Trender inom VA-området kommer och går. Det är lätt att alla springer åt samma håll när ny teknik lanseras. Det är heller inte ovanligt att de tekniker som fallit lite i glömska plötsligt dyker upp som en nyhet.
Generationsbytet i VA-branschen gör att en del tekniker som inte blivit så omskrivna på senare år, kan försvinna. Ibland något oförtjänt. Vakuumsystem för ledningsnätet, markoxidation av järn- och mangan i marken, vassbäddar för slamlagring samt biorotorer som bärare i reningsverk. Allihopa tekniker som varit mycket omskrivna. Och de används fortfarande här och där. Vi har följt upp några anläggningar.
Under årets H22 City Expo i Helsingborg är ett nytt system med vakuumtransport från toaletter i bostadshus direkt till reningsverket en nyhet. I Bälinge utanför Uppsala var det också en nyhet, på 60-talet.
Systemet planerades för anslutning av cirka 1 000 vakuumtoaletter, och byggdes ut i fyra etapper mellan slutet av 1960-talet och början av 1980-talet. Förutom vakuumsystemet som tar hand om svartvattnet från toaletterna finns ett vanligt självfallssystem för BDT-vattnet. Ursprungligen fanns ett lokalt reningsverk men sedan 1990-talet leds avloppet in till det centrala reningsverket i Uppsala.
Toalettstolarna påminner om tågtoaletter. Undertrycket skapas av en vakuumpump, och när man trycker på spolknappen öppnas en utloppsventil. Luft strömmar in och drar med sig avloppsvattnet. Samtidigt spolas toalettskålen ren, och när utloppsventilen stängs fylls ungefär 1,5 liter vatten på och bildar en vattenspegel. Modernare vakuumtoaletter för hushåll använder ännu mindre vatten för spolning. Avloppet transporteras i form av en vätskeplugg. Eftersom proppen bryts sönder under transporten finns så kallade transportfickor med jämna mellanrum för att proppen ska kunna återbildas.
Vakuumsystemet har ända sedan det installerades dragits med olika problem som skador på ledningsnätet, läckor och bristande undertryck. Idag är bara några hundra vakuumtoaletter anslutna till svartvattensystemet. Anläggningen har idag tre vakuumpumpstationer. En huvudstation i det gamla reningsverket och två slavstationer som kom till eftersom huvudstationen inte klarade av maxbelastningar.
Ledningsnätet består av 10 000 meter ledning. Eftersom läckor kan slå ut hela systemet har det modifierats. Numera har man fyra separata ledningar, en till varje etapp, från huvudvakuumstationen. Det går också att stänga av vissa kvarter om det behövs. Sedan man började syratvätta vakuumledningarna har problemen med kalkavlagringar, beroende på det hårda vattnet minskat betydligt.
Erik Brekke är sektionschef för ledningsnät på Uppsala Vatten och Avfall. Han berättar att vakuumsystemet i Bälinge sjunger lite på sista versen men att det fortfarande är igång.
– Det är inte vår bästa anläggning men den fungerar, säger Erik Brekke till Cirkulation.
Systemet kräver en del av driftpersonalen. Tidigare har ledningarna tvättats årligen med 17-procentig saltsyra, som får stå och verka i upp emot fyra timmar.
– Idag tvättar vi den vartannat år, berättar Erik Brekke.
Biologisk avskiljning av järn och mangan i dricksvattenberedning byggdes på flera håll i landet under 1990-talet. En av metoderna var Vyredox som kan användas vid grundvattenverk, tekniken hade dykt upp redan på 1970-talet. Syresatt vatten tillförs i så kallade syresättningsbrunnar som ligger i en ring kring uttagsbrunnen. I processen aktiveras den naturliga bakteriefloran i marken för oxidering av järn och mangan direkt.
En utveckling av metoden under 1990-talet var att istället för syrerikt vatten använda injektionsbrunnar där syre trycktes ned i marken genom diffusion.
Kommunala Söderhamn Nära driver en Vyr-anläggning idag.
– Jodå vi har kvar Vyr i Kinstaby, den fungerar bra, trots att den går på övertid nu. Vi har börjat titta på alternativa processer och ska köra ett pilotförsök med biologisk rening ovan mark till våren, berättar Gunnar Ericsson, avdelningschef för VA-verk på Söderhamn Nära.
Bolagen bakom Vyr-metoder var inblandade i en del företagsekonomiska tveksamma upplägg i början av 1990-talet men ingenjören bakom metoden lyckades behålla patentet och drev vidare verksamheten, även om det blev en knäck just då.
Vassbäddar för slambehandling/-avvattning och lagring kom på modet inför det deponiförbud av slam som infördes 2005. Tidaholm var först i landet med en anläggning uppförd 1996. Under de första åren på 00-talet diskuterades vassbäddar intensivt och på en del håll fanns en del svårigheter i starten med att etablera vass och kunna belasta fullt. I Tidaholm finns vassbäddarna fortfarande i drift men idag som ett komplement till den rötkammare som byggts till senare, de är idag lågbelastade.
I flera kommuner fortsätter de dock att vara en central del i slamhanteringen.
– Vi hade tidigare två verk, Sölvesborg och Nogesund, där vi använde vassbäddarna. Nu är Nogesund ombyggt och idag är det bara Sölvesborg, berättar Lennart Ringagård som är driftledare på Sölvesborgs kommun.
Slammet vid Sölvesborgs reningsverk avvattnas till 20 procent TS innan det läggs ut på vassbäddarna i Sölve. Bäddarna anlades för 13 – 14 år sedan och har tömts två gånger. Resterna som tömts har gått till deponitäckning.
– Det har sina fördelar. Rejektet är väldigt snällt, säger Lennart Ringagård.
Metoden är naturligtvis också energisnål och kräver inga kemikalietillsatser. Vassbäddarna är ytkrävande och en slutsats är att de är intressantast för mindre anläggningar i varmt klimat då växt, nedbrytning och avdunstning gynnas.
Under ett antal år byggdes många mindre reningsverk med biorotorer som biologiskt reningssteg. Fördelarna på pappret är många, som mycket låg energiförbrukning, tyst drift och liten aerosolbildning. Idag har i stor utsträckning MBBR tagit över den här nischen för att få bättre bärareytor i mindre anläggningar.
Den första driftansvarige för ett verk med biorotor, Christian Jacobsson på Tingsryds kommun är inte helt lycklig. Den biorotor som finns på reningsverket i Ryd sedan 2006 är återigen föremål för renovering. För tredje gången har axeln brustit. Christian misstänker att rotorn, som är en av de större på marknaden, helt enkelt blir för tung.
Då är det mer uppåt hos Sture Jonsson på Tekniska Verken i Kiruna. Han har en anläggning byggd på biorotor igång sedan 2010 på reningsverket i Katterjåkk.
– De finns kvar och de fungerar bra. Jag är väldigt nöjd. Jag har haft en reparation hittills men den berodde på att jag följde instruktionerna, skojar Sture Jonsson.
Reningsverket i Katterjåkk ligger nära Riksgränsen. Verket är säsongsbelastat med bland annat ett fjällhotell i området. Reningskraven är hårda. För drygt tolv år sedan byggdes ett nytt reningsverk. Två linjer med försedimentering, biorotorer och flockning/slutsedimentering. Sist så poleras det utgående vattnet i sandfilter för att möta de höga kraven för utsläppen i fjällsjön Vassijaure.
Biorotorerna ger en väldigt varierbar drift och axeln har inte varit några problem. Det finska familjeföretaget T & A Mämmelä Oy levererade maskin och process med företagets egenutvecklade biorotor.
– Konstruktionsmässigt är metalldelarna, som finnarna gör, mycket bra, säger Sture Jonsson.
Den del som istället gått sönder vid ett tillfälle var de roterande lamellerna där biomassa byggs upp.
– Nu spolar jag av dem för att hålla nere vikten. Det ska man egentligen inte göra men jag spolar dem omlott för att hålla nere vikten. Processmässigt är det fantastiska resultat, säger Sture Jonsson.
