PFOS är ett elände som SWECO-konsulten Niklas Törneman målande kallat ”djävulens molekyl” på grund av sina egenskaper. Den och dess kusiner skall helt enkelt inte finnas i vatten. Men när vi nu hittar dem på allt fler ställen måste vattenreningsmetoder tas fram som kan lösa problemen på ett säkert sätt. Ett spanskt forskarlag har undersökt PFOS i trakterna av Barcelona och i en tio-årig studie har reningsstekniker utvärderats.
Av: Kenneth M Persson
I den alltid alerta tidskriften Cirkulation har stått att läsa om vattenverket i Tullinge i Botkyrka, som stängdes 2011 när låga halter av PFOS upptäcktes i dricksvattnet (se reportage här). PFOS och andra perfluorerade ämnen har spridits från den numera nedlagda flygflottiljen F18. PFOS kommer mest från brandsläckningsskum, som använts på flygflottiljen för övning och vid brandsläckning i stort sett dagligen fram till nedläggningen 1996. PFOS är tämligen vattenlösligt och följer grundvattnet i marken, men har också spridits i dagvattenledningar och i ytvattnet.
Mätningar i Uppsalaåsen har också visat att två perfluorerade alkylsyror, PFOS och PFHxS, kunnat detekteras i låga halter i några av de brunnar i Uppsalaåsen som försörjer Uppsala stad med dricksvatten. Halterna är mycket låga och ligger på cirka 50 ng/l, långt under ett diskuterat gränsvärde på 350-1 000 ng/l.
Kemikalieinspektionen har i en riskvärdering konstaterat att PFOS är en förening som är bioackumulerbar, persistent, toxisk och har potential för långväga transport i miljön, och därmed är en sk. POP, persistent organisk förorening (KemI, 2004).
I senaste numret av Science of the Total Environment har ett spanskt forskarlag undersökt hur PFOS i Barcelona med omnejd föreligger i dricksvatten, omsätts i konventionell vattenrening och avskiljs med modern teknik (Flores et.al., 2013). I den spanska studien har PFOS och PFOA (perfluoroktansulfonat och perfluorooktanoat) analyserats i prover från flodvatten och efter olika reningssteg i Barcelonas vattenverk under tio år. PFOS och PFOA detekterades med vätskekromatografi. Detektionsgränsen (LOD) bestämdes till 1,9 och 0,4 ng/L för PFOA och PFOS och rapporteringsgränsen (LOQ) till 4,2 och 1,1 ng/L.
Sammanlagt 131 prover samlades in mellan 2002 och 2012, varav 32 togs från råvattentäkten (floden Llobregat), 27 prover togs från pilotanläggningar med olika avancerade reningssteg, 46 vattenprov togs ut från olika steg i vattenverket och 26 prover togs från grundvattentäkter i Barcelona.
Vattenverket bereder cirka 4 m3/s råvatten från floden Llobregat genom förklorering, koagulering, flockning, sedimentering, sandfiltrering och inblandning av grundvatten för att förbättra vattenkvaliteten. Därefter fördelas vattnet i två linjer, dels ozonbehandling och filtrering med granulerat aktivt kol, dels ultrafiltrering, UV-desinfektion, omvänd osmos och upphärdning genom tillsats av kalksten (kalcit). Slutligen blandas vatten från de två linjerna, slutkloreras och distribueras.
De omfattande studierna visar att varken förklorering, flockning, sandfiltrering eller ozonering klarar av att avskilja perfluorerade föreningar. Däremot kunde omvänd osmos och granulerat aktivt kol klara av att ta bort PFOA och PFOS. Aktivt kol minskade föroreningshalten med 64 ± 11% och 45 ± 19% för PFOS och PFOA. PFOS avskiljs något bättre än PFOA. Omvänd osmos är ännu effektivare som antidot mot perfluorerade föroreningar. Omvänd osmos kunde ta bort ≥ 99% av båda föreningarna. Inte desto mindre gick det att detektera spår av PFOS (3,0-21 ng / L) och PFOA (4,2-5,5 ng / L) i det färdigberedda dricksvattnet, vilket ger en sammanlagd reningseffekt avseende PFOS och PFOA över vattenverket med kolfilter och omvänd osmos på strax under 90%.
I artikeln diskuteras att dricksvatten sannolikt är en av de viktigaste exponeringsvägarna för intag av perfluorerade föreningar i människokroppen. Även relativt låga halter av PFOA i dricksvatten kan ge förhöjda halter i kroppen – med 40 ng/L i dricksvattnet skulle serumhalten snabbt nå ett medelvärdet av 4 ng/ml. Det finns inga gränsvärden för perfluorerade föreningar i dricksvatten, men preliminära rekommendationer indikerar acceptabla halter på 40 till 9 000 ng/L för olika perfluorerade föreningar.
De spanska resultaten visade tydligt att konventionell dricksvattenbehandling inte räckte till för att ta bort perfluorerade ämnen, men om tekniken kompletterades med aktivt kol och omvänd osmos gick det att sänka resthalten i dricksvattnet till några ng/l. Flores och medarbetare konstaterar att noggrann uppföljning av råvattnets innehåll av perfluorerade föreningar måste göras regelbundet för att identifiera punktkällor. På kort sikt måste utsläpp av dessa föreningar förhindras och på längre sikt behöver föreningarnas användning fasas ut helt. Eftersom föreningarna är svårnedbrytbara, återstår att lösa hur de anrikade föreningarna skall destrueras. Flores och medarbetare konstaterar också att avloppet från Barcelonas vattenverks omvänd-osmosanläggning leds till Medelhavet. Det är ett oönskat kretslopp.
Källa: Cintia Flores, Francesc Ventura, Jordi Martin-Alonso, Josep CaixachOccurrence of perfluorooctane sulfonate (PFOS) and perfluorooctanoate (PFOA) in N.E. Spanish surface waters and their removal in a drinking water treatment plant that combines conventional and advanced treatments in parallel lines. Science of the Total Environment 461–462 (2013) 618–626
Hela artikeln finns att köpa här.
KemI, rapport om PFOS 2004 finns här.
