Hur skall en VA-huvudman arbeta för att öka tillgängligheten, höja kvaliteten och säkra en kostnadseffektiv vattenförsörjning I ett omvandlingsområde? Många små VA-huvudmännen i Kalifornien inte klarar av sin uppgift att leverera säkert och hälsosamt dricksvatten. De behöver slås samman till betydligt större organisationer.
Av: Kenneth M Persson
Ett omvandlingsområde kännetecknas av en mängd olika aktörer som driver olika stora VA-försörjningssystem i privat, kooperativ eller kommunal regi. I USA följer verksamheten inte alltid självklara kommungränser utan kan sträcka sig över olika regioner (counties) som har skilda intressen och inte alltid en solidarisk inställning till grannarnas behov. Det finns över 52 000 reglerade va-försörjningssystem i USA, där många betjänar få hushåll. Detta är allra mest uttalat i sydvästra USA där människor i marginaliserade områden har dyrare vattenförsörjning bemannade av färre personer som har mindre resurser till investeringar, fortbildning och drift, vilket leder till att frekvensen av otjänligt vatten är högre, ibland betydligt högre, i dessa områden. Allra mest utsatta är husbilsparkerna där personer som inte har råd med annat boende bor. Priset för VA i södra Kalifornien skiljer sig för en normalförbrukare med en faktor 20 mellan den billigast och dyraste va-huvudmannen ($145 till $2,244 per år). Det är ineffektivt, dyrt och orättvist att inte huvudmännen är större och bättre organiserade.
Artikeln
Pierce och medarbetare skriver i en aktuell artikel (Pierce och medarbetare, 2019) om hur Los Angeles försökt att strukturera verksamhet för att minska problem med ojämlikhet och bristande kvalitet i vid mening i sådana områden. De har studerat Los Angeles county, vilka VA-nät som finns under offentlig kontroll, såväl offentligt ägda som kooperativa och privata, samt intervjuat tjänstemän och politiker om hur de arbetar med ökad integration av små nät till de större aktörerna. I artikeln definierar de ”drinking water system sprawl”, på svenska närmast oplanerad utbyggnad av VA-system, eller kortare oplanerad va-utbyggnad, som en oönskad utveckling eftersom den leder till sämre totalekonomi och sämre vattenkvalitet för brukarna och svårare personalförsörjning för VA-huvudmännen. De konstaterar också att nästan inga forskare har ägnat sig åt frågan om oplanerad VA-utbyggnad tidigare. De refererar till en artikel från 1984 och en avhandling från 2009 som de enda riktiga studierna av detta fenomen. Men det ser kanske inte mycket bättre ut i Sverige.
Pierce och medarbetare intervjuade representanter för va-verk, stadsplanering, civilsamhället och politiker från Los Angeles county. 2015 gav delstatsparlamentet i Kaliforniens uppdraget till den delstatliga State Water Resources Control Board att verkar för en obligatoriska konsolideringen av decentraliserade, allvarligt underpresterande, ekonomiskt missgynnade kommunala vattensystem. Extra finansiering från delstaten hade beviljades året innan för att främja sammanslagningar ekonomiskt och subventionera förändringen. Året efter (2016) kom en kompletterande lagstiftning som fordrar ett delstatligt tillstånd för att bygga upp nya små vattensystem. Men processen mot större och effektivare VA-system för säkrare vattenförsörjning går likväl långsamt. Färre än 200 genomförda och pågående sammanslagningar har ägt rum i Kalifornien under de senaste 50 åren. Bara i Los Angeles county finns över 200 VA-försörjningshuvudmän, där en tredjedel (66 huvudmän) leverar till färre än 500 personer och och 15% (28 huvudmän) levererar vatten till mellan 501 och 3300 personer. Många VA-huvudmän har en väldigt liten verksamhet, liten ekonomi, få om någon anställda och mycket svag organisation. Förmågan i sådana organisationer att arbeta strategiskt för framtida utbyggnader och underhållsinsatser är obefintlig.
Det går ändå trögt med strukturrationaliseringar fastän de behövs enligt artikelförfattarna. Varför går det så långsamt? Enligt författarna krävs såväl politiska beslut och viljeinriktningar, som lokalt engagemang och fotarbete. Det finns totalt 58 counties i Kalifornien. Varje county har en politisk styrelse (County Board of Supervisors). Om denna engagerar sig i att stödja en sammanslagning kan processen snabbas på rejält, menade intervjupersonerna i artikeln. County Board är skyldig att upprätta en fysisk planering för hela countyt, närmast som en svensk kommunal översiktsplan, med uppgifter om hur mark, vägar, naturområden och vatten skall användas. Dessa planer är som regel allmänt hållna med viss vägledning om vattenanvändning eller tjänster, men ingenting som är direkt relaterat till countyts vattensystem, än mindre om behov av sammanläggningar av va-systemen. Oftast anger dock planförfattarna att nya självständiga VA-huvudmän inte är tillåtna eller bör motverkas. Några countyer har dock tagit fram mera detaljerade va-planer där krav ställs på att nya huvudmän inte får bildas och i två fall, att en sammanslagning skall genomföras av befintliga huvudmän till större organisatoriska enheter.
På delstatsnivå kan viss regional tillståndsgivning och va-tillsyn delegeras till countyer om dessa så beslutar. Det organ som utövar tillsyn är en Local Primacy Agency (LPA) vilken då bildas med stöd i delstatslagen i ett county och inlemmas under countyts miljö- och hälsoskyddskontor. Av delstatens 58 countyer har 31 bildat LPA. En LPA godkänner exploateringsansökningar och har möjlighet att förhindra oplanerad va-utbyggnad. LPA genomför också inspektioner och utvärderingar och övervakar vattenkvaliteten för befintliga små va-system. I teorin bör LPA fungera som en omvandlingskraft i nära samarbete med countyts tekniska kontor. En LPA bör identifiera de huvudmän som inte levererar enligt lagkrav och kommuicera med deras personal samt ställa krav på utveckling av deras organisationer. Detta sker ibland, men resursbrist i LPA och otydlig målbild begränsar deras verkan.
För områden utanför stadsplaner finns Local Area Formation Commissions (LAFCO). Det är en för USA unik organisation som har betydande mandat att bestämma över vad som sker i icke-stadsplanerad mark i delstaten. Nya privata vattensystem på sådan mark kräver LAFCO-godkännande för att få anläggas. Också LAFCO kan i teorin ställa krav på va-huvudmän och kräva att exploateringar bara genomförs om ett nytt områdes va integreras i befintlig huvudmans nät.
Slutsatser
Artikelförfattarna menar att de många små va-huvudmännen i Kalifornien inte klarar av sin uppgift att leverera säkert och hälsosamt dricksvatten. De behöver slås samman till betydligt större organisationer. För att få detta att ske behövs en aktiv fysisk planering från planeringsmyndigheten. Planeringen måste emellertid ske tillsammans med lokala och regionala tillsynsmyndigheter och de små va-huvudmännen och deras abonnenter. Denna förändring tar tid att genomföra och kräver pengar men framför allt politiska visioner och vanliga samtal mellan berörda för att komma till stånd.
Fastän att Kalifornien och Sverige på få sätt liknar varandra fysiskt, befolkningsmässigt eller organisatoriskt, är det ändå slående att de problem som små va-huvudmän i Kalifornien har, också återfinns i Sverige. Små va-huvudmän i Sverige behöver samverka i större omfattning. Redan på kort sikt behöver de läggas samman i större och starkare organisationer. Vem vill ta detta initiativ på riksnivå? Vilka kommuner är beredda att prata med varandra för att bygga en bättre va-försörjning? Är Sverige bättre än Kalifornien? Spännande frågor som framtiden kommer att besvara.
Källa: Gregory Pierce, Larry Lai & J.R. DeShazo: Identifying and addressing drinking water system sprawl, its consequences, and the opportunity for planners’ intervention: evidence from Los Angeles County. Journal of Environmental Planning and Management 62, 2019, nr 12.
Hela artikeln i Environmental Planning and Management finns att köpa här.
