktuell lagstiftning. Dessutom har verksamheten ett naturligt monopol som innebär att alla kunder/invånare inom driftområdet måste få sina tjänster rättvist och utan diskriminering.
Med ökande krav och investeringstryck används ökande VA-taxor som finansieringsverktyg. Heino/Takala menar dock att prissättning av vatten inte strikt kan följa en marknadsekonomisk modell.
Förutsättningar och metod
Det finns cirka 1 500 VA-verk/vattentjänstföretag i Finland och strukturen för prissättningen varierar men vanligt är att det finns en anslutningsavgift, en fast avgift och en eller flera rörliga avgifter. Många tar dessutom betalt för till exempel dagvattenhantering. Allt ska ske med full finansiering.
Forskarna har använt en metod som de själva beskriver som semi-strukturerad. Det rör sig om en kvalitativ studie där det är svårt att dra några kvanititativa slutsatser alls eftersom intervjuerna inte följt fast mallar utan snarare rört sig runt några fasta utgångspunkter i samtalen med respondenterna. En nyckelfråga i varje intervju handlade om skäligt/rättvist (”sopiva”) pris för kranvatten.
74 intervjuer har genomförts i 11 olika finska kommuner med invånarantal från 8 000 – 105 000. Respondenterna har inte valts ut i förväg, utan intervjuerna har genomförts på gatan i stadskärnorna. Det slumpmässiga i det förhållningssättet är att det bland respondenterna finns en blandning av invånare med kommunalt eller eget vatten, villaägare och hyresrättsinnehavare och så vidare.
Intervjuerna
En sammanfattning av intervjuerna är att ett skäligt pris är det som människor uppfattar som schysst. Det är både acceptabelt för individen och rättfärdigt i en samhällelig mening. Ett oskäligt pris går emot sociala normer på ett eller annat sätt. Forskarna understryker att även låga priser kan uppfattas som orimliga.
Faktorer som påverkar upplevelsen av skälig prissättning är enligt artikeln plötsliga kraftiga variationer i priserna och oväntade tillkommande avgifter, även om de skulle vara låga.
Tidigare forskning visar att om VA-verken kan motivera ökande priser med ökande kostnader så ökar chanserna att höjningen uppfattas som skälig, om motiven uppfattas som socialt accepterade. Det betyder alltså att det inte alltid är tillräckligt att ge tekniskt-ekonomiska motiv för en prishöjning utan motiven behöver också förklaras utifrån sociala sammanhang.
En viktig del i diskussionen om skälig prissättning handlar om vattenanvändning. Respondenterna i undersökningen visar starka känslor här. Trots att Finland har goda vattenresurser väcker slöseri med vatten starka känslor. Även om det inte finns särskilt starka logiska skäl till att spara vatten så ses ohämmad användning som fel. Det återkommande temat i undersökningen är alltså att det inte bara handlar om uttalad vattenhänsyn utan om hur man ska leva och konsumera generellt. Människor tenderar alltså att se på vattenfrågor även i vardagen ur ett makroperspektiv.
Enligt intervjuerna så kommunicerar VA-verken nästan uteslutande via VA-räkningen, vilket gör faktureringen till en avgörande kommunikationspunkt med användarna. Respondenterna upplevde VA-räkningen som mer rättvis om den rörliga delen av räkningen var högre än den fasta delen.
Upplevelsen av en skälig prissättning hänger enligt Heino/Takala samman med förtroendet för offentliga och kommunala tjänster samt beslutsfattande. Det räcker alltså inte att det finns förtroende för VA-verket. Respondenternas svar visar tydligt att förtroendet bygger på förhandlingar och att det följer sociala normer. Om de sociala normerna rubbas i en fråga, påverkas flera.
Sammanfattningsvis är det avgörande att prissättning av VA-tjänster måste få allmänhetens förtroende och uppfattas som rättvis. Det är därför viktigt att det finns en transparens, en tillgänglighet och att människor får en övertygelse om att samhället gör sitt bästa för att förse alla med säkert dricksvatten.
Slutsatser
Resonemangen är intressanta och aktuella. Det är viktigt att inte förtroendekriser skapas för VA-verksamheterna. Ett exempel kan vara den pågående massiva omstöpningen av enskilda avlopp som kräver stora investeringar för privatpersoner, oavsett om det görs genom utökade driftsområden eller genom krav på nya enskilda anläggningar.
Studien är något begränsad genom de metodval som gjorts som omöjliggör kvantifieringar av resultaten. Den är också gjorde på ett mycket litet underlag. Samtidigt är metoden inte meningsfull på ett allt för stort underlag då det är i sammanställningen av de långa intervjusvaren som slutsatserna kan dras.
Källa: O. Heino, A. Takala. Social norms in water services: Exploring the fair price of water
