Den snabba expansionen av stora städer i centrala Europa i mitten av 1800-talet krävde effektivare metoder för latrinhantering än med vanliga tunnor. Det var då inte alls självklart att vatten skulle användas som transportmedel. Ett ångmaskindrivet vakuumsystem helt utan vattenbehov installerades i flera städer i Centraleuropa. I första hand allt vanligare användning av WC och introduktion av handelsgödsel ledde till att systemet inte kunde leva upp till det moderna samhällets förväntningar.
Vakuumsystem för avloppshantering har använts i över 150 år. Det så kallade Liernur-systemet för svartvatten patenterades i slutet av 1860-talet. Ett mål var att tillvarata resurser för jordbruket. I Centraleuropa pågick under 1860- och 70-talen en livlig och ibland även infekterad debatt om hur urin och mänsklig avföring på bästa sätt skulle transporteras och omhändertas i större tätorter. De två systemen som ställdes mot varandra var dagens system med vatten som transportmedium och ett ångdrivet vakuumsystem som inte krävde någon vattentillförsel.
Det blev först i slutet av 1800-talet som pendeln definitivt slog över mot dagens transportmetod, så småningom kombinerad med någon form av rening innan utsläpp skedde till en recipient. Tysklands första avloppsreningsverk, en stor översilningsyta, togs 1872 i drift i Danzig (nuvarande Gdansk i Polen). Det första tyska avloppsreningsverket med sedimenteringsbassänger låg i Frankfurt och startade 1887. Sedimenteringsfunktionen förstärktes i detta fall genom kemikalietillsats, alltså redan då en så kallad direktfällning!
London låg steget före kontinenten med genomförandet av en rationell avloppshantering. Anledningen var de bedrövliga hygieniska förhållandena i storstaden London i mitten av 1800-talet. Befintliga avloppsrör och -kanaler var i mycket dåligt skick. Grundvattnet förorenades och explosiva gaser som metan orsakade dödsolyckor, särskilt för ledningsarbetarna. Koleraepidemier med många dödsfall på grund av förorenat dricksvatten från brunnar blossade upp flera gånger under åren 1832 – 1866. På den tiden var den rådande uppfattningen att kolera spreds via luften och inte via vattnet.
London var i mitten av 1800-talet världens största stad med över två miljoner invånare. Sommaren 1858 var extremt torr och varm i London. Stanken från floden Themsen blev olidlig även för parlamentets ledamöter vid flodkanten, troligen av svavelväte. Tidningen The Times döpte sommaren 1858 till »The Great Stink«.
Stanken från floden blev den avgörande anledningen till ett snabbt beslut av parlamentet att förse staden med nya avloppsledningar, vanligen med ett äggformat tvärsnitt med spetsen nedåt. På detta sätt motverkades sedimentansamling, även om flödet var lågt. Längs Themsen byggdes på båda sidorna cirka 30 km långa avskärande ledningar. Beslutet om nya ledningar i London hade segdragits under många år. Nu gick det snabbt, nästan i panik, utan någon påtaglig debatt i parlamentet.
En ångmaskindriven pumpstation i slutet av de två avskärande ledningarna lyfte avloppsvattnet till stora uppsamlingstankar. De tömdes sedan så att avloppsvattnet följde med tidvattnet ut i havet. Ledningsarbetena påbörjades 1859 och avslutades 1875. Den sista stora koleraepidemin 1866 skedde i en del av London som inte hade hunnit få nya avloppsledningar. Vid den tiden började också läkarna förstå att koleran var vattenburen och berodde på förorenat dricksvatten. Ledningsnätets utformning i London kom på sikt att få stort genomslag för andra stora städer i den då industrialiserade världen.
I Tyskland hanterades urin och avföring (latrin) med latrintunnor eller via särskilda latringropar, under mitten av 1800-talet. Vattentoaletter fanns endast i några undantagsfall. Efter tömning av tunnorna på någon lämplig plats blev innehållet vanligen ett gödselmedel i trädgårdar eller i närliggande jordbruk, på samma sätt som för gödsel från husdjur. Den snabba befolkningstillväxten i vissa större städer krävde dock någon form av storskalig latrinhantering. Problemen i tyska stora städer verkar dock inte alls ha varit lika besvärande som i London.
Den färgstarke nederländaren Charles Liernur tog 1866 patent på ett ångmaskindrivet vakuumsystem för latrintransport utan behov av någon vattentillsats. System Liernur bygger på vakuumtoaletter med en luktspärr under stolen i form av en propp av urin och fekalier (som ett vanligt vattenlås). Utanför husen fanns en samlingsledning med sågtandsformad profil, som kunde vara upp till tre kilometer lång. Latrin samlades i lågpunkterna. Samlingsledningarna anslöts via handventiler (eller via en huvudledning) till en uppsamlingsstation med en lagringstank för latrin.
Transporten av latrin till slutstationen skedde med hjälp av en lokomobil (en ångmaskin på hjul). Dess vakuumpump alstrade ett pulserande undertryck i ledningsnätet. Det skedde genom att manuellt några gånger under cirka en minut öppna och stänga samlingsledningens ventil.
Uppsamlingstanken i slutstationen tömdes också vid behov med undertryck från lokomobilens vakuumpump. Transport skedde sedan till lokala användare med behov av gödselmedel. Fortsatt behandling av latrin utfördes ibland genom kompostering eller produktion av pudrett (latrin, torv och ibland lite kalk).
Ett Liernursystem kunde skötas av endast några kunniga operatörer, en stor fördel jämfört med hanteringen av latrintunnor. Två personer kunde på cirka tio timmar samla upp latrin från cirka 45 000 personer med 300 tömningscykler per arbetsdag och cirka 150 liter per cykel (totalt cirka 45 kubikmeter latrin). Illaluktande gaser från latrininsamlingen förbrändes i lokomobilens ångpanna. Den lokala latrinhanteringen blev på detta sätt nästan helt luktfri.
Den första anläggningen med vakuum installerades 1868 för en militärförläggning i Prag med cirka 2 200 soldater. Störst genomslag fick dock tekniken i Liernurs hemland, Nederländerna.
Den största Liernuranläggningen fanns i en del av Amsterdam och betjänade år 1890 cirka 100 000 personer. Allt fler WC-stolar i upptagningsområdet medförde dock att latrinmängden per person ökade från 2,6 liter per dygn (1879) till 3,9 liter per dygn (1901). Kapaciteten för centralstationens uppsamlingstank blev därför allt sämre med tiden.
Ett parallellt insamlingssystem i Amsterdam med vanliga latrintunnor gav bara 0,8 liter per dygn. I Amsterdam komposterades det vakuuminsamlade latrinet. Det gav upphov till stora luktproblem i närområdet. Liernuranläggningen i Amsterdam togs ur drift 1912.
I staden Trouville i Frankrike (Normandie) togs ett Liernursystem i drift 1897. Det kom att få en enastående lång livslängd. Det stängdes år 1987.
I Sverige var pudrettillverkning vanlig under 1900-talet. I till exempel Uppsala tillverkade dåvarande Byggnadskontorets renhållningsavdelning pudrett från latrintunnor med tillsats av torv till och med år 1952. Det färdiga produkten såldes sedan som ett gödselmedel. Från och med 1953 tömdes latrintunnor istället i en nybyggd latrintömningsstation vid stadens avloppsreningsverk som var ovanligt tidigt, med start 1945 med en försedimentering och två rötkammare.
I slutet av 1970-talet upphörde den centrala hanteringen av latrintunnor i Uppsala. Mottagningsstationen byggdes då om för annat ändamål. Tömning och rengöring av latrintunnor var ingen trevlig verksamhet och torde inte saknas av någon.
Tydliga fördelar med Liernursystemet var att dricksvatten inte krävdes för transport av latrin. Anläggningskostnaden var också lägre än för ett konventionellt vattenburet system. Samhällsutvecklingen med allt fler vattentoaletter och tillgång till handelsgödsel (kvävegödsel från cirka 1908 enligt Haber – Boschmetoden) ledde till att vakuuminsamlingen av latrin blev svårhanterlig och omodern. Till systemet hörde också en del mekaniska detaljer som kunde krångla.
Källa: Männig, F. (2022): Pneumatik statt Fäkalienabfuhr. KA Betriebs-Info, nr 3/22, sid 3256 – 3259 (bilaga till Korrespondenz Abwasser, nr 8/22).
